måndag 1 juni 2009

Wild Kingdom

Jag gjorde slag i saken innan och tog med mig en badhandduk och mp3spelare och köpte en Loka på Coop för att några minuter senare landa nere vid plaskdammen i Kungsladugård här i Göteborg. Den kallas för Plaskis i folkmun, om det är någon som intresseras av den typen av fakta.

Jag hade en plan, att sola framsidan, alltså mage och hals och huvud och ben, först av allt. Det gick bra, jag somnade efter ungefär 30 sekunder men vaknade efter en halvtimme och var svettig och hade skum musik som jag inte minns att jag laddat hem, än mindre lagt in i mp3spelaren, i öronen.

Jag vänder mig om för att låta solen göra även ryggen knaperstekt och läsa lite i min bok. Men först ville jag kolla en grej på internet så jag sträcker mig efter mobiltelefonen och låser upp knapplåset och i exakt samma ögonblick som jag trycker på knappen så tutar det till i hela grannskapet och hela Sverige för den delen, för de testar ju krigslarmet den första måndagen i juni varje år.

För att göra det ännu mer påtagligt så finns det en kort videosnutt på eländet här nedan:

Jag ignorerar larmet och börjar läsa i boken igen. Det börjar landa lite olika sorters insekter på sidorna och bildar nya bokstäver och ord av texten. Det är underhållande på gränsen till komiskt i ungefär en minut sen tröttnade jag på det. Som ett lutande biljardbord, kul i början men frustrerande i längden.

Jag skakar av boken och insekterna flyger iväg åt alla håll och jag tittar irriterat ner på dem där de springer iväg bland grässtråna. De tittar lika irriterat tillbaka på mig.

Jag läser samma mening i boken för hundrade gången och då dyker nästa olycka upp. En helsvart fågel som jag har fått lära mig, heter kaja, kommer gåendes med nyfikna steg mot mitt lilla revir. Ju närmare den kommer, desto saktare går den och tittar på mig växelvis med höger och vänster öga. Jag låter den hållas, den befinner sig på någon meter avstånd och undrar om jag är någon form av osmaklig konst (det finns det ganska gott om i Göteborg) eller om jag är något levande. Jag är själv tveksam i frågan.

Jag tittar ner i boken och beskådar något som bara kan vara två insekter som har sex. Där går gränsen för mitt tålamod, vad min värld behöver nu är inte obsceniteter i min synväg eller en massa bebisinsekter på mitt samvete och jag blåser bort insekterna som med förvånade och skamsna miner far ner på gräset och försvinner bland skuggorna.

Kajan står och låtsas som om han inte finns och petar lite förstrött i gräset ibland, hoppas på mask och ger mig en misstänksam blick emellanåt. Han är inte helt nöjd med min närvaro kan jag märka, men då kan han vänligen hålla sig på någon annan del av den tusentals kvadratmeter stora gräsplanen, kan jag tycka. Jag ger honom en blick av trötthet som han låtsas att han inte ser och petar lite med ena foten i gräset och sprätter iväg lite torr jord.

Tillbaka till boken. Inga insekter, inga flyglarm, inga närgångna kajor eller djurisk sex. Någon spårvagn skramlar förbi nere på Mariagatan men jag lyckas koppla bort det. Läser en sida. Läser två sidor och börjar få in flytet. En insekt landar förvånat på den stora vita landningsbanan av papper men får en andedräkt i ryggen så den formligen springer i samma riktning som den just flög, bort på sidan och ner i gräset. Det borde vara en hel samling insekter där vid det här laget.

En spindel dånar förbi i en, med tanke på underlaget och andra omständigheter, imponerande hastighet. Den är hårig och ganska stor, med tanke på att den antagligen är lika svensk som dalahästar. Vi snackar om 3-4 centimeter, exklusive benen som springer åt alla håll. Den verkar ursinnig över att finna sig själv i en djungel av decimeterhöga grässtrån. Den springer rakt in i min bok som ligger som ett parkeringshus mitt djungeln. Kollisionen bättrade på hans ursinniga humör och irriterat gör han en sväng runt min bok och försvinner bakom den för att aldrig mer synas. Han hittade kanske högen av havererade insekter där bakom.

Jag läser lite till och bläddrar sidor. Den värsta rusningstrafiken av insekter har avtagit och de få eftersläntrarna som landar på min bok, blir bortblåsta utan att hinna bli speciellt förskräckta. Jag hoppas lite att spindeln står där bakom boken och tar emot.

Efter tio minuter börjar jag bli riktigt varm om ryggen och vänder mig om efter väskan där mitt vatten ligger. Då kommer jag ihåg kajan. Han står kvar där, på någon meters avstånd och ser ut att ha förlikat sig med situationen att jag är något levande och antagligen i högsta grad farlig för honom. Nu är ju inte fåglarna av ett starkt släkte när det kommer ner till intelligens så kajan har väl lite beslutsångest om huruvida det är värt att komma nära mig. Av någon anledning bryr jag mig inte om att vinka till och skrämma kajan. Jag tar vattnet i väskan och dricker lite.

Texten och bilderna på Loka-flaskan får mig att förvänta mig en smak av hallon och citron men den smakar allt annat än hallon och citron, därbiland skit. Kajan tittar förstående på mig och rycker på axlarna. Jag läser lite till. I ögonvrån dyker kajan upp och tittar på mig, jag börjar känna mig uttittad där jag ligger och blåser bort insekter.

En kompis till kajan dyker upp och kommer gåendes med höga trevande steg i det höga gräset. Den första kajan får någon form av prestationsångest och börjar flacka med blickarna, den andra kajan kommer nu fram till den första kajan med ett tyket ansiktsuttryck. Den första tittar på mig, jag tittar tillbaka. Han går några steg mot mig och tittar nervöst på mig, hans kompis står blickstilla och har någon form av helbild. Den första kajan är nu inte mer än 40 centimeter bort, det närmaste jag har varit en vild fågel i hela mitt liv. Plötsligt sträcker han på sig så långt att han når axelremmen och hugger tag i den med näbben. Jag får nog och tar upp min bok och i en ogillande gest schasar jag bort fjäderfäna så det flyger levande bokstäver och ilskna spindlar över platsen.

Jag reser mig upp och häller ut det odrickbara vattnet över ungefär den platsen där det borde finnas en hög av insekter och packar ner mina grejer. Badhandduken restas av ordentligt. Jag går hem, lite solbränd, lite irriterad men i stort sett nöjd med den dryga timman som jag fick spendera i det vilda, bland kajor, spindlar och insekter. De må ha vunnit den här matchen, men jag kommer tillbaka och då ska jag ha med mig en ljudbok på mp3 och en eldkastare.

2 kommentarer:

Christoffer Nordin sa...

Miss Fluffys klubb på facebook. Där är du min vän. :P

Anonym sa...

Härlig sommarnovell!