Vi kommer fram så småningom.
Tyst nu, inte klaga.
Välkommen till Nordkorea!
fredag 31 december 2010
Sitt ner, blicken framåt. Vi kommer fra
Vi kommer fram så småningom.
Tyst nu, inte klaga.
Välkommen till Nordkorea!
Min syn på internet
Nu menar jag inte själva webben och allt det där, spam, porr och tokiga kattungar. Sådant där lämnar jag därhän för ögonblicket.
Jag menar själva uppkopplingen!
Typ 1992 eller när det nu var så annonserade gamla lokaltidningen i Halmstad, Hallandsposten, att man kunde hyra in sig i deras modempool och därmed också dela på en uppkoppling för att komma ut på "inter-net" vad det nu var för nymodigheter.
Sedan dess har det gått i rasande fart och varje idiot sitter numera med en miljard terrårbyte/sekund i nedladdning men får betala en sjuhelvetes massa pengar för det och jag vill nu göra ett litet exempel här.
Jag jämför med vatten. Källan till allt liv, samt den kanske viktigaste ingrediensen (Obs, inte Ingrid Jensen) i öl och sådant.
Vatten är löjligt billigt. Det kostar i runda slängar kanske en sisådär.. vad är det, åtta kronor för en kubikliter, alltså tusen liter, alltså typ ett badkar lite drygt.
Det är ganska billigt.
Men varför är det så billigt?
Ja, inte skulle du betala samma pris för kranvatten som för flaskvatten till exempel?
Tänk er en lagom lång dusch för 350 kronor (eller det dubbla om vi tänker 7-eleven).
Inte en chans, vi skulle vägra.
Så då får staten och kommuner, län och landsting vacker öppna den stora kranen och vrida på vattnet så vi blir nöjda. Sen bajsar vi och spottar och diskar av vårt skräp och kissar i det, innan vi lämnar tillbaka det till storebrorsan som glatt tar emot nere på reningsverket för åtta kronor per tusingliter.
Tänk om det hade varit så när det kommer till bredbandsinternet.
Tänk om vi hade betalat kanske en tjuga i månaden och sedan laddat hem hela jävla internet med hemliga dokument, spam och UFO-filmer och varenda låttext sedan Mozart lyfte fjäderpennan. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Spola lite extra vatten så att skiten rinner ner i avloppet ordentligt. Ladda hem lite softa wordfiler så att nätet rasslar igång.
Jag tror inte att det skulle gå hem hos Telia och Tre och Tele2 och vad de nu heter.
Vi, å andra sidan, skulle aldrig acceptera några konstiga gifter (läs spam) i vattnet.
Eller att vattnet plötsligt förlorar en massa tryck för att "det är många som laddar hem vatten till middagen just nu".
Och inte skulle vi vackert betala 300-500 kronor i månaden för en tjänst som består av.. Tadam.. ETTOR OCH NOLLOR!
Det är alltså elektriska impulser som vi betalar för. Inte något vara som vi fyller i ett glas och dricker upp utan ettor och nollor som inte behöver något reningsverk eller saneringsdammar, rör som rostar eller stora pumpstationer.
Nu tänker ni, "men vänta lite, bredband kräver också viss infrastruktur"..
Självklart.
Men inte behövs det infrastruktur så till den milda grad att fyra miljoner hushåll måste betala tretusen kronor om året för det?
Det blir alltså tolv miljarder brutto om man räknar enkelt. Vart går alla dem pengarna?!
Det liknar ingenting.
Jag röstar för att vi sänker priserna och gör bredbandinternet lika billigt och tillgängligt som vatten. Lika självklart och pålitligt, lika fort och högkvalitativt!
--
Och elen då, jag fattar i helvete inte hur det fungerar när man byter elbolag.
Jag vet att de inte kommer hem till mig och drar en ny sladd till ett annat elkraftverk, hela vägen från min vestibul till jävla Umeälven. De gör väl "någon koppling" någonstans och sen skinner de arslet av en med obegripliga räkningar. Räkningar som man glatt betalar för "el måste man ju ha".
Ja, det måste man.
Ge oss för fan el då, varför ska det vara något som några fittor (och kukar) på Vattenfall ska tjäna pengar på?
Ska de ta betalt för luften också?
Producera elen, underhåll kärnkraften och bygg solceller men sitt för fan inte och tjäna pengar på våra mest basala behov era jävla skurkjävlar!
Jag har inget emot att man tjänar pengar, absolut inte, men inte på sådant som är så självklart som el och internet. Det ska bara vara där, det ska bara fungera och gå fort och kosta så lite som möjligt.
Och dessutom.
Om vi slipper få en massa idiotiska räkningar som vi ändå inte fattar, vi snackar om 2-3 kuvert och papper per hushåll i månaden; en miljard 200 miljoner kuvert och papper årligen, så skulle vi spara en hel del energi och skog och således kunna få ännu mer el över. Och slippa betala en massa räkningar varje månad som simpla bönder.
Och OCR-nummer som aldrig tar slut..
Bläh.
Jag menar själva uppkopplingen!
Typ 1992 eller när det nu var så annonserade gamla lokaltidningen i Halmstad, Hallandsposten, att man kunde hyra in sig i deras modempool och därmed också dela på en uppkoppling för att komma ut på "inter-net" vad det nu var för nymodigheter.
Sedan dess har det gått i rasande fart och varje idiot sitter numera med en miljard terrårbyte/sekund i nedladdning men får betala en sjuhelvetes massa pengar för det och jag vill nu göra ett litet exempel här.
Jag jämför med vatten. Källan till allt liv, samt den kanske viktigaste ingrediensen (Obs, inte Ingrid Jensen) i öl och sådant.
Vatten är löjligt billigt. Det kostar i runda slängar kanske en sisådär.. vad är det, åtta kronor för en kubikliter, alltså tusen liter, alltså typ ett badkar lite drygt.
Det är ganska billigt.
Men varför är det så billigt?
Ja, inte skulle du betala samma pris för kranvatten som för flaskvatten till exempel?
Tänk er en lagom lång dusch för 350 kronor (eller det dubbla om vi tänker 7-eleven).
Inte en chans, vi skulle vägra.
Så då får staten och kommuner, län och landsting vacker öppna den stora kranen och vrida på vattnet så vi blir nöjda. Sen bajsar vi och spottar och diskar av vårt skräp och kissar i det, innan vi lämnar tillbaka det till storebrorsan som glatt tar emot nere på reningsverket för åtta kronor per tusingliter.
Tänk om det hade varit så när det kommer till bredbandsinternet.
Tänk om vi hade betalat kanske en tjuga i månaden och sedan laddat hem hela jävla internet med hemliga dokument, spam och UFO-filmer och varenda låttext sedan Mozart lyfte fjäderpennan. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Spola lite extra vatten så att skiten rinner ner i avloppet ordentligt. Ladda hem lite softa wordfiler så att nätet rasslar igång.
Jag tror inte att det skulle gå hem hos Telia och Tre och Tele2 och vad de nu heter.
Vi, å andra sidan, skulle aldrig acceptera några konstiga gifter (läs spam) i vattnet.
Eller att vattnet plötsligt förlorar en massa tryck för att "det är många som laddar hem vatten till middagen just nu".
Och inte skulle vi vackert betala 300-500 kronor i månaden för en tjänst som består av.. Tadam.. ETTOR OCH NOLLOR!
Det är alltså elektriska impulser som vi betalar för. Inte något vara som vi fyller i ett glas och dricker upp utan ettor och nollor som inte behöver något reningsverk eller saneringsdammar, rör som rostar eller stora pumpstationer.
Nu tänker ni, "men vänta lite, bredband kräver också viss infrastruktur"..
Självklart.
Men inte behövs det infrastruktur så till den milda grad att fyra miljoner hushåll måste betala tretusen kronor om året för det?
Det blir alltså tolv miljarder brutto om man räknar enkelt. Vart går alla dem pengarna?!
Det liknar ingenting.
Jag röstar för att vi sänker priserna och gör bredbandinternet lika billigt och tillgängligt som vatten. Lika självklart och pålitligt, lika fort och högkvalitativt!
--
Och elen då, jag fattar i helvete inte hur det fungerar när man byter elbolag.
Jag vet att de inte kommer hem till mig och drar en ny sladd till ett annat elkraftverk, hela vägen från min vestibul till jävla Umeälven. De gör väl "någon koppling" någonstans och sen skinner de arslet av en med obegripliga räkningar. Räkningar som man glatt betalar för "el måste man ju ha".
Ja, det måste man.
Ge oss för fan el då, varför ska det vara något som några fittor (och kukar) på Vattenfall ska tjäna pengar på?
Ska de ta betalt för luften också?
