Jag hinner knappt sätta mig ner innan jag får en känsla av att jag, i smyg, har huvudrollen i en Kent-video.
Själva resan är ju ibland ganska oangenäm om jag ska vara ärlig.
Den här gamla kartongbiten till tåg som skramlar fram i 60 kilometer i timmen är inte ett större under av ingenjörkonst när det kommer till komfort och moderniteter som el-uttag eller klimatanläggning. Men det gör inte så mycket just nu eftersom jag inte orkar sitta med datorn och värmen ombord, i kombination med det direkta solskenet, gör att det känns som i början på juni när vi far genom de småländska bondemiljöerna.
Fan.
Jag tänkte ju klaga lite nu. Men jag kan inte klaga nu. Alls.
Nästa: Mariannelund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar