fredag 31 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Söndag jävla söndag
Patetiskt men sant.
Det var trevligt att fika med Phoenix och Simon men kaffet jag drack gör att jag trummar som en galning med händerna mot jeansen.
Nej fy fan för söndagar när man är uttråkad, alla andra har något att göra. Middagar att äta och vänner att träffa.
Imorgon blir det andra bullar, då ska jag åka ner till Halmstad och hälsa på mamma och titta på fotboll och träffa Vickie för första gången på tre-fyra år. Vi ska sitta under mammas köksfläkt och prata strunt som vanligt, jag LÄNGTAR!
Och på fredag ska jag till Stockholm och hälsa på.
Det är ju pridefestival och festivaler är min grej.
Nu ska jag äta smörgås med fisksperma och titta på nyheterna, som jag sa. Hör av er om ni vill hitta på vad som HELST!
onsdag 22 juli 2009
Hundar, katter, undulater, fiskar och pinnar.
Jag har alltid varit omringad av djur på ett eller annat sätt. Antingen har det varit klentänkta myggor eller knott med självmordstendenser - att gå ner för landning på min hud innebär dödsstraff enligt traditionen - eller så har det varit husdjur. Jag tänkte berätta om några av dem.
Vårt första husdjur hette Nappe och var en hund. En blandning mellan schäfer och precis vad som helst. Jag var bara året när mamma och pappa skaffade honom, de tyckte väl att det var för problemfritt med bara två småbarn och en egen firma (gatukök) att ha hand om så de skaffade sig en liten schäfervalp som slutade att vara liten ungefär samtidigt som de satte ner den kissnödiga valpen på hallmattan. Den växte till enorma proportioner på nolltid, enligt hörsägen. Den hade tydligen en väldigt ängslig hållning gentemot det mesta som fanns, däribland trappor. Mamma har berättat hur hon fick BÄRA upp den så småningom fullvuxna hundjäveln för trapporna på Tynavägen när de skulle in, Nappe vägrade helt sonika att gå upp för dem.
Lite mer 'go' var det tydligen i vår första katt, som jag har för mig hette Don Pedro, fast det kan vara fel. Han, tror jag (nu antar jag igen) klättrade upp till tredje våningen och hoppade från murgrönan som växte på utsidan och in på balkongen, när han, eller hon, ville in i lägenheten. Det måste varit knäckande för stackars ängsliga, men enorma, hunden Nappe att se en liten tigermönstrad katt göra sådana ninjakonster på husfasaden, när han själv inte ens kunde kliva upp för en stentrappa.
När jag var knappt tre år gammal åkte hundar och katter all världens väg och jag och min storasyster flyttade med mamma in till centrala Halmstad, Kaptensgatan.
Efter en tid blev den kollektiva (min och min systers) längtan efter ett nytt husdjur och tjatet (min och min systers) på mamma allt för överväldigande för mamma som skaffade oss en undulat (som inte fick släppas ut ur buren) som vi genast släppte ut ur buren. Givetvis rymde fågeln in i ventilationshål och liknande på rekordtid. Vi visste inte vilket kön det var på fågeln, så den helgula undulaten fick heta Ida-Putte.
I någon veva passade vi mammas kompis undulat som hette Egdar (en ordvits) under en tid och den fågeln dog i sin bur, stackarn, under oklara omständigheter.
Vi tröttnade på undulaten och dess ständiga bajsande och kvittrande och under mer direkta omständigheter försvann allt vad fåglar hette ur våra liv.
Vi skaffade vandrande pinnar (det låg en zoo-butik bara 2 kvarter bort).
Eller det var bara en pinne i det lilla terrariet. kön okänt, men efter ett par veckor av salladsätande och allmänt krafsande, fick vi veta.
Då var det nämligen betydligt fler pinnar i terrariet. Och utanför terrariet, då de små nyfödda pinnarna utan möda och stort besvär kunde klättra ut genom de kanske lite väl generöst tilltagna ventilationshålen. Därefter klassades vandrande pinnar som skadeinsekter i vår lägenhet. Hela familjen samtyckte.
Jag var väl kanske 8-9 år någon sommare senare och gick ner till zoobutiken och köpte en tigerbarb (fisk) för vilka pengar vet jag inte, men så var det i alla fall. Den fick jag ha i en eftermiddag och en kväll, tills jag vaknade av ett plask och fiskjävlen hade tagit självmord genom att hoppa ur skålen och ner bakom någon sorts möbel.
Morfar tröstade mig.
Samtidigt hade vi skaffat en ny katt som fick heta Fröding efter en av mammas favoritdiktare. Den var en röd katt med vit mage och haka, och nu ser ni er säkert den typiska sådana katten framför er, fortsätt med det, för exakt så såg den ut.
Den växte också ganska fort, men blev aldrig så stor som Nappe.
Men fet för en katt. När Fröding låg ner under en av sina berömda tupplurar så var han helt rund.
Han hade också en frihetslängtan eftersom han var innekatt. Han hoppade ner från balkongen tre våningar ner på trottoaren och sprang och gömde sig under en Volvo med "Halmstads Skepphandel"s logotyp på sidan. De här hände flera gånger eftersom vi inte orkade stänga balkongdörren hela tiden på sommaren och på grund av att katten tvunget skulle gå ut på fönsterbrädet men var för fet för att vända.
Man hörde hur det dunkade till av kattens tassar som försökte fånga fönsterbrädet i luften, men gravitationen gjorde sitt och man fick springa ner till gatan och locka till sig Fröding och hoppas att han inte hade slagit ihjäl sig för mycket. Han hade en miljard liv, vilket var bra eftersom han var envisare än envisast.
På en av våra resor till Småland fick Fröding nog och gjorde slag i saken och rymde en gång för alla, ut i den småländska urskogen, som ett rött streck bland tallar och blåbärsris och den katten såg vi aldrig mer. Men tydligen ska en familj i grannbyn ha tagit hand om en röd och mager (det hade hunnit bli höst) katt med ett bestämt humör.
Jag ska berätta om våra husdjur i modern tid (1990-) om en stund, men jag måste slänga in lite mat i ugnen här först..
(edit: det blir mer djur imorgon, måste sova, men jag lovar atZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzz)
Okej. Nu är jag vaken igen.
Ja, vi bodde kvar på Kaptensgatan till 1991. Då hade vi hyrt även grannlägenheten från den notoriska boulespelaren och öldrickaren Benny som alltid var sur på oss ungar för att vi stod på mammas balkong och tittade in på honom i hans vardagsrum. Han flyttade utan en min i slutet på åttiotalet och jag och min syster fick bo i hans övergivna och smått sunkiga tvårummare. Detta var förresten innan Fröding sprang iväg i de småländska skogarna. Han brukade hälsa på i vår lägenhet, som alltså låg vägg i vägg med mammas, genom att hoppa upp på dörrhandtagen och öppna dörren. Mamma satte en stor träbricka av vägmotell-klass på nycklarna och så var det slut med att låta dörrarna stå olåsta.
I den här vevan, eller i alla fall i dem där kvarteren hade vi en liten guldhamster som bet mig i fingret när jag hade det dåliga omdömet att stoppa in det i buren. Det var en folkilsken liten hamster av det skygga slaget och jag var 3 år gammal och oerhört tystlåten. Jag höll käften nästan hela vägen tills jag var 5-6 år eftersom jag inte hade något vettig att säga ändå. Men när gulhamstern bet mig i fingret den där gången ska jag ha sagt "den jävlen bet mig!!" till allas förvåning och förtjusning.
Vi flyttade till villan på Engelbrektsgatan och när vi svängde runt hörnet första gången, i en Mercedes Cabriolet - mäklaren tyckte att det var en bra idé att låta barnen följa med och titta på huset, han visste vad han gjorde, den mäklaren - så hade jag och min syster kattformade pupiller och det dröjde kanske ett halvår tills vi skaffade två små svarta kattungar av mammas kompis Malin. De var lite för små för att lämnas iväg bara sådär, så mamman till de båda svarta bröderna fick följa med ett tag, för inskolning i det Danielssonska hemmet.
En av bröderna var vit under hakan och magen och pep efter hjälp hela tiden och fick således heta Pip-Otto (på allvar). Hans några minuter äldre bror var svart som synden och fick hetta Moffe, av oklara anledningar. Han blev syrrans katt och Pip-Otto blev min.
De båda katterna blev snabbt stora fullvuxna katter och eftersom vi bodde i villa var det en självklarhet att de skulle få vistas utomhus. Det fanns gott om katter i kvarteren men de var gamla slöfockar eller taniga små eländiga katter. Nu släpptes det plötsligt ut två kolsvarta (nåja) krigare, den ene med en jävla aptit och ett jävla humör och den andre med en snabbtänkt hjärna som gjorde honom (Pip-Otto) till en överlägsen snubbe när det kom till slagsmål med andra katter. Och vilka nattliga konserter det kunde bli, det var Katten Gustaf, fast på riktigt.
Både Moffe och Pip-Otto, men i synnerhet Moffe kunde komma hemsläpandes med fåglar och möss och de största hararna och kaninerna som gräsmattorna runt järnvägen någonsin avlat fram och som vi någonsin skådat. Hade det funnits hjort så hade Moffe antagligen givit sig på dem också. Han var enorm till storleken men inte fet. Pip-Otto var mer snabb och smidig, han kunde hitta små hål i en mur eller en vägg att krypa genom. Moffe sprang ner hela väggen med sin tyngd, om ni förstår.
1997 eller något liknande sjuknade Pip-Otto in och dog över en natt och jag grät som ett barn - jag var ju ett barn vid den tidpunkten. Mamma och Malin (syrran alltså) tittade på mig med sorgsna ögon och jag tittade tillbaka och plötsligt hade vi varit i Grimeton utanför Varberg och hämtat först en ny kattunge, sedan en till.
Linus, en tigermönstrad svartgrå hankatt och lillasystern Alice, sköldpaddmönstrad i brunt och svart.
Moffe tog ankomsten av de lekfulla och oblyga små liven med en nypa salt och intog någon sorts fadersroll för de små. Han låg och sov med ett öga öppet och tittade på de små när de for omkring, men han sa inget. När någon kom för nära eller inte flyttade på sig morrade han till och inkräktaren fattade vinken på nolltid.
Linus och Alice blev så småningom mer kaxiga och Moffe äldre och tröttare.
En knöl på hans rygg började kännas när man gosade med honom, vilket man inte fick göra när de små kunde se på. Knölen blev större med månaderna som gick och efter något år med en stor puckel på ryggen var Moffe så gammal och trött att vi avlivade honom. Detta var 1999 eller 2000. Linus och Alice var nu ensama på tronen.
Linus är en katt av den ängsliga skolan medan Alice är den med Kalle Anka-humöret. Linus söker sig inte gärna till folkmassor eller trubbel. Alice gillar trubbel och inte minst andra katter av det andra könet. Det visade sig 2003 när magen växte på henne och efter några månader var det dags. Jag satt ensam hemma med en smällfet Alice i knät och tittade på TV då hon började göra konstiga rörelser. Jag ordnade med handdukar och tvättade händerna och läste samtidigt i kattboken som vi stulit från något skolbibliotek. Ut ur Alice stack det ett par små kattben och det var inte bra för det ska komma ett huvud först. Jag fick helt enkelt dra ut den stackars kattungen ur mamma Alice som ilsket tittade på mig men inte kunde göra något eftersom jag med andra handen höll nere hennes huvud. Jag hade tuggmärken över hela tummen.
Den första ungen kom till världen och var en mindre kopia av sin mor och fick namnet Lill-Alice i brist på andra förslag. De efterföljande två ungarna kom av bara farten ut ur Alice. De såg ut som mor sin men med vita hakor och magar, de fick heta Chili och Chutney och flyttade så småningom med syrran till Lund och Huddinge. Den fjärde var en grå katt, vilket antagligen kom från den okände faderns gener. Han fick heta Sigge och försvann till något hem någonstans så småningom.
En moderkaka flög ur Alice också den där kvällen och den åt hon upp med stor aptit och jag var nära på att spy vid tillfället.
När mamma kom hem från jobbet den kvällen möttes hon av en utmattad son med nytvättade händer och en kattmamma, stolt till bristningsgränsen med fyra små ungar liggandes i en korg diandes mamma Alice.
Alice fick typ fyra kullar med ungar till, varav den sista dog, hela kullen av oklara anledningar. Sen fick vi nog och lät sterilisera Alice, hon var nog rätt glad för det själv också.
Linus fick aldrig några ungar av självklara anledningar, men han hade bestyr med att uppfostra sina systerdöttrar och systersöner, han hade inte samma pondus som den store, fete, böldige Moffe hade haft. Han fräste och rev efter de små kattungarna som bara skrattade åt honom och hoppade undan, Alice låg och log i sin korg med halvstängda ögon.
En av Alice senare ungar, en kolsvart miniatyr-Moffe som fick heta Moses, blev min när jag hade flyttat hemifrån och han gick från en liten skit till fullblodad jaguar på något år.
Han spenderade en sommar på Hemköps tak - vi bodde längst ner i ett höghus med en tragisk lekplats på affärernas tak utanför fönstret i Nyhems centrum. Varken han eller jag trivdes i min lilla tvåa med pentry så jag flyttade in till stan och han flyttade ut på landet där han rapporteras komma hemsläpandes med sorkar och mullvadar enligt de nya ägarna, en kommunpolitiker och en krögare som antagligen har omvärderat beslutat att ta över ägandeskapet för Moses, både en och två gånger.
Ja.. nu är vi framme i nutiden, 2009 typ. Alice och Linus lever fortfarande och tar sina nattliga promenader genom villaträdgårdar och jagar säkert en och annan hare eller fågel men de tar det mest lugnt nu på äldre dar.
Jag hade varit hemma hos Jens tjej för någon vecka sedan och gosat med deras tre kattungar. När jag kom hem till morsan blev Alice komplett galen och låg och gned sig i min skjorta hela kvällen, hon kände väl doften av kattunge kanske?
Hon sov hos mig den natten, med min skjorta som underlakan.