Producera elen, underhåll kärnkraften och bygg solceller men sitt för fan inte och tjäna pengar på våra mest basala behov era jävla skurkjävlar!
Jag har inget emot att man tjänar pengar, absolut inte, men inte på sådant som är så självklart som el och internet. Det ska bara vara där, det ska bara fungera och gå fort och kosta så lite som möjligt.
Och dessutom.
Om vi slipper få en massa idiotiska räkningar som vi ändå inte fattar, vi snackar om 2-3 kuvert och papper per hushåll i månaden; en miljard 200 miljoner kuvert och papper årligen, så skulle vi spara en hel del energi och skog och således kunna få ännu mer el över. Och slippa betala en massa räkningar varje månad som simpla bönder.
Och OCR-nummer som aldrig tar slut..
Bläh.
torsdag 30 december 2010
onsdag 29 december 2010
Chapmans Torg Göteborg
Men jag klagar inte.
Snart är det nyår, då blir det tydligen lite middag med Calle och lite annat folk. Jag har till och med köpt slips, för första gången i hela mitt liv. 30 år gammal hallå... Ångest? Nja, kanske över att knyta fanskapet i så fall. Jag har en slips sedan förut som är färdigknuten av min morfar, som dog 1998 så det är inte precis läge att fråga en släkting om hjälp. Vad jag nu menar med det, att de dör efter att knutit slipsar åt mig? Jag vet inte. Kanske inte ändå. Jag bara svamlar.
Göteborg är hur som helst väldigt kallt. Men Göteborgsposten lovar en värmebölja mot veckoslutet, det ska vara "härliga -4 grader" Och det vill man ju inte missa.
Jag vill helst av allt lägga mig i en varm pool och bara flyta iväg en stund, men det låter sig inte göras för jag vill inte göra det själv. Lite loosigt.
Själv är jag just nu i alla fall, sitter på Espresso House på Vasagatan som lägligt nog ligger i Vasastaden. Tokigt det vore annars. Det var här som Gustav Wasa bodde och åt åt Wasa-knäckebröd dagarna i ända, innan han byggde Wasa-skeppet och allt det där.
Nu har ni lärt er något nytt idag. Hoppas ni är glada, för det är jag. Ingen speciell anledning.
Allt känns så enkelt bara, förutom kylan då. Orkar knappt gnälla över spårvagnarna ens, förutom att de är kalla så är de ett roligt tidsfördriv när man inte har det minsta bråttom eller ambitioner att komma fram till ungefär dit man hade tänkt sig.
Nu ska jag till någon (dyr) matbutik och köpa (dyrt) bröd.
Det är vad som gäller i Vasastaden numera.
Kalla kramar
söndag 19 december 2010
För Jessica
Jag har verkligen haft fullt upp. Jag vet hur det låter, som varenda jävla blogg såhär i slutet på 2010, alla har fullt upp och prioriterar annat än en löjlig blogg som "ingen ändå läser". Jag är inte sämre, som Thåström sjunger "Sanningen är den att jag är typiskt svensk".
Eller nej, jag har lite högre tankar om mig själv. Jag säger till exempel tack när någon håller upp en dörr eller spottar ut mina tuggummi i papperskorgar istället för på asfalten.
Jag fick en kommentar på föregående inlägg. Ni ser det här nedanför, en bild på mitt jobb i Hultsfred, Rockgymnasiet GYRO i Hultsfred. En finfin skola dit ni borde skicka era 16åringar på en galet rolig och vettig mediautbildning.
Hur som helst. Jessica var orolig om jag hade slutat blogga. Och det hade jag också.
Likt hon tjejen i Norge som låg och sprattlade under isen och var dödförklarad i omgångar men numera är livs levande och trött på intervjuer - har jag själv varit frånvarande från både tangentbord och blogg.
Jag ber om ursäkt till er. Till Jessica. Och hon tjejen som sprang fram till mig på Hultsfredsfestivalen 2009 och skrek "VÄRLDENS BÄSTA BLOGG JU" och kramade mig. Minns inte vad du heter, men till dig med.
Det här är för er.
Söndag den nittonde december 2010
Jag sitter och dricker kaffe och äter en fralla på Condeco på Harry Hjörnes plats i Göteborg.
Folk springer runt som nynackade hönor med kassar som de inte ens minns att de har köpt.
I öronen dånar David Gray, en återupptäckt hjälte och hans smått juliga utan att bli äcklig låt; "This years love".
Hemma i lägenheten ligger Martin och Pontus och snusar i min dubbelsäng, Martin hyr ju min lägenhet ett år och jag bor på soffan i Göteborg när jag är här alltså.
Idag ska jag försöka att beställa en julklapp till min lillasyster och inbilla mig att den kommer fram innan jul, vi får se. Hoppas det.
Och sen ska jag äta pizza.
Och igår såg jag Harry Potterfilmen, som jag inte har en aning om vad den hette men den var väl skojig. Första gången jag såg en Harry Potterfilm så det var lite svårt att hänga med. Egentligen tycker jag att det var ett gäng plugghästar som sprang runt i Windows-skrivbordsbakgrunder och sköt ljus på varandra och droppade namn som jag aldrig hört förr. I slutet dör någon som jag inte kan säga namnet på, även om jag hade velat det.
Sen tyckte jag att jag såg Gandalf också, men jag kan ha fel.
Typ så.
Jessica, jag hoppas att din abstinens är botad för tillfället. :-)
Eller nej, jag har lite högre tankar om mig själv. Jag säger till exempel tack när någon håller upp en dörr eller spottar ut mina tuggummi i papperskorgar istället för på asfalten.
Jag fick en kommentar på föregående inlägg. Ni ser det här nedanför, en bild på mitt jobb i Hultsfred, Rockgymnasiet GYRO i Hultsfred. En finfin skola dit ni borde skicka era 16åringar på en galet rolig och vettig mediautbildning.
Hur som helst. Jessica var orolig om jag hade slutat blogga. Och det hade jag också.
Likt hon tjejen i Norge som låg och sprattlade under isen och var dödförklarad i omgångar men numera är livs levande och trött på intervjuer - har jag själv varit frånvarande från både tangentbord och blogg.
Jag ber om ursäkt till er. Till Jessica. Och hon tjejen som sprang fram till mig på Hultsfredsfestivalen 2009 och skrek "VÄRLDENS BÄSTA BLOGG JU" och kramade mig. Minns inte vad du heter, men till dig med.
Det här är för er.
Söndag den nittonde december 2010
Jag sitter och dricker kaffe och äter en fralla på Condeco på Harry Hjörnes plats i Göteborg.
Folk springer runt som nynackade hönor med kassar som de inte ens minns att de har köpt.
I öronen dånar David Gray, en återupptäckt hjälte och hans smått juliga utan att bli äcklig låt; "This years love".
Hemma i lägenheten ligger Martin och Pontus och snusar i min dubbelsäng, Martin hyr ju min lägenhet ett år och jag bor på soffan i Göteborg när jag är här alltså.
Idag ska jag försöka att beställa en julklapp till min lillasyster och inbilla mig att den kommer fram innan jul, vi får se. Hoppas det.
Och sen ska jag äta pizza.
Och igår såg jag Harry Potterfilmen, som jag inte har en aning om vad den hette men den var väl skojig. Första gången jag såg en Harry Potterfilm så det var lite svårt att hänga med. Egentligen tycker jag att det var ett gäng plugghästar som sprang runt i Windows-skrivbordsbakgrunder och sköt ljus på varandra och droppade namn som jag aldrig hört förr. I slutet dör någon som jag inte kan säga namnet på, även om jag hade velat det.
Sen tyckte jag att jag såg Gandalf också, men jag kan ha fel.
Typ så.
Jessica, jag hoppas att din abstinens är botad för tillfället. :-)
söndag 28 november 2010
lördag 20 november 2010
Hultsfred - New York - Göteborg
Ja, det är många som kanske undrar hur jag fungerar. Det undrar jag med.
Och jag tänker främst på hur jag, världens bästa bloggare, kan spendera en vecka i världens bästa stad utan att blogga en enda gång. Well. Det är inte helt sant eftersom jag faktiskt skickade en bild till er och det var ju inte så lite.
Jag tänkte att vi tar det från början.
Jag och Sebastian, kolla in förra julfirandet bakåt i bloggen så vet ni, bestämde oss för att "äh vafan, sk vi dra till New York?" och så beställde vi en massa visum och biljetter och bokade hotell. Sen väntade vi, typ en och halv månad innan vi skulle resa, vilket jag inte kan rekommendera eftersom det var ett helvete att ha resfeber i sex veckor innan man äntligen kan få åka. Men skit samma. Resan blev billigare så och för er som är nyfikna svennebananer; det kostade ungefär 5000 kronor att få flyga direktflyg från Köpehamn till Newark i New Jersey där Tony Soprano bor och slänger ner folk i bagageluckor.
Vi snabbspolar lite..
Då är det trevligare här, även om det kanske regnat lite just när bilden togs. Hellre ösregn på Union Square än solsken på gågatan i Hultsfred. Dessutom slutade det ganska fort, vädret i New York kan sammafattas med ett ord; snabbt!
Jag och Sebbe landade på varsin flygplats, han valde JFK eftersom han ville åka inom Helsingfors på vägen. Vi sammanstrålade på Hotel 17, ett mycket charmigt och amerikanskt (på ett positivt sätt) hotell som ligger vid Styvesaunt Square på sjuttonde gatan.
Första kvällen var det Halloween så vi gick ut och försökte att inte bry oss om jetlagen. Det gick inte så bra, när man dessutom kombinerar det med alkohol, i måttliga mängder, så blir man helt enkelt bara otroligt trött.
Jag somnade klockan tolv, på natten. Midnight säger dem i New York.
Nästa dag så var vi uppe med tuppen och gick en långpromenad till Central Park, det vimlar av vilda djur där inne, bland annat ekorrar. Ekorrar finns överallt i parkerna och är relativt tama, men man ska inte klappa dem eller sådär för de kan bitas eller ha en massa knäppa sjukdomar som du antagligen inte kom till New York för att få.
I Central Park finns ett område i mitten och den norra delen som är fridlyst för miljarder år framåt och ingen får bygga landningsbanor, skyskrapor eller Starbucks där. Man får inte ens skräpa ner där, men det får du inte göra i resten av staden heller. Kan vara bra att veta.
Och poliser finns det gott om, de är artiga och vänliga men det känns som att de har ögonen på en hela tiden, eftersom de finns i stort sett överallt hela tiden. Det gör dock även att man känner sig mycket trygg överallt, betydligt tryggare än i Sverige där polisen har för vana att dyka upp först efter att det har hänt något.
Ni vet hur jag brukar tjata om Seinfeld, så jag var ju tvungen att besöka exteriören till deras favorit-café också. Monk's heter egentligen Tom's Diner och ser inte alls ut som i serien, eftersom de spelade in Seinfeld i Los Angeles. Okej, newsflash, men jag var tvungen att skriva något under bilden i alla fall. Och jo, det är intressant fakta egentligen, annars hade ni ju inte läst det här, eller hur? Eller det här. Hehe.
Ett besök på Times Square är ganska obligatoriskt när man i NY för första gången och det är något som jag kan rekommendera, eftersom man därefter aldrig mer behöver komma tillbaka dit. Kul ställe med alla blinkande TV-skärmar och lampor, men otroligt turistiskt och mycket turister och alla dumheter som de för med sig. Som Drottninggatan i Stockholm; osmakligt helt enkelt.
New Yorkarna själva är mycket trevliga, de hälsar artigt och ber om ursäkt om de råkar gå in i dig, vilket är något som jag aldrig i hela mitt snart trettioåriga liv har varit med om i Sverige. Och de har breda trottoarer så man behöver oftast inte springa in i varandra om man inte absolut vill.
Husen är höga, högre än man tror, maten är billig och kläder och skor är galet billigt, speciellt nu när dollarn är på pinsamt låga nivåer. Ett par (snygga) Levi's jeans för 300 kronor är billigt i mina böcker och skorna kostade också kanske en tredjedel av vad de inställsamma försäljarna tar för samma par skor i Sverige. Eller snarare såhär; skulle ha tagit, för de skorna säljs inte i Sverige. Här kan man bara köpa vita adidas och bruna kängor och ni förstår.
New York är inte USA, var det en snubbe som sade till mig på ett en restaurang som heter Phoenix och det verkar stämma, samtidigt som det givetvis inte stämmer, för det är klart att det är USA. Men NY representerar inte medelamerika på långa vägar. Här blandas människor från hela världen med sin kultur, mat, åsikter och livsstilar. Vi åt frukost på ett Ukrainskt café och lunch på en italiensk saluhall. De som hade hotellet kommer från Polen och tjejen på Starbucks var svart och hur trevlig som helst. En dynamisk miljö där alla får vara sig själva och ta intryck av sin omgivning. Mångkultur kallas det och det är inget fel på det någonstans, vi svenskar har en lång väg dit, tyvärr.
Och nej, jag var aldrig uppe i Empire State Building, jag måste ju spara något till nästa gång jag ska dit. Till våren "You have to come here in the spring, its SO amazing" och det tänker jag.
Hänger ni med?
:-D
Och jag tänker främst på hur jag, världens bästa bloggare, kan spendera en vecka i världens bästa stad utan att blogga en enda gång. Well. Det är inte helt sant eftersom jag faktiskt skickade en bild till er och det var ju inte så lite.
Jag tänkte att vi tar det från början.
Jag och Sebastian, kolla in förra julfirandet bakåt i bloggen så vet ni, bestämde oss för att "äh vafan, sk vi dra till New York?" och så beställde vi en massa visum och biljetter och bokade hotell. Sen väntade vi, typ en och halv månad innan vi skulle resa, vilket jag inte kan rekommendera eftersom det var ett helvete att ha resfeber i sex veckor innan man äntligen kan få åka. Men skit samma. Resan blev billigare så och för er som är nyfikna svennebananer; det kostade ungefär 5000 kronor att få flyga direktflyg från Köpehamn till Newark i New Jersey där Tony Soprano bor och slänger ner folk i bagageluckor.
Vi snabbspolar lite..
Då är det trevligare här, även om det kanske regnat lite just när bilden togs. Hellre ösregn på Union Square än solsken på gågatan i Hultsfred. Dessutom slutade det ganska fort, vädret i New York kan sammafattas med ett ord; snabbt!
Jag och Sebbe landade på varsin flygplats, han valde JFK eftersom han ville åka inom Helsingfors på vägen. Vi sammanstrålade på Hotel 17, ett mycket charmigt och amerikanskt (på ett positivt sätt) hotell som ligger vid Styvesaunt Square på sjuttonde gatan.
Första kvällen var det Halloween så vi gick ut och försökte att inte bry oss om jetlagen. Det gick inte så bra, när man dessutom kombinerar det med alkohol, i måttliga mängder, så blir man helt enkelt bara otroligt trött.
Jag somnade klockan tolv, på natten. Midnight säger dem i New York.
Nästa dag så var vi uppe med tuppen och gick en långpromenad till Central Park, det vimlar av vilda djur där inne, bland annat ekorrar. Ekorrar finns överallt i parkerna och är relativt tama, men man ska inte klappa dem eller sådär för de kan bitas eller ha en massa knäppa sjukdomar som du antagligen inte kom till New York för att få.
I Central Park finns ett område i mitten och den norra delen som är fridlyst för miljarder år framåt och ingen får bygga landningsbanor, skyskrapor eller Starbucks där. Man får inte ens skräpa ner där, men det får du inte göra i resten av staden heller. Kan vara bra att veta.
Och poliser finns det gott om, de är artiga och vänliga men det känns som att de har ögonen på en hela tiden, eftersom de finns i stort sett överallt hela tiden. Det gör dock även att man känner sig mycket trygg överallt, betydligt tryggare än i Sverige där polisen har för vana att dyka upp först efter att det har hänt något.
Ni vet hur jag brukar tjata om Seinfeld, så jag var ju tvungen att besöka exteriören till deras favorit-café också. Monk's heter egentligen Tom's Diner och ser inte alls ut som i serien, eftersom de spelade in Seinfeld i Los Angeles. Okej, newsflash, men jag var tvungen att skriva något under bilden i alla fall. Och jo, det är intressant fakta egentligen, annars hade ni ju inte läst det här, eller hur? Eller det här. Hehe.
Ett besök på Times Square är ganska obligatoriskt när man i NY för första gången och det är något som jag kan rekommendera, eftersom man därefter aldrig mer behöver komma tillbaka dit. Kul ställe med alla blinkande TV-skärmar och lampor, men otroligt turistiskt och mycket turister och alla dumheter som de för med sig. Som Drottninggatan i Stockholm; osmakligt helt enkelt.
New Yorkarna själva är mycket trevliga, de hälsar artigt och ber om ursäkt om de råkar gå in i dig, vilket är något som jag aldrig i hela mitt snart trettioåriga liv har varit med om i Sverige. Och de har breda trottoarer så man behöver oftast inte springa in i varandra om man inte absolut vill.
Husen är höga, högre än man tror, maten är billig och kläder och skor är galet billigt, speciellt nu när dollarn är på pinsamt låga nivåer. Ett par (snygga) Levi's jeans för 300 kronor är billigt i mina böcker och skorna kostade också kanske en tredjedel av vad de inställsamma försäljarna tar för samma par skor i Sverige. Eller snarare såhär; skulle ha tagit, för de skorna säljs inte i Sverige. Här kan man bara köpa vita adidas och bruna kängor och ni förstår.
New York är inte USA, var det en snubbe som sade till mig på ett en restaurang som heter Phoenix och det verkar stämma, samtidigt som det givetvis inte stämmer, för det är klart att det är USA. Men NY representerar inte medelamerika på långa vägar. Här blandas människor från hela världen med sin kultur, mat, åsikter och livsstilar. Vi åt frukost på ett Ukrainskt café och lunch på en italiensk saluhall. De som hade hotellet kommer från Polen och tjejen på Starbucks var svart och hur trevlig som helst. En dynamisk miljö där alla får vara sig själva och ta intryck av sin omgivning. Mångkultur kallas det och det är inget fel på det någonstans, vi svenskar har en lång väg dit, tyvärr.
Och nej, jag var aldrig uppe i Empire State Building, jag måste ju spara något till nästa gång jag ska dit. Till våren "You have to come here in the spring, its SO amazing" och det tänker jag.
Hänger ni med?
:-D
torsdag 18 november 2010
måndag 15 november 2010
söndag 14 november 2010
Fars dag.. Ja, vilken pappa skulle INTE
Ja, vilken pappa skulle INTE gilla ett rött blockljus, kan man ju fråga sig..?
lördag 13 november 2010
söndag 31 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
En lång, lång, tågresa
1987
Jag står på Halmstads Central på åttiotalet och jag var 6-7 år gammal.
Jag stod med min morfar, den pensionerade lokföraren, och mormor, inte lika exalterad över allt som färdas på räls som maken.
Vi väntade på tåget från Malmö till Göteborg. Det kallades tydligen för snälltåg, efter tyskans "schnell" som betyder snabbt/fort. Och det gick ganska fort efter att det plingat till i högtalarna och en manlig röst meddelat folket på perrongen att tåget nu närmade sig spår nummer 2, som tåget verkligen började skymtas i kurvan borta vid lokstallarna.
Ett stadigt lok i orange och vit målning kämpade sig genom den tunga sommarluften med ett helt tåg av vagnar bakom sig, gigantiskt tornade det upp sig framför min syn och morfar rabblade matnyttig information i mina öron.
Så fort loket kommit in på raksträckan längs perrongen började folk, som på en given signal, att gå norrut, längs färdriktningen för tåget, som om alla plötsligt kom på att de inte skulle åka längst bak.
Tågsättet saktade in och mormor höll en nervös hand på både mig och morfar, som om vi annars skulle ha kastat oss fram mot tåget, jag i min dumma ungdomliga iver och morfar i sin iver att få åka tåg igen, några år efter pensionen från järnvägen.
Det pös och frustade om tåget, gnisslande bromsar och klickande vagnfästen lugnade ner sig och dörrarna flög upp när dess handtag trycktes ner. Tunga dörrar med överpackade människor som trängde sig av och genom lika överpackade människor som ville komma ombord.
En konduktör gick omkring och såg myndig ut. Mormor, gatusmart som hon var, berättade att man "minsann väntar tills alla har gått av". Något som en då sextioårig tant gärna kunde fått lära lattesörplande storstadsbor av idag på både ost och västkusten.
Ombord tåget öppnades kaffetermosar och togs fram kuddar. Oroliga familjefädrar satt med biljetterna i högsta hugg och prickigkorv-smörgåsar flitigt inpackade i plast och papper bytte ägare i kupéerna. En och annan läskflaska av glas kastades obetänksamt i papperskorgen under fönstret och konduktören höll för näsan i rökkupén.
Utanför tågfönstret rasslade åkrar och samhällen förbi. Morfar skakade på huvudet när han såg en nedlagd station i ett för litet samhälle. Han kunde berätta om folket som arbetat där eller om kalla vinterdagar när de strödde sand på spåren för att ta sig upp för kullar med ångloken.
"Tur att det inte är så längre" tänkte jag för mig själv och lutade mig mot kudden, med en lång stund kvar till Göteborgs centralstation.
2010
Jag kliver av Kustpilen på Linköpings central och skyndar mig under spåren. Fort kliver den här tjugonio-åringen fram till biljettautomaten. Jag slår in min kod och blir sur när automaten måste "tänka" för länge och till slut spottar ut min biljett till Stockholm.
Tillbaka i gångtunneln och en snabb blick på den digitala tavlan avslöjar att jag ska upp på spår 2.
Tre minuter senare kommer X2000 in och folk skyndar av. Folk skyndar på. På samma gång.
Genom fönstret ser jag folk som tittar på film på sina bärbara datorer eller sover mot fönsterglaset. Det är mörkt och kallt ute, insidan ser välkomnande ut.
Min plats är i vagn 4. Helvete också, jag glömde att det är bistrovagnen, nu får man trängas med fjärtande fredagsmän på väg hem över helgen eller förvirrade barnfamiljer vars barn inte tycks veta något om hyfs.
En del trötta människor har köpt 1-klassbiljett för att undkomma stöket, dock inte jag.
Jag säger till kvinnan, som har tagit min fönsterplats att "sitt du kvar" och tar hennes plats ut mot gången. I Södertälje ska hon tränga sig förbi mig för femte gången, efter ett besök i bistron för att köpa en tillsats-späckad smörgås och ett besök på toaletten. Nu ska hon äntligen hoppa av så jag slipper hennes eviga springande.
Jag tittar ut över Årstaviken och matas med information om avgångstider mot Östersund och avstigningar i tågets alla färdriktningar som om jag vore helt inkapabel att ta reda på någonting över huvud taget på egen hand. Jag höjer volymen på min musik och ignorerar de stressade personerna som tycks vilja hoppa av på Stockholms Södra station och sitter lugnt kvar och blundar.
Framför mig ser jag en smörgås med prickig korv och en smörgås med ost. Jag ser min morfar ta fram en lite fällkniv för att öppna en Lorangaflaska och mormor tar fram vita plastmuggar från Duni och ställer på det rejäla fönsterbordet och tar över flaskan från sin man. Läsk var lite spännande och förbjudet på tåget, som om konduktören med arg blick när som helst kunde säga "inga privata varor på tåget" men det var ingen risk, morfar hade sitt SJ-kort och åkte billigt, kanske till och med gratis. De anställda bemötte honom och oss andra med vördnad och hälsade glatt när han klippt våra biljetter. När smörgåsarna var uppätna slängde mormor pappret i papperskorgen och sparade plastpåsen prydligt hopvikt i sin väska, till nästa gång.
Jag vaknar och ser ett pendeltåg mot Västerhaninge skynda förbi på spåret bredvid och sträcker på mig efter två minuters sömn. Tar min väska och kliver genom vagnen som nu är nästan tom på folk och försöker att glömma min dröm om barndomens tågresor, jag kommer på mig själv med att hitta en plastpåse i ena jackfickan efter smörgåsen jag hade med mig hemifrån, jag tror jag sparar den. Till nästa gång.
Jag står på Halmstads Central på åttiotalet och jag var 6-7 år gammal.
Jag stod med min morfar, den pensionerade lokföraren, och mormor, inte lika exalterad över allt som färdas på räls som maken.
Vi väntade på tåget från Malmö till Göteborg. Det kallades tydligen för snälltåg, efter tyskans "schnell" som betyder snabbt/fort. Och det gick ganska fort efter att det plingat till i högtalarna och en manlig röst meddelat folket på perrongen att tåget nu närmade sig spår nummer 2, som tåget verkligen började skymtas i kurvan borta vid lokstallarna.
Ett stadigt lok i orange och vit målning kämpade sig genom den tunga sommarluften med ett helt tåg av vagnar bakom sig, gigantiskt tornade det upp sig framför min syn och morfar rabblade matnyttig information i mina öron.
Så fort loket kommit in på raksträckan längs perrongen började folk, som på en given signal, att gå norrut, längs färdriktningen för tåget, som om alla plötsligt kom på att de inte skulle åka längst bak.
Tågsättet saktade in och mormor höll en nervös hand på både mig och morfar, som om vi annars skulle ha kastat oss fram mot tåget, jag i min dumma ungdomliga iver och morfar i sin iver att få åka tåg igen, några år efter pensionen från järnvägen.
Det pös och frustade om tåget, gnisslande bromsar och klickande vagnfästen lugnade ner sig och dörrarna flög upp när dess handtag trycktes ner. Tunga dörrar med överpackade människor som trängde sig av och genom lika överpackade människor som ville komma ombord.
