måndag 18 oktober 2010

En lång, lång, tågresa

1987

Jag står på Halmstads Central på åttiotalet och jag var 6-7 år gammal.
Jag stod med min morfar, den pensionerade lokföraren, och mormor, inte lika exalterad över allt som färdas på räls som maken.
Vi väntade på tåget från Malmö till Göteborg. Det kallades tydligen för snälltåg, efter tyskans "schnell" som betyder snabbt/fort. Och det gick ganska fort efter att det plingat till i högtalarna och en manlig röst meddelat folket på perrongen att tåget nu närmade sig spår nummer 2, som tåget verkligen började skymtas i kurvan borta vid lokstallarna.
Ett stadigt lok i orange och vit målning kämpade sig genom den tunga sommarluften med ett helt tåg av vagnar bakom sig, gigantiskt tornade det upp sig framför min syn och morfar rabblade matnyttig information i mina öron.
Så fort loket kommit in på raksträckan längs perrongen började folk, som på en given signal, att gå norrut, längs färdriktningen för tåget, som om alla plötsligt kom på att de inte skulle åka längst bak.

Tågsättet saktade in och mormor höll en nervös hand på både mig och morfar, som om vi annars skulle ha kastat oss fram mot tåget, jag i min dumma ungdomliga iver och morfar i sin iver att få åka tåg igen, några år efter pensionen från järnvägen.
Det pös och frustade om tåget, gnisslande bromsar och klickande vagnfästen lugnade ner sig och dörrarna flög upp när dess handtag trycktes ner. Tunga dörrar med överpackade människor som trängde sig av och genom lika överpackade människor som ville komma ombord.
En konduktör gick omkring och såg myndig ut. Mormor, gatusmart som hon var, berättade att man "minsann väntar tills alla har gått av". Något som en då sextioårig tant gärna kunde fått lära lattesörplande storstadsbor av idag på både ost och västkusten.

Ombord tåget öppnades kaffetermosar och togs fram kuddar. Oroliga familjefädrar satt med biljetterna i högsta hugg och prickigkorv-smörgåsar flitigt inpackade i plast och papper bytte ägare i kupéerna. En och annan läskflaska av glas kastades obetänksamt i papperskorgen under fönstret och konduktören höll för näsan i rökkupén.
Utanför tågfönstret rasslade åkrar och samhällen förbi. Morfar skakade på huvudet när han såg en nedlagd station i ett för litet samhälle. Han kunde berätta om folket som arbetat där eller om kalla vinterdagar när de strödde sand på spåren för att ta sig upp för kullar med ångloken.
"Tur att det inte är så längre" tänkte jag för mig själv och lutade mig mot kudden, med en lång stund kvar till Göteborgs centralstation.

2010

Jag kliver av Kustpilen på Linköpings central och skyndar mig under spåren. Fort kliver den här tjugonio-åringen fram till biljettautomaten. Jag slår in min kod och blir sur när automaten måste "tänka" för länge och till slut spottar ut min biljett till Stockholm.
Tillbaka i gångtunneln och en snabb blick på den digitala tavlan avslöjar att jag ska upp på spår 2.
Tre minuter senare kommer X2000 in och folk skyndar av. Folk skyndar på. På samma gång.
Genom fönstret ser jag folk som tittar på film på sina bärbara datorer eller sover mot fönsterglaset. Det är mörkt och kallt ute, insidan ser välkomnande ut.
Min plats är i vagn 4. Helvete också, jag glömde att det är bistrovagnen, nu får man trängas med fjärtande fredagsmän på väg hem över helgen eller förvirrade barnfamiljer vars barn inte tycks veta något om hyfs.

En del trötta människor har köpt 1-klassbiljett för att undkomma stöket, dock inte jag.
Jag säger till kvinnan, som har tagit min fönsterplats att "sitt du kvar" och tar hennes plats ut mot gången. I Södertälje ska hon tränga sig förbi mig för femte gången, efter ett besök i bistron för att köpa en tillsats-späckad smörgås och ett besök på toaletten. Nu ska hon äntligen hoppa av så jag slipper hennes eviga springande.
Jag tittar ut över Årstaviken och matas med information om avgångstider mot Östersund och avstigningar i tågets alla färdriktningar som om jag vore helt inkapabel att ta reda på någonting över huvud taget på egen hand. Jag höjer volymen på min musik och ignorerar de stressade personerna som tycks vilja hoppa av på Stockholms Södra station och sitter lugnt kvar och blundar.

Framför mig ser jag en smörgås med prickig korv och en smörgås med ost. Jag ser min morfar ta fram en lite fällkniv för att öppna en Lorangaflaska och mormor tar fram vita plastmuggar från Duni och ställer på det rejäla fönsterbordet och tar över flaskan från sin man. Läsk var lite spännande och förbjudet på tåget, som om konduktören med arg blick när som helst kunde säga "inga privata varor på tåget" men det var ingen risk, morfar hade sitt SJ-kort och åkte billigt, kanske till och med gratis. De anställda bemötte honom och oss andra med vördnad och hälsade glatt när han klippt våra biljetter. När smörgåsarna var uppätna slängde mormor pappret i papperskorgen och sparade plastpåsen prydligt hopvikt i sin väska, till nästa gång.

Jag vaknar och ser ett pendeltåg mot Västerhaninge skynda förbi på spåret bredvid och sträcker på mig efter två minuters sömn. Tar min väska och kliver genom vagnen som nu är nästan tom på folk och försöker att glömma min dröm om barndomens tågresor, jag kommer på mig själv med att hitta en plastpåse i ena jackfickan efter smörgåsen jag hade med mig hemifrån, jag tror jag sparar den. Till nästa gång.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Trots denna stress så finns det få saker som överväger en lång tågresa där man kan sjunka ned i de halvhårda sätena och avnjuta det svenska landskapet i takt till något stycke som tycks läka själen. Utomordentlig fantastisk upplevelse som jag sällan tror att många uppskattar till den nivå där givande stunder hör hemma.

/S.D

emelie sa...

skoj med en lärare som bloggar (y)