Jag kryssar mellan välta soptunnor och glaskross.

Jag står inne på redaktionen till mitt gamla jobb och jag har precis utfört ett arbete åt dem, filmat och redigerat ett inslag där Falkenbergs Volleybollklubb vinner SM-guld. Det var roligt att göra det jobbet. Att återigen få köra TV4's VW Passat i 143 kilometer i timmen uppför E6an till Falkenberg. Det var länge sedan jag körde bil så fort, och det var lite slirigt på sina ställen. Men det hade nog en del att göra med att vinterdäcken var kvar på bilen. Och i CD-spelaren fanns en skiva med julmusik. Det låg också ett lager med damm på instrumentbrädan som jag aldrig har sett förrut. Men bilen var pigg och allting satt liksom i ryggmärgen; hur jag ställde in sätet och fartkontrollen och sånt där.

Jag står, hur som helst, inne på redaktionen och har precis klippt färdigt ett 1. 29 minuter långt inslag om volleybollmatchen. Det var länge sedan jag redigerade nyheter eller sport. Men allting satt där, fintrimmandet för att få in den där speciella bilden som jag tog på lagkaptenen som håller i SM-pokalen mot en bakgrund av luft som är full av champagne som hans lagkamrater sprutar runt. Jag kunde mina kortkommandon och allt det där. Jag fick ringa min gamla kollega Patrik och få en snabblektion i hur man tankar in från P2-korten, eftersom jag var van vid att vi körde med videoband. Det var ju ett par år sedan som sagt.

Jag står, i alla fall, där inne på redaktionen till TV4 Nyheterna Halland på Köpmansgatan 41 i Halmstad. Och jag har precis upptäckt att jag har växlat ihop tågtiderna, mitt tåg går om en kvart från Halmstad och det är sista tåget för kvällen. Imorgon är det jobb på SVT som gäller igen. Lite smått anfådd ringer jag upp TAXI Halmstad och förklarar att "jag ringer för TV-sporten och behöver en snabb taxi på ögonblicket till Köpmansgatan 41". Kvinnan i växeln låter sig inte imponeras utan säger att "den kommer så fort den kan" vilket jag tvivlade på. Jag tvingas lämna allting vind för våg och släcker i alla fall i taket och larmar på. Jag ställer mig ute på Lilla Torg som ligger precis utanför. Taxin kommer efter 2 minuter som känns som tre eftermiddagar. Jag försöker förklara för taxichauffören att "det är bråttom" eftersom jag ska med ett tåg som går om 8 minuter. Jag vet hur det kan vara ibland, att man kör extra långsamt och omvägar för att få mer pengar av kunden så jag säger "ska vi säga en hundring jämt om du gasar på lite"?

Han säger bara "det ska nog gå bra". Och kör in på Karl den XI's väg. Sex minuter senare står jag på centralen med hundra kronor mindre på kontot och ett taxikvitto att skicka till TV4.

Fyra minuter senare sitter jag på Öresundståget.

10 minuter senare kommer en konduktör och ler vänligt när jag visar upp biljetten. Jag har satt mig bredvid en kille som av allt att dömma är en utbytesstudent från Sydkorea eller Japan. Han sitter med pannan på bordet och jackan över huvudet och sover oroligt. Mitt emot mig, snett över sätena, sitter ett par. En kille och en tjej. Han har jeans och skinnjacka, som jag ungefär. Fast lite längre antagligen. Hon har håret i en hästsvans och en tröja med något amerikanskt college-tryck och gråa mjukbyxor. De är lite nonchalanta mot varandra. Hon lyssnar på musik och tittar ut i mörkret genom fönstret. Han läser i sin bok. Han är snygg och det är hon också, kanske 24-25 år gamla och den första förälskelsen har säkert lagt sig.

Jag funderar lite för mig själv. Klockan är halv elva på kvällen, det är det sista tåget. Vart ska alla människorna sen, när vi är framme vid slutstation Göteborg? Koreanen ska med största sannoliket komma innanför sin dörr i studentboendet och ta av sig så lite som möjligt för att så fort som möjligt lägga sig i sin säng och sova. Paret kommer att vara kyligt gulliga mot varandra, kanske han försöker ge henne en puss när hon krånglar med linserna i badrummet. Kanske hon avvisar honom. Kanske ångrar hon sig när de har gått och lagt sig och lägger armarna runt honom, men då har han redan somnat. Eller låtsas att han sover. Kanske de båda somnar med ånger?

Tåget är fullsatt med människor som med stor sannolikhet är på väg hem. Jag är på väg hem. Och jag lyssnar på Lars Winnerbäck när Kungsbackas bussterminal skyndar förbi. Vi har för bråttom. Tåget stannar inte på små orter, jag känner mig lite viktig som inte har tid med små orter. Små saker. Stora människor har inte tid med små saker?

Lars sjunger

Du säger "Det har varit rätt så tomt här, det är verkligen skönt att se dig"

Du säger "Jag kan bära väskan, ge den till mig"

Och du betalar taxin och jag kan bara hänga med.

Och jag tittar ut i mörkret och drar nåt skämt. Om hur det är.

Och jag lyssnar. Han sjunger om att komma hem på natten. Han möter sin älskling på stationen. Hon kan bära väskan, säger "ge den till mig". De åker taxi hem till sig och han drar något skämt. Och jag tänker för mig själv och blir lite avundsjuk på det där. Hur folk har en plan, att de ska åka hem till sin partner. Och de ska somna ihop eller laga mat, vem som nu gör det så här dags, eller knulla, eller titta på Smala Sussie på dvd. Själv har jag ingen som helst plan, kommer jag på medan tåget dundrar vidare. Jag tänker att jag måste slappna av. Jag behöver inte bry mig ännu, jag är inte i Göteborg ännu.

Runt omkring tåget är det mörkt överallt och jag tittar ut i mörkret och funderar vidare. Jag har en liten stund kvar för mig själv, tillsammans med alla andra människor. Vi sitter i samma båt, eller tåg i alla fall, och är jämlikar. Om en kvart hoppar vi av på stationen och skingras åt alla håll och jag är den enda som inte har någon att komma hem till. Jag klickar på mp3spelaren och försöker hitta något som är en smula mer uppåt än Lars Winnerbäck. Jag hittar KENT's "Ensammast i Sverige" och klickar skyndsamt vidare.

Det kommer en gammal goding. Korn's "Freak on a leash". Kanske inte så uppåt, men i alla fall distraherande. Tåget dånar förbi några hus och jag skingrar tankarna med hjälp av hårdrocken i lurarna. Det går inte. Jag blir deprimerad av att sitta och tänka för mig själv, att jag är ensam och inte har "någon" att komma hem till. Någon som möter mig på stationen. Eller som möter mig vid spårvagnen hemma. Eller som möter mig i dörren. Eller som vaknar när jag kliver in i svorummet och lägger mig, ens.

Mina vänner har alla stadgat sig numera. Sebbe har sin Peter. Daniel sin Ameli. Christofer sin Jenny. Petter sin Denice. Marc är i och för sig singel. Jens har sin Caroline. Jonas är förvisso också singel, eller? Dennis har sin Anna. Stefan har SIN Anna. Fredrik och Helene har till och med barn. Martin är förresten singel.

Ja okej då, alla har inte stadgat sig då, men det är det jag ser runt omkring mig. Jag är som en knarkare som letar fixar, en fjortis som letar ciggarettfimpar eller en andrahandslägenhetskille som letar flyttlådor. Jag LETAR efter par och jag hittar dem. Jag hittar BARA dem. Jag vill inte se dem, det är det som är problemet. Jag unnar dem ingen som helst lycka, jag är totalt självisk och egoistisk. JAG ska inte vara ensam. Och jag ska dessutom ha den bäste där ute. Den motherfucking snyggaste, sexigaste och charmigaste snubben ska bli min. Så är det. Och jag ger mig inte förrän jag har hittat honom heller.

Jag lugnar mig lite. Tåget kränger lite åt ena hållet. Några som sover, vaknar. Jag andas ut av den där utladdningen. Det där ständiga jagandet efter mr Right är nog det som är problemet. Jag kommer att hitta någon och när jag gör det så får jag vara nöjd med honom. Skavanker och andra fel får jag tolerera, för Gud vet, jag är inte heller perfekt.

Jag tar en paus igen, tillsammans med mina medresenärer. Jag håller undan problemet. Så länge vi sitter här i tystnaden på tåget, med mörker åt alla håll, så är jag inte ensam. Vi har alla ett gemensamt mål och vi är inte framme ännu, jag är en del av en grupp. Jag njuter av mörkret och av kämpa tillsammans med dem här människorna mot samma mål. Plötslig står det Ikea utanför och en pendeltågstation svischar förbi. Fler och fler hus, närmare och tätare. Plötsligt är vi i en stad. Det plingar till i högtalaren.

"Då är vi strax framme i Göteborg, som är SLUTSTATION! Alla par, ni åker hem tillsammans, eller så ses ni där hemma och ligger och gosar och tittar på Smala Sussie och somnar tillsammans. Alla SINGLAR, åk hem och sitt framför Facebook, MSN, QX, Match.com och känn er misslyckade och ensama, tack för att ni har åkt med SJ och God natt!"

Min verklighet kommer, som en sandstorm in över en stad, sköljandes tillbaka och jag tar ett djupt andetag och tar på mig jackan. Tar upp väskan och går mot dörren.

Tåget stannar vid stationen och jag kliver av. Där står dem jävlarna. Och väntar på sina tjejer och sina killar. De kramas och pussas och det åker väskor och kassar åt alla håll när kroppar omfamnas. Vänner tar varandras händer. Nya vänner presenteras för gamla vänner. Tårar rinner nerför kinder. Dem ler och skrattar och kramas lite till. Jag försvinner in mellan Pressbyrån och Espresso House.

Jag kryssar mellan välta soptunnor och glaskross, fotboll på Gamla Ullevi igen, jag går ut på Drottningtorget och väntar på min spårvagn.

Jag känner igen miljön från där vi spelade in bilder till Andra Avenyn. Mina bilder.

Bilder som en miljon TV-tittare har sett.

Tänk om jag kunde ha skrivit i bilden: "charmig snubbe i Majorna vill träffa någon annan charmig kille som jag kan ta en öl med, hålla om i soffan, skratta med, resa med, gråta med och somna med, ring mig!"

Men det kan jag ju inte göra.

Så jag gör det här i stället...