En konduktör gick omkring och såg myndig ut. Mormor, gatusmart som hon var, berättade att man "minsann väntar tills alla har gått av". Något som en då sextioårig tant gärna kunde fått lära lattesörplande storstadsbor av idag på både ost och västkusten.
Ombord tåget öppnades kaffetermosar och togs fram kuddar. Oroliga familjefädrar satt med biljetterna i högsta hugg och prickigkorv-smörgåsar flitigt inpackade i plast och papper bytte ägare i kupéerna. En och annan läskflaska av glas kastades obetänksamt i papperskorgen under fönstret och konduktören höll för näsan i rökkupén.
Utanför tågfönstret rasslade åkrar och samhällen förbi. Morfar skakade på huvudet när han såg en nedlagd station i ett för litet samhälle. Han kunde berätta om folket som arbetat där eller om kalla vinterdagar när de strödde sand på spåren för att ta sig upp för kullar med ångloken.
"Tur att det inte är så längre" tänkte jag för mig själv och lutade mig mot kudden, med en lång stund kvar till Göteborgs centralstation.
2010
Jag kliver av Kustpilen på Linköpings central och skyndar mig under spåren. Fort kliver den här tjugonio-åringen fram till biljettautomaten. Jag slår in min kod och blir sur när automaten måste "tänka" för länge och till slut spottar ut min biljett till Stockholm.
Tillbaka i gångtunneln och en snabb blick på den digitala tavlan avslöjar att jag ska upp på spår 2.
Tre minuter senare kommer X2000 in och folk skyndar av. Folk skyndar på. På samma gång.
Genom fönstret ser jag folk som tittar på film på sina bärbara datorer eller sover mot fönsterglaset. Det är mörkt och kallt ute, insidan ser välkomnande ut.
Min plats är i vagn 4. Helvete också, jag glömde att det är bistrovagnen, nu får man trängas med fjärtande fredagsmän på väg hem över helgen eller förvirrade barnfamiljer vars barn inte tycks veta något om hyfs.
En del trötta människor har köpt 1-klassbiljett för att undkomma stöket, dock inte jag.
Jag säger till kvinnan, som har tagit min fönsterplats att "sitt du kvar" och tar hennes plats ut mot gången. I Södertälje ska hon tränga sig förbi mig för femte gången, efter ett besök i bistron för att köpa en tillsats-späckad smörgås och ett besök på toaletten. Nu ska hon äntligen hoppa av så jag slipper hennes eviga springande.
Jag tittar ut över Årstaviken och matas med information om avgångstider mot Östersund och avstigningar i tågets alla färdriktningar som om jag vore helt inkapabel att ta reda på någonting över huvud taget på egen hand. Jag höjer volymen på min musik och ignorerar de stressade personerna som tycks vilja hoppa av på Stockholms Södra station och sitter lugnt kvar och blundar.
Framför mig ser jag en smörgås med prickig korv och en smörgås med ost. Jag ser min morfar ta fram en lite fällkniv för att öppna en Lorangaflaska och mormor tar fram vita plastmuggar från Duni och ställer på det rejäla fönsterbordet och tar över flaskan från sin man. Läsk var lite spännande och förbjudet på tåget, som om konduktören med arg blick när som helst kunde säga "inga privata varor på tåget" men det var ingen risk, morfar hade sitt SJ-kort och åkte billigt, kanske till och med gratis. De anställda bemötte honom och oss andra med vördnad och hälsade glatt när han klippt våra biljetter. När smörgåsarna var uppätna slängde mormor pappret i papperskorgen och sparade plastpåsen prydligt hopvikt i sin väska, till nästa gång.
Jag vaknar och ser ett pendeltåg mot Västerhaninge skynda förbi på spåret bredvid och sträcker på mig efter två minuters sömn. Tar min väska och kliver genom vagnen som nu är nästan tom på folk och försöker att glömma min dröm om barndomens tågresor, jag kommer på mig själv med att hitta en plastpåse i ena jackfickan efter smörgåsen jag hade med mig hemifrån, jag tror jag sparar den. Till nästa gång.
torsdag 14 oktober 2010
lördag 9 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
lördag 2 oktober 2010
torsdag 30 september 2010
onsdag 29 september 2010
söndag 26 september 2010
fredag 24 september 2010
Förbannade kuvert
Först och främst vill jag tillägga att jag är glad för att det är fredag och det är värsta sommarvädret i Hultsfred, 20 grader varmt var lite oväntat.
GYRO-personalen for ner till Metropol och åt en galet god lunch på buffén och deras kaffe var det godaste jag har druckit i år. 80 kronor men vafan, lätt värt!
Jo, sen kom jag hem från jobbet, föga förvånande kanske. Jag var lite uppe i varv eftersom jag ska åka ner till Ostkustens Las Vegas, Kalmar, imorgon och jag gick bort till återvinningsstationen med en kasse full av tidningar och kartonger.
Och döm av min förvåning när jag, efter att jag redan har slängt skräpet, ser en liten skylt där det står "ej kuvert". Vad är det frågan om, varför får jag inte slänga kuvert, av papper, i pappersinsamlingen? Var ska jag annars slänga dem, i metallförsamlingen? I sjön? Göra en Anslagstavlan och bara "zazazaaaaam ATJO!?"
Nu var skadan redan skedd, inte en chans att jag dyker ner bland gamla papper för att fiska upp ett gäng kuvert som man, av helt GALNA anledningar inte får kastas bland..papper.
Jag gick därifrån en smula skamsen, en smula förbannad, en skopa "äh vafan".
Egentligen skiter jag i vilket, om världen går under för att det ligger fem-sex kuvert i pappersinsamlingen i Hultsfred så får det väl vara så.
Och med tanke på hur Valmyndigheten agerar i dessa dagar så är nog inte jag den största brottslingen när det gäller hanteringen av kuvert i det här landet.
GYRO-personalen for ner till Metropol och åt en galet god lunch på buffén och deras kaffe var det godaste jag har druckit i år. 80 kronor men vafan, lätt värt!
Jo, sen kom jag hem från jobbet, föga förvånande kanske. Jag var lite uppe i varv eftersom jag ska åka ner till Ostkustens Las Vegas, Kalmar, imorgon och jag gick bort till återvinningsstationen med en kasse full av tidningar och kartonger.
Och döm av min förvåning när jag, efter att jag redan har slängt skräpet, ser en liten skylt där det står "ej kuvert". Vad är det frågan om, varför får jag inte slänga kuvert, av papper, i pappersinsamlingen? Var ska jag annars slänga dem, i metallförsamlingen? I sjön? Göra en Anslagstavlan och bara "zazazaaaaam ATJO!?"
Nu var skadan redan skedd, inte en chans att jag dyker ner bland gamla papper för att fiska upp ett gäng kuvert som man, av helt GALNA anledningar inte får kastas bland..papper.
Jag gick därifrån en smula skamsen, en smula förbannad, en skopa "äh vafan".
Egentligen skiter jag i vilket, om världen går under för att det ligger fem-sex kuvert i pappersinsamlingen i Hultsfred så får det väl vara så.
Och med tanke på hur Valmyndigheten agerar i dessa dagar så är nog inte jag den största brottslingen när det gäller hanteringen av kuvert i det här landet.
torsdag 23 september 2010
Jag saknar Facebook
Tydligen ligger sajt-eländet nere nu. Det är säkert början på slutet av mänskligheten.
Som tur är så är det Seinfeld på TV snart så jag överlever.
Och chips är gott. För gott tror jag.
Singer & Songwriter
Ikväll var det Singer-songwriterkväll på KLUBBEN i Hultsfreds centrum. En typisk källar-konsertlokal med anor, i alla fall om man ska tro på tidningsurklippen på väggen med bilder från Imperiets spelning och kampen om lokalen på åttiotalet då Hemvärnet ville ta över. Antagligen förlorade militärerna den striden för konsertlokal har det varit ett tag i alla fall, att döma av patineringen.
Fyra modiga unga tjejer, flera med anknytning till Gymnasium RockCity där jag jobbar, intog scenen och omfamnade publiken med vackra covers och eget material.
Kom och säg att Hultsfred inte är en musikkommun och sedan kan du ställa dig i ett hörn och skämmas en stund.
Nu ska jag dricka isvatten. Vi hörs!
söndag 19 september 2010
torsdag 16 september 2010
Varför får jag alltid en sådan djup feel
Jag hinner knappt sätta mig ner innan jag får en känsla av att jag, i smyg, har huvudrollen i en Kent-video.
Själva resan är ju ibland ganska oangenäm om jag ska vara ärlig.