Vårt första husdjur hette Nappe och var en hund. En blandning mellan schäfer och precis vad som helst. Jag var bara året när mamma och pappa skaffade honom, de tyckte väl att det var för problemfritt med bara två småbarn och en egen firma (gatukök) att ha hand om så de skaffade sig en liten schäfervalp som slutade att vara liten ungefär samtidigt som de satte ner den kissnödiga valpen på hallmattan. Den växte till enorma proportioner på nolltid, enligt hörsägen. Den hade tydligen en väldigt ängslig hållning gentemot det mesta som fanns, däribland trappor. Mamma har berättat hur hon fick BÄRA upp den så småningom fullvuxna hundjäveln för trapporna på Tynavägen när de skulle in, Nappe vägrade helt sonika att gå upp för dem.
Lite mer 'go' var det tydligen i vår första katt, som jag har för mig hette Don Pedro, fast det kan vara fel. Han, tror jag (nu antar jag igen) klättrade upp till tredje våningen och hoppade från murgrönan som växte på utsidan och in på balkongen, när han, eller hon, ville in i lägenheten. Det måste varit knäckande för stackars ängsliga, men enorma, hunden Nappe att se en liten tigermönstrad katt göra sådana ninjakonster på husfasaden, när han själv inte ens kunde kliva upp för en stentrappa.
När jag var knappt tre år gammal åkte hundar och katter all världens väg och jag och min storasyster flyttade med mamma in till centrala Halmstad, Kaptensgatan.
Efter en tid blev den kollektiva (min och min systers) längtan efter ett nytt husdjur och tjatet (min och min systers) på mamma allt för överväldigande för mamma som skaffade oss en undulat (som inte fick släppas ut ur buren) som vi genast släppte ut ur buren. Givetvis rymde fågeln in i ventilationshål och liknande på rekordtid. Vi visste inte vilket kön det var på fågeln, så den helgula undulaten fick heta Ida-Putte.
I någon veva passade vi mammas kompis undulat som hette Egdar (en ordvits) under en tid och den fågeln dog i sin bur, stackarn, under oklara omständigheter.
Vi tröttnade på undulaten och dess ständiga bajsande och kvittrande och under mer direkta omständigheter försvann allt vad fåglar hette ur våra liv.
Vi skaffade vandrande pinnar (det låg en zoo-butik bara 2 kvarter bort).
Eller det var bara en pinne i det lilla terrariet. kön okänt, men efter ett par veckor av salladsätande och allmänt krafsande, fick vi veta.
Då var det nämligen betydligt fler pinnar i terrariet. Och utanför terrariet, då de små nyfödda pinnarna utan möda och stort besvär kunde klättra ut genom de kanske lite väl generöst tilltagna ventilationshålen. Därefter klassades vandrande pinnar som skadeinsekter i vår lägenhet. Hela familjen samtyckte.
Jag var väl kanske 8-9 år någon sommare senare och gick ner till zoobutiken och köpte en tigerbarb (fisk) för vilka pengar vet jag inte, men så var det i alla fall. Den fick jag ha i en eftermiddag och en kväll, tills jag vaknade av ett plask och fiskjävlen hade tagit självmord genom att hoppa ur skålen och ner bakom någon sorts möbel.
Morfar tröstade mig.
Samtidigt hade vi skaffat en ny katt som fick heta Fröding efter en av mammas favoritdiktare. Den var en röd katt med vit mage och haka, och nu ser ni er säkert den typiska sådana katten framför er, fortsätt med det, för exakt så såg den ut.
Den växte också ganska fort, men blev aldrig så stor som Nappe.
Men fet för en katt. När Fröding låg ner under en av sina berömda tupplurar så var han helt rund.
Han hade också en frihetslängtan eftersom han var innekatt. Han hoppade ner från balkongen tre våningar ner på trottoaren och sprang och gömde sig under en Volvo med "Halmstads Skepphandel"s logotyp på sidan. De här hände flera gånger eftersom vi inte orkade stänga balkongdörren hela tiden på sommaren och på grund av att katten tvunget skulle gå ut på fönsterbrädet men var för fet för att vända.
Man hörde hur det dunkade till av kattens tassar som försökte fånga fönsterbrädet i luften, men gravitationen gjorde sitt och man fick springa ner till gatan och locka till sig Fröding och hoppas att han inte hade slagit ihjäl sig för mycket. Han hade en miljard liv, vilket var bra eftersom han var envisare än envisast.
På en av våra resor till Småland fick Fröding nog och gjorde slag i saken och rymde en gång för alla, ut i den småländska urskogen, som ett rött streck bland tallar och blåbärsris och den katten såg vi aldrig mer. Men tydligen ska en familj i grannbyn ha tagit hand om en röd och mager (det hade hunnit bli höst) katt med ett bestämt humör.
Jag ska berätta om våra husdjur i modern tid (1990-) om en stund, men jag måste slänga in lite mat i ugnen här först..
(edit: det blir mer djur imorgon, måste sova, men jag lovar atZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzz)
Okej. Nu är jag vaken igen.
Ja, vi bodde kvar på Kaptensgatan till 1991. Då hade vi hyrt även grannlägenheten från den notoriska boulespelaren och öldrickaren Benny som alltid var sur på oss ungar för att vi stod på mammas balkong och tittade in på honom i hans vardagsrum. Han flyttade utan en min i slutet på åttiotalet och jag och min syster fick bo i hans övergivna och smått sunkiga tvårummare. Detta var förresten innan Fröding sprang iväg i de småländska skogarna. Han brukade hälsa på i vår lägenhet, som alltså låg vägg i vägg med mammas, genom att hoppa upp på dörrhandtagen och öppna dörren. Mamma satte en stor träbricka av vägmotell-klass på nycklarna och så var det slut med att låta dörrarna stå olåsta.
I den här vevan, eller i alla fall i dem där kvarteren hade vi en liten guldhamster som bet mig i fingret när jag hade det dåliga omdömet att stoppa in det i buren. Det var en folkilsken liten hamster av det skygga slaget och jag var 3 år gammal och oerhört tystlåten. Jag höll käften nästan hela vägen tills jag var 5-6 år eftersom jag inte hade något vettig att säga ändå. Men när gulhamstern bet mig i fingret den där gången ska jag ha sagt "den jävlen bet mig!!" till allas förvåning och förtjusning.
Vi flyttade till villan på Engelbrektsgatan och när vi svängde runt hörnet första gången, i en Mercedes Cabriolet - mäklaren tyckte att det var en bra idé att låta barnen följa med och titta på huset, han visste vad han gjorde, den mäklaren - så hade jag och min syster kattformade pupiller och det dröjde kanske ett halvår tills vi skaffade två små svarta kattungar av mammas kompis Malin. De var lite för små för att lämnas iväg bara sådär, så mamman till de båda svarta bröderna fick följa med ett tag, för inskolning i det Danielssonska hemmet.
En av bröderna var vit under hakan och magen och pep efter hjälp hela tiden och fick således heta Pip-Otto (på allvar). Hans några minuter äldre bror var svart som synden och fick hetta Moffe, av oklara anledningar. Han blev syrrans katt och Pip-Otto blev min.
De båda katterna blev snabbt stora fullvuxna katter och eftersom vi bodde i villa var det en självklarhet att de skulle få vistas utomhus. Det fanns gott om katter i kvarteren men de var gamla slöfockar eller taniga små eländiga katter. Nu släpptes det plötsligt ut två kolsvarta (nåja) krigare, den ene med en jävla aptit och ett jävla humör och den andre med en snabbtänkt hjärna som gjorde honom (Pip-Otto) till en överlägsen snubbe när det kom till slagsmål med andra katter. Och vilka nattliga konserter det kunde bli, det var Katten Gustaf, fast på riktigt.
Både Moffe och Pip-Otto, men i synnerhet Moffe kunde komma hemsläpandes med fåglar och möss och de största hararna och kaninerna som gräsmattorna runt järnvägen någonsin avlat fram och som vi någonsin skådat. Hade det funnits hjort så hade Moffe antagligen givit sig på dem också. Han var enorm till storleken men inte fet. Pip-Otto var mer snabb och smidig, han kunde hitta små hål i en mur eller en vägg att krypa genom. Moffe sprang ner hela väggen med sin tyngd, om ni förstår.
1997 eller något liknande sjuknade Pip-Otto in och dog över en natt och jag grät som ett barn - jag var ju ett barn vid den tidpunkten. Mamma och Malin (syrran alltså) tittade på mig med sorgsna ögon och jag tittade tillbaka och plötsligt hade vi varit i Grimeton utanför Varberg och hämtat först en ny kattunge, sedan en till.
Linus, en tigermönstrad svartgrå hankatt och lillasystern Alice, sköldpaddmönstrad i brunt och svart.
Moffe tog ankomsten av de lekfulla och oblyga små liven med en nypa salt och intog någon sorts fadersroll för de små. Han låg och sov med ett öga öppet och tittade på de små när de for omkring, men han sa inget. När någon kom för nära eller inte flyttade på sig morrade han till och inkräktaren fattade vinken på nolltid.
Linus och Alice blev så småningom mer kaxiga och Moffe äldre och tröttare.
En knöl på hans rygg började kännas när man gosade med honom, vilket man inte fick göra när de små kunde se på. Knölen blev större med månaderna som gick och efter något år med en stor puckel på ryggen var Moffe så gammal och trött att vi avlivade honom. Detta var 1999 eller 2000. Linus och Alice var nu ensama på tronen.
Linus är en katt av den ängsliga skolan medan Alice är den med Kalle Anka-humöret. Linus söker sig inte gärna till folkmassor eller trubbel. Alice gillar trubbel och inte minst andra katter av det andra könet. Det visade sig 2003 när magen växte på henne och efter några månader var det dags. Jag satt ensam hemma med en smällfet Alice i knät och tittade på TV då hon började göra konstiga rörelser. Jag ordnade med handdukar och tvättade händerna och läste samtidigt i kattboken som vi stulit från något skolbibliotek. Ut ur Alice stack det ett par små kattben och det var inte bra för det ska komma ett huvud först. Jag fick helt enkelt dra ut den stackars kattungen ur mamma Alice som ilsket tittade på mig men inte kunde göra något eftersom jag med andra handen höll nere hennes huvud. Jag hade tuggmärken över hela tummen.
Den första ungen kom till världen och var en mindre kopia av sin mor och fick namnet Lill-Alice i brist på andra förslag. De efterföljande två ungarna kom av bara farten ut ur Alice. De såg ut som mor sin men med vita hakor och magar, de fick heta Chili och Chutney och flyttade så småningom med syrran till Lund och Huddinge. Den fjärde var en grå katt, vilket antagligen kom från den okände faderns gener. Han fick heta Sigge och försvann till något hem någonstans så småningom.
En moderkaka flög ur Alice också den där kvällen och den åt hon upp med stor aptit och jag var nära på att spy vid tillfället.
När mamma kom hem från jobbet den kvällen möttes hon av en utmattad son med nytvättade händer och en kattmamma, stolt till bristningsgränsen med fyra små ungar liggandes i en korg diandes mamma Alice.
Alice fick typ fyra kullar med ungar till, varav den sista dog, hela kullen av oklara anledningar. Sen fick vi nog och lät sterilisera Alice, hon var nog rätt glad för det själv också.
Linus fick aldrig några ungar av självklara anledningar, men han hade bestyr med att uppfostra sina systerdöttrar och systersöner, han hade inte samma pondus som den store, fete, böldige Moffe hade haft. Han fräste och rev efter de små kattungarna som bara skrattade åt honom och hoppade undan, Alice låg och log i sin korg med halvstängda ögon.
En av Alice senare ungar, en kolsvart miniatyr-Moffe som fick heta Moses, blev min när jag hade flyttat hemifrån och han gick från en liten skit till fullblodad jaguar på något år.
Han spenderade en sommar på Hemköps tak - vi bodde längst ner i ett höghus med en tragisk lekplats på affärernas tak utanför fönstret i Nyhems centrum. Varken han eller jag trivdes i min lilla tvåa med pentry så jag flyttade in till stan och han flyttade ut på landet där han rapporteras komma hemsläpandes med sorkar och mullvadar enligt de nya ägarna, en kommunpolitiker och en krögare som antagligen har omvärderat beslutat att ta över ägandeskapet för Moses, både en och två gånger.
Ja.. nu är vi framme i nutiden, 2009 typ. Alice och Linus lever fortfarande och tar sina nattliga promenader genom villaträdgårdar och jagar säkert en och annan hare eller fågel men de tar det mest lugnt nu på äldre dar.
Jag hade varit hemma hos Jens tjej för någon vecka sedan och gosat med deras tre kattungar. När jag kom hem till morsan blev Alice komplett galen och låg och gned sig i min skjorta hela kvällen, hon kände väl doften av kattunge kanske?
Hon sov hos mig den natten, med min skjorta som underlakan.
tisdag 21 juli 2009
söndag 19 juli 2009
Metallica kör 'Fuel' på Stage One (Hawai
Metallica kör 'Fuel' på Stage One (Hawaii) på Sonisphere Festival i Hultsfred.
Jag tog en liten bild igår. Vi filmade M
torsdag 16 juli 2009
Det är en skön känsla att åka kollektivt
Det är en skön känsla att åka kollektivt när jag har betalat för mig, det har jag nu, ombord en Swebus mot Halmstad. Jag var stressad som en knarklangare på spårvagnen eftersom jag gör den enkla matematiken att inte betala de 21 kronor som det kostar att åka, eftersom jag inte äger några 21 kronor för ögonblicket. Visst, det kostar 1200 kronor i böter att åka fast, inklusive fakturaavgiften, men 0 kronor ändå den mest frestande ekonomin just nu. Det är så min hjärna funger nu för tiden, den har gått och blivit en riktig snåljåp i takt med att min personliga ekonomi har körts i botten.
Det är nyttigt för en slarvpelle som mig att inte ha för mycket pengar att röra mig med, jag vänder på slantar som inte ens finns. I vanliga fall hade jag köpt öl, eller Redbull, eller andra typ av små idiotgrejer som jag egentligen inte behöver. När jag är uppe i spåret igen kommer jag ifrågasätta varje cashewnöt eller t-shirt på flygpolisvis innan den åker ner i kundkorgen.
Det är nyttigt för en slarvpelle som mig att inte ha för mycket pengar att röra mig med, jag vänder på slantar som inte ens finns. I vanliga fall hade jag köpt öl, eller Redbull, eller andra typ av små idiotgrejer som jag egentligen inte behöver. När jag är uppe i spåret igen kommer jag ifrågasätta varje cashewnöt eller t-shirt på flygpolisvis innan den åker ner i kundkorgen.
