Majorna-Mölndal

(Först och främst. Jag skulle aldrig planka, tjuvåka eller bryta mot någon som helst regel eller lag i vårt samhälle. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Om det står annorlunda i min blogg så är det rent påhitt från min sida!)

Igår var det äntligen dags att träffa paret Waltersson - Wiberg - Fogelberg. Det består av Christoffer och Jenny och de håller till i förortsdjungeln Mölndal. Jag tog kontakt runt 21-tiden på Järntorget där jag och en annan Christoffer, bloggaren här till höger, befann oss för tillfället efter att ha tittat på "Änglar och Demoner".
En okej film för övrigt, förutom att de första 15 minuterna var en smula suddiga, men vad kan man förvänta sig av en heldigital modern biograf i en storstad?

Jag lämnade Christoffer och hoppade på buss 761, tror jag att det var, mot Mölndal.
Nu kommer det intressanta i sammanhanget, jag VET att mitt Västtrafik-kort bara gäller inom Göteborgs kommun, men jag ska alltså åka söderut till en annan kommun, och det får jag inte göra med det kortet som jag har nu. Eller det är klart att jag får göra, men jag måste köpa ett tillägg och det är så dumt, krångligt och dyrt så jag skiter i det helt enkelt. Jag orkar inte läsa pdf-en och jag är snål.

Jag närmar mig Sahlgrenska sjukhuset och vet att också kommungränsen ligger och lurar efter en stund, bland de uttråkade villorna någonstans. Jag bryr mig föga. Inga kontrollanter på bussen, bara Idolfinal-intresserade ungdomar och andra människor med halvöppna ögon och en tung säck med nonchalans att bära genom livet, vid sin sida.
Inte helt ovanligt när man bor i Mölndal för länge.

Jag kommer fram till mina vänners hållplats med det lustiga namnet "Bifrost". Hela bostadsområdet heter Bifrost. Jag fattar noll som vanligt, men kliver av och börjar smsa Christoffer som gör sig redo att trycka in mig i portuppgången med sin knapp.
Jag kommer in i deras kök där de äter lite grillat och erbjuder mig, som otacksamt tackar nej. Men gärna en öl, ja tack. Gottigott.
Vi sitter och pratar om livet och lyssnar på spotify-musik. De ska gifta sig om en månad och jag ska börja fila på ett tal som jag hoppas ska bli något utöver det förväntade och vanliga. Jag utlovar inga världsrekord, men väl ett tal.
Vi hittar en öl till och de andra dricker något lättdrucket rosé som skulle få Bengt Frithiofssons mustasch att snurra som en ivrig propeller. Gott tycker jag i alla fall som får ett glas, men vad fan vet jag om vin?
Klockan närmar sig 2 på natten och Jenny tackar för sig och jag börjar fingra efter mobiltelefonen för att se när nästa buss går inåt byn.
Jag har här hunnit bli lite "på pickalurven" och det är förvisso skön stämmning men jag känner väl att det är en bra punkt att bryta upp eller något, likt så många pretentiösa konstnärssjälar före mig, brukar formulera det.

En kvart senare står jag nere vid Bifrost-hållplatsen igen och suckar lite tacksamt att det inte är fullt av fjuniga tonåringar med snefylla och GHB-andedräkt, som det brukar vara ibland på helgerna. Jag är väl för sent ute, de ligger och spyr sig själva till sömns på diverse villakällargolv eller i någon lokal fyllecell, enligt traditionen.
I går kväll var det bara två kärlekspar som stod och småkysstes, och så jag, på hållplatsen.
Jag sneglar lite avundsjukt på paren, med jämna mellanrum i väntan på bussen.

I och med min egen lätta berusning så börjar jag noja för kontrollanter för min stundande hemresa. Det är enklare att smälta in på en buss med ett gäng packade ungdomar, för då vågar inte busschauförren öppna käften och börja snacka biljetter med en. Vissa chaufförer är totalt ointresserade om du tjuvåker eller inte och vissa andra är raka motsatsen och leker militärpolis när man kliver ombord.
Bussen kommer, i tid faktiskt.
Jag kliver ombord och låtsas att jag pratar i telefonen samtidigt. Chauffören bryr sig inte en sekund om mig, så jag går in och avslutar "samtalet" och sätter mig att läsa.

Jag ser villorna, fulla med nervösa föräldrar, svischa förbi bussfönstret och känner mig nojigare och nojigare, ju närmare kommungränsen vi kommer. Kärleksparen bedriver något som man inte ser dagtid, ombord lokaltrafiken, grovhångel är väl det närmaste en rättvis beskrivning vi kommer.
Efter 10 minuters nervöst tittande på varenda hållplats, efter kontrollanter, ser jag äntligen Sahlgrenska sjukhusets parkeringshus torna upp sig till vänster och jag är home safe.
Efter ytterligare några minuter svänger bussen förbi Kapellplatsen. Jag ser 7-eleven nere vid Vasaplatsen där både 11:an och 3:an avgår mot mina kvarter. Jag plingar och bussen närmast tvärnitar. Kärleksparen ger mig irriterade blickar när jag kliver av en hållplats för tidigt vid Vasakyrkan. Jag visste inte ens att den hållplatsen fanns, men det gör jag nu.
Jag går skamset nerför gatan och blir nervös att mina spårvagnar ska rulla förbi mig just som jag kommer ner.
Jag behöver inte oroa mig, 11:an kommer om 3 minuter. 3:an kommer om 11 minuter. Jag räknar lite på det och väljer att ta spårvagn 11, eftersom jag då tjänar 8 minuter.
Efter 5 minuters väntan dyker 11:an upp och jag hoppar ombord.
Jag tittar ner på hållplatsen och nu står det 16 minuter på spårvagn 3's rad. Tur att jag inte väntade på den.
Jag kommer hem och går och lägger mig, nöjd över mina bravader och längtar efter söndagen.

Idag, kom Jens och Caroline upp till Göteborg och drog med mig in på Liseberg (jag fixade gratis entré till dem) och vi åkte ungefär 20-25 olika attraktioner, varav 2 eller 3 fick det att vända sig lite magen. Roligast var den där jättelika gungan där man befinner sig i tyngdlöst tillstånd i ungefär 2 sekunder. En bra dag på Liseberg med lite duggregn i början som gjorde köerna obefintliga. Jag kanske skulle låta bli Liseberg i sommar bara för att kunna känna att just idag var så perfekt och så att säga, sluta när jag ligger på topp. Man ska sluta när man ligger på topp.