Den här gamla kartongbiten till tåg som skramlar fram i 60 kilometer i timmen är inte ett större under av ingenjörkonst när det kommer till komfort och moderniteter som el-uttag eller klimatanläggning. Men det gör inte så mycket just nu eftersom jag inte orkar sitta med datorn och värmen ombord, i kombination med det direkta solskenet, gör att det känns som i början på juni när vi far genom de småländska bondemiljöerna.
Fan.
Jag tänkte ju klaga lite nu. Men jag kan inte klaga nu. Alls.
Nästa: Mariannelund!
onsdag 15 september 2010
söndag 12 september 2010
En månad i Hultsfred
Nej jag vet, det har egentligen inte gått en månad sedan jag flyttade, det är inte förrän på torsdag, om man ska vara petig. Men det ska vi inte vara nu. (jag hinner inte skriva så mycket på veckodagarna eftersom jag, bildligt talat, sliter häcken av mig på jobbet då.)
Jag ville bara uppdatera er om läget. Det känns som om det kanske behövs.
När jag flyttade hit satt jag på tåget från Göteborg med allt jag trodde att jag skulle behöva för två veckor framåt. Bland annat hade jag tre stora resväskor med sovsäck, luftmadrass, bestick, kläder, dvd-skivor, tandborste och min, sedan dess utlästa, biografi om Guns n' Roses.
Jag kom till Hultsfred med förhoppningen att taxin jag förbeställt skulle stå där den skulle stå och det gjorde den även. Jag var den ende av de som klev av i Hultsfred som skulle åka taxi från stationen. Vimmerby taxi dessutom. Vi gjorde ett snabbt stopp på Preem där jag hämtade ut nycklarna till lägenheten som jag numera bor i. Jag hade inte ens sett lägenheten när jag skrev på kontraktet.
Hyran är låg men det betyder inte att standarden är hög, snarare tvärtom i vanliga fall. Men i det här fallet var det tvärtom! Jag trivs mycket bra i min lägenhet, jag har en fransk balkong med utsikt mot tvåvåningshus och bakom det; skog. På nätterna ser jag alla stjärnor på himlen och det är mycket tyst och lugnt här.
Taxin stannade utanför min port och med viss möda fick jag upp alla väskorna för trapporna, de hade skrivit mitt namn på brevinkastet, vilket var bra, hur skulle jag annars hitta mitt nya hem? En liten hall med städskåp, badrum med badkar och kakel. Bra början tänkte jag. Till och med toapapper fanns på plats. Jag gick vidare, ett stort rum med den där franska balkongen. Mörkbruna lister är något som jag inte gillar men tydligen kan vänja mig vid. Tre stora garderober, plastgolv men helt okej. Fräscht. Köket i 60-70-talsstil med ny kyl/frys. Vad kan jag säga, supernöjd!
Jag sov på luftmadrassen första natten, en lördagnatt. Lite fest i lägenheten intill, nya ljud från köket som jag inte var van vid. Tystnaden. Solljuset genom fönsterna på morgonen. Jag var inte pigg någonstans, men jag klev upp. Duschade. Tog med VISA-kortet och en flaska Coca-Cola och körde en hyrd minibuss ner till Kalmar.
Efter 7 timmar var jag tillbaka, en minibuss fylld med möbler, mattor, sängkläder, DVD-spelare och TV-apparat. Jag bar upp möblerna, säng, hyllor, fåtölj med mera helt själv, likt en robot. Jag bara gjorde det. Sen drack jag lite vatten, låste dörren och åkte till Willys och handlade mat och annat för 1600 kronor, vilket är rekord för min del.
Sammanlagt gjorde jag av med 14000 kronor den dagen. Vilket är ganska rimligt för att starta ett helt nytt hem, ja ett helt nytt liv, antar jag.
Så, efter 25 dagar, hur har jag det nu då? Jodå, jag trivs här. Jag är medveten om att det är sensommar och ganska behagligt ute och allt det där, det blir deppigt och mörkt i vinter, men det blir det ju var man än är. Kanske lite mer snö här; men det ska nog reda sig, de skottar väl gatorna även i lilla Hultsfred? Och det är klart, jag kan inte smita ner på någon pub på Andra Långgatan i Linnéstan när jag bor här, men det hade jag nog inte kunnat ändå om jag hade jobbat heltid på veckorna.
Jobbet då, jo, helt plötsligt sitter 15-20 ungdomar och tittar på mig när jag pratar med dem. Jag får betalt för att lära ut det som jag kan och de verkar intresserade. Det är bra. Jag försöker hela tiden påminna om att de nu har världens chans, de går i gymnasiet och har tillgång till fantastiska pedagoger som är fulla av svar och erfarenhet. Arbetskamraterna är toppen, jag får ett intellektuellt utbyte varje dag, vi diskuterar och analyserar och löser problem utan en massa prestige och drama och vi har roligt tillsammans.
Mina arbetstider är fördelaktiga och många fritidstimmar går till research och planering och det är väldigt roligt. Skolan jag jobbar på, GYRO (Gymnasium Rockcity) har två program "Musik-event" och "Musik-media" och det är den senare delen jag undervisar i, vilket ni kanske förstår med tanke på min bakgrund inom just media (och musik).
Jag kan lämna lägenheten och cykla till jobbet på 4 minuter, inga spårvagnar, ingen trängsel, inga köer. Willys ligger 3 minuter bort med cykel och till tåg och buss tar det 5 minuter. Jag kan på några timmar vara framme i Stockholm eller Göteborg och på vägen kan jag arbeta. Många helger har jag planer på att fara iväg till storstäderna, loven planeras för tillfället, kanske Paris på höstlovet, någonstans varmt på jullovet..
Det känns ibland som om jag bor på ett hotell här, ett stort hotellrum med eget kök och helt nya möbler, lite affärsresor på helgerna och lugn och skön men ändå utvecklande miljö på veckodagarna. Jag kan faktiskt inte klaga.
Eller jo, konditoriet i centrum kunde banne mig ha öppet på söndagarna också, då hade jag stannat kvar här på helgerna och druckit mitt kaffe där inne istället.
onsdag 8 september 2010
tisdag 7 september 2010
Villagator
Jag bor numera i Hultsfred. Sedan tre veckor och tre dagar och typ tre timmar tillbaka. Och vet ni vad, jag trivs faktiskt riktigt bra. Jag kanske har berättat det innan, men det struntar jag i. Hultsfred är en fin lite by med småstadspotential.
En del säger "Jaha, är det inte helt dött utan festivalen nu då?" Jo, det är viss skillnad nu till skillnad från när det är festival här, det är sant. Det är lite som att jämföra Tylösand's strand på en högsommardag med samma strand en höstkväll; inte lika mycket folk, ganska dött, men mycket gemytligt, vackert och stilla (såvida det inte blåser på stranden, men ni fattar).
Det är hälsande personer, skolungdomar på morgonen, katter som sitter i gatan och tittar nyfiket. Det är säkert någon som gläntar på gardinen och tittar ut på mig när jag går förbi.
Det är okej.
söndag 5 september 2010
tisdag 24 augusti 2010
måndag 23 augusti 2010
(går)dagens Hultsfredbild!
Lite fräckt sådär.
lördag 21 augusti 2010
Dum journalistik
Jag blev lite sned precis. Jag kom att tänka på någon Aftonbladet-"artikel" för några dagar sedan, eller kanske var det någon vecka sedan till och med.
Hur som helst.
Salem al Fakir hade varit med i det tjatiga Allsång på Skansen som tydligen är av stort allmänintresse för hela världen och själva texten handlade enligt rubriken om "Telias reklamkupp".
Humbug.
Telia har, som ni kanske har märkt, den ypperliga artisten Salem al Fakir i sin reklam och eftersom han var med i Allsången var det alltså automatiskt en PR-kupp för Telia eftersom han spelade sin låt, 4 o' clock.
Visst är det riktigt och vettigt?
Det går ju inte att höra en låt med Salem al Fakir utan att direkt springa till närmaste Telia-butik och teckna upp sig på två olika svindyra abonnemang, eller hur?
Jävla trams.
Och varför skriver Aftonbladet om sådant här bjäffs?
Jo därför att det är en kändis med, en hyfsat creddig artist och det i kombination med ett lökigt TV-program som alla tycks ha en åsikt om, även jag, kan bara resultera i en "nyhet" vilket är precis vad Aftonbladet och deras horsyster Expressen sysslar med. Tror dem.
Nu glömmer vi det där, Telia, Expressen, Afonbladet och Allsång och tittar lite mer på Sagan om de två tornen och äter pulvermos, tycker jag!
Hur som helst.
Salem al Fakir hade varit med i det tjatiga Allsång på Skansen som tydligen är av stort allmänintresse för hela världen och själva texten handlade enligt rubriken om "Telias reklamkupp".
Humbug.
Telia har, som ni kanske har märkt, den ypperliga artisten Salem al Fakir i sin reklam och eftersom han var med i Allsången var det alltså automatiskt en PR-kupp för Telia eftersom han spelade sin låt, 4 o' clock.
Visst är det riktigt och vettigt?
Det går ju inte att höra en låt med Salem al Fakir utan att direkt springa till närmaste Telia-butik och teckna upp sig på två olika svindyra abonnemang, eller hur?
Jävla trams.
Och varför skriver Aftonbladet om sådant här bjäffs?
Jo därför att det är en kändis med, en hyfsat creddig artist och det i kombination med ett lökigt TV-program som alla tycks ha en åsikt om, även jag, kan bara resultera i en "nyhet" vilket är precis vad Aftonbladet och deras horsyster Expressen sysslar med. Tror dem.
Nu glömmer vi det där, Telia, Expressen, Afonbladet och Allsång och tittar lite mer på Sagan om de två tornen och äter pulvermos, tycker jag!
Dagens Hultsfredbild!
Tre Kronor Grill & Pizza.
För den uppmärksamme; visst är det matbutikens Willy's fasad där till höger. Varför jag har tagit den här bilden är, för er som kanske inte har sett TV-serien med samma namn, att det fanns en TV-serie med samma namn.
fredag 20 augusti 2010
Dagens Hultsfredsbild!
Jag har ju en ny lägenhet här, ska ni veta. Först var jag lite orolig eftersom jag hade fått för mig att standarden skulle vara lägre här. Det är den inte, det är en mycket fräsch lägenhet med badkar och en fransk balkong (hur de har fått den ända hit är dock ett mysterium).
Så jag tänkte att ni kanske ville se hur er Favoritjonas bor numera och ja.. det får ni ju inte precis i den här bilden, men ni får se hur min utsikt ser ut i alla fall. Det är väl fantastiskt?
Nu är det helg. Jag tycker det är bra eftersom jag är svårt trött!
torsdag 19 augusti 2010
Dagens Hultsfredsbild!
"Dagens Hultsfredsbild"
Dels för att det är mycket enkelt för mig att bara ta en bild och skicka iväg, men också för att ni är så himla nyfikna på mitt liv och därmed kommer att älska det här temat.
Dagens bild idag föreställer hur som helst Hultsfreds bostäders Headquarters bara ett par stenkast från där jag bor.
Hultsfred 2010!
Jag sitter och tittar ut över Stora torget i Hultsfred och visst har det kommit lite regnstänk.
Det är en timme kvar till lunch och jag har lite kall Red Bull här vid sidan om mig.
Det är min tredje dag på nya jobbet här på GYRO. Eller Gymnasium Rock City som det heter i den långa versionen, men ingen säger det, alla säger GYRO.
Eller jag säger det.
Vi säger så.
Just nu planerar jag en workshop för årskurs ett som vi ska ha på ett läger nästa vecka där jag ska aktivera dem i ämnet "film". De ska ägna några timmar åt att göra en kort film, alltså inte en kortfilm, som ska redovisas på kvällen inför resten av eleverna.
Annars är det planering som gäller och jag har räknat antalet lediga dagar för läsåret 2010-2011 och livet känns helt okej.
Jag har en ny lägenhet som känns okej och så fort jag har ordnat en cykel så kommer jag susa fram genom stan..byn..på villagatorna som en blixt!
To be continued..!
Det är en timme kvar till lunch och jag har lite kall Red Bull här vid sidan om mig.
Det är min tredje dag på nya jobbet här på GYRO. Eller Gymnasium Rock City som det heter i den långa versionen, men ingen säger det, alla säger GYRO.
Eller jag säger det.
Vi säger så.
Just nu planerar jag en workshop för årskurs ett som vi ska ha på ett läger nästa vecka där jag ska aktivera dem i ämnet "film". De ska ägna några timmar åt att göra en kort film, alltså inte en kortfilm, som ska redovisas på kvällen inför resten av eleverna.
Annars är det planering som gäller och jag har räknat antalet lediga dagar för läsåret 2010-2011 och livet känns helt okej.
Jag har en ny lägenhet som känns okej och så fort jag har ordnat en cykel så kommer jag susa fram genom stan..byn..på villagatorna som en blixt!
To be continued..!
tisdag 17 augusti 2010
söndag 15 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
Nu är jag på väg till mitt nya hem. Hult
Hultsfred närmare bestämt!
torsdag 12 augusti 2010
lördag 7 augusti 2010
fredag 30 juli 2010
Göteborg - fram till 1900
Historien om Göteborg börjar vid 1300talets slut då det var någon dansk halvkung som gick vilse och hamnade i Göteborg, fast då fanns där ingen stad utan bara en sur stinkande älv och lite landmassor på sakta glid ner i vattnet. Det regnade och snöade från alla riktningar och det blåste full storm.
Den danska halvkungen, nedan kallad Frans-Flemming den andre, beslutade sig för att bygga en ny huvudstad åt Danmark och därigenom vinna sitt folks gunst (halvkungar var inte per automatik väldigt populära på den tiden, till skillnad från nu; Prins Daniel etc.). Det problematiska var att platsen inte låg i Danmark, inte ens på rätt sida om Skagerack (havet) men det brydde sig inte Frans-Flemming den andre om. Mestadels eftersom han inte hade en aning om det.
Frans-Flemming den andre tillkallade sig sina allra bästa stadsarkitekter och planerare, vilka allihopa först bara stått gömda bakom en skogsdunge på platsen för dagens Olskrokstorg. De enades om det förträffliga i att bygga en vallgrav och genast påbörjades arbetet. Frans-Flemming den andre var dock, sitt ursprung troget, något av en lat drul och vägrade arbeta, han ställde inte ens upp på gruppfotot före arbetsstarten, men meddelade bestämt att han ändå ämnade att dyka upp vid samtliga julfester och övriga "sammankomster av intresse" sen gick han och lade sig under ett träd, i ösregnet.
När vallgraven, ungefär 15 år senare, äntligen stod klar kom Frans-Flemming den andre tillbaka från ett fälttåg mot Västgötarna. Västgötarna hade inte riktigt förstått vem den uppsluppne men likväl aggressive tjockisen på hästen varit. Än mindre hade de förstått vad det var han skrek åt dem på flera hundra meters avstånd. Frans-Flemming den andre tolkade västgötarnas ovilja att gå i strid mot honom som en stor seger och när han kom tillbaka till vallgravsbygget blev han så upprymd att han lät avrätta två av sina rådgivare i en märklig duell, den finns avbildad i Bältesspännareparken i Göteborg.
Åren gick och sakta började de nyfikna bönderna bosätta sig runt vallgraven. Frans-Flemming den andre hade inga rådgivare kvar utan fick istället be sin fältskär (amputerar ben och armar vid strid) om råd. En morgon i juli 1369 blev fältskären inkallad till Frans-Flemming den andre som undrade varför de "enfaldiga bönderna" inte ville bosätta sig innanför vallgraven. Fältskären svarade efter bästa förmåga att det förmodligen berodde på den totala avsaknaden av ingång eller port genom vallgraven. Dessutom var de svenska bönderna misstänksamma mot den danska flaggan som vajade på andra sidan muren och de många soldaterna som uppträde onyktert och hotfullt i samband med de många nattliga "maträderna".
Frans-Flemming den andre insåg problematiken men lät ändå avrätta fältskären som straff. Några dagar senare lät han bygga en port i vallgraven och halade den danska flaggan (flaggan finns bevarad inne på Göteborgs stadsbibliotek). Genast stod de svenska bönderna utanför porten och blickade nervöst in i staden. Frans-Flemming den andre stod på andra sidan och beordrade sina soldater att "senka vapenen for pokkers!" så att svenskarna skulle våga sig in.
Det var startsignalen för böndernas intåg i Göteborg och Frans-Flemming den andre's uttåg ur Göteborg eftersom de uppretade bönderna helt sonika sparkade ut både halvkung, soldater och eventuella danska ämbetsmän ur staden. Anarkin blev dock inte långvarig när en friherre från Skaraborg efter bara några minuters stridigheter knep makten med hjälp av sina lojala och inte så lite inavlade tvillingbröder/kusiner.
Friherre Petter "Göta-Petter" Svärnsskalle utropade sig direkt till borgmästare, beordrade en direkt stängning av "portajäveln" och allmän värnplikt innan han gick och lade sig och sov i flera veckor. Efter det kom att han att kallas för "Sovare-Petter" istället av lokalbefolkning.