Det där är antagligen bara bullshit från min sida, ge mig en vecka och jag står och köper kanelbullar på 7-eleven igen, om jag känner mig själv rätt.
Den här Swebusen har air-condition vilken får mina kontaktlinser att krusa sig och klia, en helt onödig funktion. Jag gillar att åka buss nu, det är mjukare säten och folk håller käft i större utsträckning än på tågen. Sen är det ju priset också, det ska jag inte sticka under stolen med. Skillnaden på 189 och 145 kronor är gigantisk för ett fattighjon som jag.
Bilder från en promenad genom Majorna
Linje 3 på väg från Marklandsgatan mot Majorna.
Ett par övergivna skor på Slottsskogsgatan.
En hamburgeria på Carnegiegatan.
Betongbalkonger på Gröna gatan.
En betydligt charmigare balkong på Karl Johansgatan.
Ett vackert utsmyckat tak på Chapmans Torg.
Två förskräckta kajor lyfter från Allmäna vägen.
Minns inte vilken gata det här var, men det är Majorna, helt klart.
Rör.
Det började regna vid en pizzeria som hade en markis att gömma sig under.
Det första vattnet på väg ut ur stuprännan.
Dags att stänga fönstren?
Regn över Allmänna vägen.
Trots att det var blå himmel...
Folk tar skydd längs husväggarna som här utanför Café Zenit.
Solen kröp fram bland buskarna på Stigbergstorget.
Gatenhielmska huset.
Sista anhalten. Dags att hoppa på linje 11 och åka hem.
Mums i helvete, vad gott det blev!
Sen formar du till 2 bröd eller 4 baguetter och låter dem jäsa en stund till, typ 30 minuter.
Sen pyts i mitten av ugnen på 225 grader i 20 minuter.
Jag kryddade med oregano och grovkornigt salt innan ugnen, vill man kan man pensla ägg också. Det gjorde inte jag eftersom jag glömde köpa ägg.
*the end*
onsdag 15 juli 2009
Makaroner och ost.
Okej, jag tittar på Seinfeld och M*A*S*H och Allå allå 'emliga armén på TV i vardagsrummet. Men i övrigt är där tomt.
Jag är fortfarande fattig. Jag väntar på pengar. Mitt bankkonto består av -178 kronor vilket ger mig ångest och räkningarnas förfallodatum närmar sig med älgakliv.
Jag äger 2 stycken enkronor som ligger på mitt hallbord och en amerikansk quarter, 25 cent som ligger bredvid. Fattigdom är lika roligt som en svensexa i Nordkorea.
Jag kan lika gärna inventera frysen lite. Jag har infryst wienerkorv för kanske två portioner, ett paket köttfärs. Klyftpotatis, lite frostbitna thaigrönsaker och en Felix Krögarpytt som jag hoppas har överlevt ett par eller tre omfrysningar från dem dagar då jag har gått till jobbet med inte helt stängd frysdörr.
Det går ingen nöd på mig riktigt ännu.
Jag är mätt efter pastan nyligen och jag har en hel flaska med billig Coop-extra-ketchup som förvisso smakar Pekka men funkar. Och en stor ost i kylen. Det jag dock skulle vilja ha är 30 kronor till att köpa lite bröd så jag kan göra smörgåsar, lite tjatigt att inte äta frukost utan ligga i sängen till det är lunchdags (japp, så är det faktiskt). Inatt drömde jag faktiskt om att vinna 200 kronor och en hel färsk kyckling på en Triss. Plötsligt hände det, typ.
Sen ringde jag och väckte Daniel i Östberga för att berätta om det, han garvade.
Idag hoppas jag att det kommer in 800 kronor från Hultsfredsfestivalen som ska täcka mina resekostnader dit och hem (lite märkligt eftersom jag alltså aldrig var där..) och lite pengar för ett bröllop som jag plåtade för fyra år sedan. när de har kommit in så ska jag fan... betala räkningarna och köpa lite bröd!
måndag 13 juli 2009
post-production
För att förtydliga för alla och envar; det här är en novell som är totalt påhittad. Alla tveläppade a-kassan-detektiver som jagar bloggare kan vända i dörren för här har ni inget att hämta. Jag är i själva verket hemma och väntar på att få jobb och jag är tillgänglig för 'arbetsmarknaden'!
Okej.
Jag är nu hemma från Hultsfredsfestivalen. Vi har bott i tält där. Det var jag och Joakim och Nicklas och Johan som var team b. Och en kille som hette Petter, som vi inte kände så bra med tanke på att vi aldrig träffat honom förrut. Han bodde någon annanstans och pluggade i Hultsfred.
Vårt jobb, som ni kanske har fattat vid det här laget, var att filma artisternas konserter för direktvisning på storbildsskärmarna som satt runt scenerna och området.
