post-production

För att förtydliga för alla och envar; det här är en novell som är totalt påhittad. Alla tveläppade a-kassan-detektiver som jagar bloggare kan vända i dörren för här har ni inget att hämta. Jag är i själva verket hemma och väntar på att få jobb och jag är tillgänglig för 'arbetsmarknaden'!

Okej.

Jag är nu hemma från Hultsfredsfestivalen. Vi har bott i tält där. Det var jag och Joakim och Nicklas och Johan som var team b. Och en kille som hette Petter, som vi inte kände så bra med tanke på att vi aldrig träffat honom förrut. Han bodde någon annanstans och pluggade i Hultsfred.
Vårt jobb, som ni kanske har fattat vid det här laget, var att filma artisternas konserter för direktvisning på storbildsskärmarna som satt runt scenerna och området.
Företaget Massteknik i Kungälv var det som stod för storbildsskärmar, teknik, arbetare och sarkastiska kommentarer på internradion.

Man kan, så här i efterhand, starkt ifrågasätta varför jag gör ett slitigt fyradagars arbete helt gratis och under tiden bor i tält och duschar i baracker? Det kan man. Det gör även jag. Det är någon form av charm med hela grejen, det handlar inte bara om den fantastiska maten som vi fick äta i artistrestaurangen, att stå bakom Lars Winnerbäck i kaffekön eller lyssna på bandet "the Madness" sköna brittiska humor vid middagen.

Jag kan inte riktigt definiera vad Hultsfredsfestivalen betyder för mig, men efter 9 festivaler med premiär 1996, så känns det nästan som att komma 'hem'.
Sahara-entrén, backstage Hawai, smalspåret, Konsum i Hultsfred, bajamajorna och gräsplanerna, jag kan hela skiten i bakfickan.

Jag såg när KENT landade i helikopter 2006 och när Damon i Blur klättrade i scenställningen 1996. Jag gäspade till Limp Bizkit 2000 eller när det nu var.
Och det mest magiska ögonblicket i år var i lördagsnattens svarta mörker, i slutet av konserten när jag har en bild från sidan på en liten, Lars Winnerbäck, med honom i nederkant och hela scendjupet och höjden ovanför.
Min kamera tiltar sakta ner och jag zoomar in en knivskarp Lars Winnerbäck med blåa strålkastare i bakgrunden.
Bilden är stadig hela vägen och det är knäpptyst i produktionsbussen och framför scenen står 18 tusen personer och ser mitt hantverk.

Det är nog de där tillfällena som får mig att komma tillbaka.