Jag ligger och ser hur solen går upp och

Jag ligger och ser hur solen går upp och funderar lite. Plötsligt har jag insett att det inte längre finns någon som säger vad jag ska göra. De som brukade göra det har dött eller slutat bry sig, faktiskt. På 2 år har människor som stod mig nära tynat bort och dött eller funnit viktigare saker i livet än att ta hand om lille Jonas.

Jag är rädd. Jag tar på mina solglasögon och försöker se häftig ut, men jag är rädd. Tänk om jag gör fel, tar korkade beslut och hamnar snett? Vem ska putta in mig i rätt spår nu?

Jag är 28 år. För några veckor sedan var jag 18 och åkte rollerblades nerför en ramp i en skatehall i Halmstad. Det fanns inga kassakort och rent av onda hyresvärdar i min väg. Inga måsten eller tvång. Så som jag minns det i alla fall.

Jag saknar den tiden. När det alltid var sommar och vi drog omkring på gatorna i kundvagnar eller drack oss fulla bortom igenkännande i parken. Det kanske är fånigt att flumma iväg såhär, rent av patetiskt. Men det kan inte hjälpas för tillfället. Jag är arbetslös och sysslolös och vänder dygnet upp och ner. Härnäst väntar 7 timmar buss till Stockholm vilket antagligen inte kommer att göra underverk för mitt grubblande Men det ska bli fantastiskt att återse mina vänner där uppe. Och familjemedlemmar såklart.
Nu ska jag sova en timme (05-06) sen släpa mig ner till bussterminalen Skogås, Gärdet, Östberga, Södermalm, Sundbyberg - Stockholm - here I come!

God natt...