Företaget Massteknik i Kungälv var det som stod för storbildsskärmar, teknik, arbetare och sarkastiska kommentarer på internradion.
Man kan, så här i efterhand, starkt ifrågasätta varför jag gör ett slitigt fyradagars arbete helt gratis och under tiden bor i tält och duschar i baracker? Det kan man. Det gör även jag. Det är någon form av charm med hela grejen, det handlar inte bara om den fantastiska maten som vi fick äta i artistrestaurangen, att stå bakom Lars Winnerbäck i kaffekön eller lyssna på bandet "the Madness" sköna brittiska humor vid middagen.
Jag kan inte riktigt definiera vad Hultsfredsfestivalen betyder för mig, men efter 9 festivaler med premiär 1996, så känns det nästan som att komma 'hem'.
Sahara-entrén, backstage Hawai, smalspåret, Konsum i Hultsfred, bajamajorna och gräsplanerna, jag kan hela skiten i bakfickan.
Jag såg när KENT landade i helikopter 2006 och när Damon i Blur klättrade i scenställningen 1996. Jag gäspade till Limp Bizkit 2000 eller när det nu var.
Och det mest magiska ögonblicket i år var i lördagsnattens svarta mörker, i slutet av konserten när jag har en bild från sidan på en liten, Lars Winnerbäck, med honom i nederkant och hela scendjupet och höjden ovanför.
Min kamera tiltar sakta ner och jag zoomar in en knivskarp Lars Winnerbäck med blåa strålkastare i bakgrunden.
Bilden är stadig hela vägen och det är knäpptyst i produktionsbussen och framför scenen står 18 tusen personer och ser mitt hantverk.
Det är nog de där tillfällena som får mig att komma tillbaka.
Okej.
Jag är nu hemma från Hultsfredsfestivalen. Vi har bott i tält där. Det var jag och Joakim och Nicklas och Johan som var team b. Och en kille som hette Petter, som vi inte kände så bra med tanke på att vi aldrig träffat honom förrut. Han bodde någon annanstans och pluggade i Hultsfred.
Vårt jobb, som ni kanske har fattat vid det här laget, var att filma artisternas konserter för direktvisning på storbildsskärmarna som satt runt scenerna och området.
Företaget Massteknik i Kungälv var det som stod för storbildsskärmar, teknik, arbetare och sarkastiska kommentarer på internradion.
Man kan, så här i efterhand, starkt ifrågasätta varför jag gör ett slitigt fyradagars arbete helt gratis och under tiden bor i tält och duschar i baracker? Det kan man. Det gör även jag. Det är någon form av charm med hela grejen, det handlar inte bara om den fantastiska maten som vi fick äta i artistrestaurangen, att stå bakom Lars Winnerbäck i kaffekön eller lyssna på bandet "the Madness" sköna brittiska humor vid middagen.
Jag kan inte riktigt definiera vad Hultsfredsfestivalen betyder för mig, men efter 9 festivaler med premiär 1996, så känns det nästan som att komma 'hem'.
Sahara-entrén, backstage Hawai, smalspåret, Konsum i Hultsfred, bajamajorna och gräsplanerna, jag kan hela skiten i bakfickan.
Jag såg när KENT landade i helikopter 2006 och när Damon i Blur klättrade i scenställningen 1996. Jag gäspade till Limp Bizkit 2000 eller när det nu var.
Och det mest magiska ögonblicket i år var i lördagsnattens svarta mörker, i slutet av konserten när jag har en bild från sidan på en liten, Lars Winnerbäck, med honom i nederkant och hela scendjupet och höjden ovanför.
Min kamera tiltar sakta ner och jag zoomar in en knivskarp Lars Winnerbäck med blåa strålkastare i bakgrunden.
Bilden är stadig hela vägen och det är knäpptyst i produktionsbussen och framför scenen står 18 tusen personer och ser mitt hantverk.
Det är nog de där tillfällena som får mig att komma tillbaka.
söndag 12 juli 2009
Hultsfredsfestivalens sista gig. Joakim
lördag 11 juli 2009
20:57 Artistrestaurangen. Nu är det äntl
Hultsfredsfestivalen 15:43 Sista lunchen
Hultsfredsfestivalen, fredag natt: Hawai
fredag 10 juli 2009
Här är Ida. Hon är ett VBB-fan. Hon kom
21:24 Lars Winnerbäck sjunger "Hugger i
20:53 Marke gungar för Winnerbäck här på
20:53 Marken gungar för Winnerbäck här på Hultsfredsfestivalen!
20:49. Live från Pampas på Hultsfredsfes
Hultsfredsfestivalen 19:20. Precis filma
Precis filmat Madness (Our House, ni vet). Det var det grymmaste giget hitills.
Hultsfredsfestivalen. Johan och Nicklas
17:30 Backstage Hawaiscenen. Artisterna
10:09: God 'morgon' från pöbelcampingen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)