Petter "Göta-Petter" Svärnsskalle's tid vid makten blev förhållandevis kort eftersom han sov sig genom flera kuppförsök och hela enskiftet. Han vaknade plötsligt en dag av hela staden stod runt honom på torget och han fann sig själv kedjad vid ett ok där han fick mottaga en rad förolämpningar och smädelser. Detta höll "Sovare-Petter" vaken i flera timmar innan han slutligen somnade in och någonstans avled i sömnen.
Staden växte för varje år och till slut var det någon borgmästare i raden som sprang upp på vallgravens norra sida "för att speja lite" och upptäckte den bortglömda norra älvstranden och han blev så förvånad att han svor till ordentligt, just därför fick ön namnet Hispingens, numera förkortat Hisingen.
Under sent 1600-tal hade staden vuxit så pass mycket att yrkesfiskarna börjat lämna in överklaganden och klagomål utan någon egentlig grund eller mening (den så kallade Nimby-rörelsen hade sett dagens ljus). Man ansåg att det var orättvist att man byggde ståtliga hus och färdvägar och torg på land, medan havet och stränderna fick vara utan satsningar förutom de idoga dumpningarna av avfall och rent träck.
Dåtidens politiker valde att totalt ignorera fiskarnas klagomål och införde ett tvärtom fiskeförbud för att "markera".
1700-talet hann knappt börja innan det var dags för nya galenskaper. Supandet hade tagit stockholmsliga proportioner och massor av värdshus och föregångaren till dagens svartklubbar, de så kallade "rackarkällarna" blommade upp under seklets början. Borgmästaren, tillika förste markmarskalk (oklart vad det egentligen innebar) för tiden, Per-Rune Örjansson var något av en godtemplare och såg inte med blida ögon på när alkholisterna intog torgen och skrattade åt soldaterna som stod och ryckte på axlarna utan att våga ingripa. Gatorna var ett enda kaos av hästar som fick väja för rövarpack och fyllon med vinkrus och tuggtobak.
Per-Rune Örjansson brast ut i ett rus av ilska och sammankallade stadstinget som då bestod av Per-Rune's egna söner, de hårdföra Per-Ragnar, Per-Runar, Per-Automatik och Per-Vers. De beslutade enhälligt att fylleriet måste ta slut och det gjorde det också strax därpå eftersom Danmark införde strafftullar på mjöd och mäsk, som transporterades sjövägen från Fredrikshavn till Göteborg. Plötsligt stod invånarna i Göteborg med århundradets baksmälla (förvisso var århundradet var fortfarande ungt, men ändå..) och ingen alkohol fanns att tillgå.
Situationen löstes dock snabbt av Per-Rune Örjansson som efter hårda påtryckningar från stadens invånare skänkte bort delar av Hisingen till Danmark. Den danske kungen, Krischan XIVVIIVMVXC tog genast och kanske lite förhastat bort strafftullarna på mjöd och mäsk. Han hade dock ingen aning om att Hisingen låg den där den ligger utan blandade ihop ön med Hallands väderö, vilket hade passat den danske kungen ypperligt för militära ändamål. Nu blev det ingen väderö för den danske kungen och han blev rasande och tecknade ett långt krigsavtal mot Örjansson som svarade med ett nästan lika långt brev tillbaka med olika fonetiska skrattljud. En lång brevväxling följde och tog inte slut förrän Per-Rune avled av tarmvred 1749 och mot slutet var tonen allt mer vänskaplig "på gränsen till flörtig" enligt Örjanssons sekreterare.
Ett maktskifte inledde det "glade femtiotaledt" i Göteborg och skördarna slog in och vädret havet var plötsligt fullt av fisk. Folk började semestra och supandet reglerades effektivt av det nyetablerade "Damaskeriet" som bestod av damaskbeklädda länsmän som drog runt på gatorna och slog alkoholisterna nyktra med påkar och klubbor. Makten tillföll överraskande nog, en av Örjanssons tremänningar (det var en ganska stor släkt, med Västgötska mått mätt) närmare bestämt Per-Agraf Örjansson-Styvursdottir (han var isländskt ingift).
Dock blev hans tid på tronen kort, efter bara sju minuter som borgmästare mördades Per-Agraf av en uppretad gårdfarihandlare som enligt en bortglömd klausul faktiskt också fick överta makten (klausulen skrevs in i stads-stadgarna under en taklagsfest 1712 och står faktiskt kvar fortfarande) eftersom han befann sig på "helgad mark" när han svingade iväg en stenkula mot Per-Agraf som i sin tur språkade med en rådgivare av tredje graden.
Gårdfarihandlare Svenne-Ruben Oskarsson, en tills dess enkel bonde med bruna tänder och nötta nävar, fick alltså ta över ämbetet och styrde och ställde i ett halvt sekel. Och det gjorde han med järnhand. Stadsmuren revs och byggdes upp igen (ett missförstånd, enligt historikerna, gjorde att man vände Oskarssons ritningar upp och ned och byggde en vallgrav bredvid den redan byggda vallgraven.)
Vid 1800-talets början var Oskarssons hälsa allt mer instabil och han började bli allt mer senildement och yrade om nätterna. I residenset på Södra Hamngatan kunde det gå hett till när Svenne-Ruben skickade ut hotelser mot förbipasserande medborgare och hans betjänter och rådgivare hade fullt sjå med att få honom tillbaka i säng. Han avled en mörk höstnatt av matförgiftning, men konspirationsteoritikerna vid den tiden ansåg det som "fräckt" att ens antyda något annat än mord. Men då inget kunde bevisas i brist på kompetenta poliser så rann ärendet ut i sanden.
1800-talet var dock en glad period i Göteborg. Staten tog över driften av staden och Hattarna hade makten i landet och även i regionen, mest på grund av att man kontrollerade armén, polisen, arbetsgivarföreningarna, borgare och fackföreningar, men ändå.
Hattarna var kanske gammalmodiga i klädsel och språk men inga nostalgiker av rang och således kom deras styre som en renässans för det leriga och gråa Göteborg. Man började bygga låghus och broar (tidigare hade man tvingats åka pråm över kanalen, den i folkmun så kallade "kanalpråmen" senare "paddan"). Man införde byteshandel istället för "allmän stöld och vedergällning" som hade rått sedan urminnes tider och innebar att man helt enkelt stal något, till exempel en tröja och som vedergällning fick affärsexpediten eller servitören stjäla mynt av tjuven. Det liknar byteshandel på många vis, faktiskt på alla vis, men heter inte samma sak.
1832 invigs stadens första spårvagnslinje som dock bara består av två stationer längs kanalen och eftersom vagnen inte har något direkt drivmedel eller ens någon förspänd häst, så blir det omedelbart ett fiasko och idén blir utskrattad. 1835 läggs linjen ner i "brist på resenärer".
Socialdemokraterna kniper den politiska makten 1876, och det första man åstadkommer är att reta upp bönderna på Hisingen genom att köra bort dem från sina gårdar. Man anlägger en färja och beslutar att stan "måste vexa mere" och detta norrut. Det finns dock ingen plan för vad som ska anläggas eller byggas på Hisingen så man beslutar, på ett blixtinkallat lördagsmöte, att "kaos ok anarkie må råde fram till dess att Sossialdemokraterne tapper makten" vilket de ännu inte har gjort.
1888 gjordes nya försök att införa spårvagn, då man kommit på idén med att lägga spåren i en backe istället för som vid första försöket på en rak gata. Idén lyckas och antalet resande, om än något oroliga över nymodigheten, uppgår till hela 37 stycken. Tyvärr tröttnar dock merparten av pendlarna över de många inställda turerna och det faktum att det bara går att resa i en riktning. Dessutom sägs biljettsystemet vara "fullständigt obegripligt".
År 1898 proklamerar stadsfullmäktige att man ska fira in det nya seklet genom att anordna ett kalas och en karneval genom hela staden. Festen ska vara i tre dagar och budskapet tas emot med jubel på stadens alla ölhallar och sjaskiga pubar tills någon spetsig paragrafryttare nämner att det är inte aktuellt med någon fest förrän vid själva sekelskiftet ett år senare. Kravaller utbryter innanför vallgraven och de styrande tvingas, efter veckor av strejk och stenkastning, att retirera och utlova en årlig karneval och i samma mening råkar stadsfullmäktige, Ragnar "Ljug-Ragge" Dront, lova att bjuda "hela laget runt" men rättar sig snabbt och skyller ifrån sig på sin talskrivare.
Sekelskiftet kommer och karnevalen fortlöper utan att någon direkt höjer på ögonbrynen och själva firandet får ställas in då man glömt bort att sekelskiftet ju infaller mitt i vintern och ingen orkar eller vill ge sig ut i det "änna himla sketvädret".
tisdag 27 juli 2010
söndag 25 juli 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)