Jag kliver ut genom dörren och hela gatan är tom på spårvagnar. Det händer bara vid sådana tillfällen, det vill säga när jag VILL att det ska komma en spårvagn. När jag försöker sova eller titta på TV så kommer det spårvagnar från alla riktingar i alla hastigheter och dånar omkring.
Jag kollar Västtrafik-panik i mobiltelefonen och får veta att det är 3 minuter till linje 3 ska dyka upp så jag börjar gå till nästa hållpalts, Vagnhallen Majorna, vilket är en sakta promenad på 2 minuter. Jag bör alltså ha en ganska god marginal där, såvida inte spårvagnen missuppfattar situationen och hittar något jävla raketläge och swishar förbi i rymdfärjahastighet.
Jag kommer in till Masthuggstorget och eftersom jag inte vill tjuvåka för mycket så hoppar jag av innan Järntorget, alltså vid Masthuggstorget. Jag har smsat Christoffer att vi ska mötas där istället och när jag kliver av där så kommer han gåendes. Jag förstår inte hur folk klarade sig utan mobiler, jag minns inte hur det var, bestämde man en plats och stod där och väntade genom regnskurar och mandatperioder tills den andre väl dök upp?
Vi tar en sväng genom stan till fots och snackar om allt mellan himmel och jord. Gayvärlden får sig ett par välförtjänta kängor som vanligt och det är lite politik och stadsbyggnad på agendan när vi väl kommer fram till SF Biopalatset där det är kö ut på gatan och folk verkar stressade. Eftersom vi båda är fattiga bohemer för tillfället går vi vidare mot Heden. Vi står inte i några köer inte. Undan för eliten!
Vi kommer fram till SF Bergakungen på Skånegatan och där är likadant fast mer folk. Så vi sätter oss på en bänk och väntar på att det ska lugna sig. Det gör det också.
Vi handlar vårt godis och totalt smaklösa läsk.
Sen går vi genom hela Västra Götaland till Järntorget och snackar om en massa annat blaj längs vägen. Det har blivit min senaste grej, att bara dra runt och lyssna på musik eller prata med mitt sällskap (jag har i regel inte musik om jag har sällskap med mig). Vi skiljdes som vänner, som så många gånger förrut och ja. Nu är jag hemma. Jag lyssnar på Amy McDonald som är relativt genialisk.
Idag har jag även putsat mina köksfönster för första gången på 2 år och det var väl dags för det. Grannarna har väl trott att det är en svartklubb här. Och jag har hållit mig inne för jag har trott att det varit dåligt väder eller höst, när det egentligen handlar om smutsiga fönster. Skärpning där Jonas.
Och den där cykeln stod parkerad på Berzeligatan (måste det väl vara?) vid Götaplatsen. Ett av många ödsliga torg i Göteborg som har tappat sin funktion helt och hållet.
Nu ska jag hålla käften och dricka lite te. Tjo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar