Hungrig och trött. Och jag har ingen lu

Hungrig och trött.

Och jag har ingen lust att varken äta eller sova. Skit-Stockholm..

Farväl Göteborg

Ja vad ska man säga... Förlåt? Jag bloggar knappt längre. Hoppas ni inte hatar mig för det.

Nu sitter jag, som vanligt, på ett café och är uttråkad trots att jag är i megatropolisopolen Stockholm. På fräcka Coffice, C för kaffe, Office för kontor, fice för fjärt. Kakel och wifi, det är tidens melodi, det nya mörkblått och the shit.
Jag är väldigt aktiv på Twitter; jonasdanielzzon heter jag där, tror jag. Eller Jonas Danielzzon, ni får leta själva. Jag ids inte.

Hur som helst.

Jag har lämnat Göteborg och spårvagnar och Chapmans Torg bakom mig. Lägenheten är uthyrd (samt totalsanerad) efter det fittjävla kukhuvudet som hyrde den tidigare. Det tog två timmar att få ner alla bananflugorna i dammsugaren och tre dagar att skrubba väggar, golv och slänga allt hans efterlämnade skräp, fast i omvänd ordning.
Nu är det lärarjobbet som gäller till hundra pråzent, i Hultsfred som ni kanske minns.
Även om jag smitit till Stockholm i helgen för att hänga med kompisar och familj och bli uttråkad på fräcka caféer.

Hultsfred är en skithåla som dock är ganska vacker. Jag tog en genväg från jobbet till tågstationen idag och det kändes som att vara i en helt ny skithåla. Så att säga.

I sommar har jag slitit häcken av mig på jobb, SOS Västkust för Kanal 5 och det har varit superkul och härliga jävla kollegor men det där med sommarlov för lärare kan ni ju sluta fundera över i mitt fall. Det får bli en vecka i New York på höstlovet istället, då jag kommer att ligga i hotellsängen och sova bort min jetlag lagom tills jag åker hem igen, antagligen.

Ja, vafan ska jag mer säga. Eller skriva? Trevlig helg kanske. Hörs kanske snart igen. Jajaaa.. Peace!

Sommarjobb

Tornet heter Far Hatt och ligger på Bohus fästning som ligger i Kungälv.
Hotellet heter Fars Hatt och har tydligen anor från 1400-talet (ett jävla tjat om just den detaljen hela tiden) och här bor jag i två månader i sommar och filmar in SOS Västkust för Kanal 5. Väldigt kul jobb, eller kanske snarare spännande ska jag säga.

Vi filmar ambulanser under utryckning och en massa annat. Mycket tragiska grejer och en del solskenshistorier också.
Fint väder och hotellfrukost underlättar i alla fall.
:-)

Glad midsommar! Jag är ute på jobb hela

Glad midsommar!
Jag är ute på jobb hela sommaren, som ni kanske ser på bilden.
Ikväll blir det tidig säng eftersom jag, och pjäsen ovanför, ska åka ambulans i 24 timmar.. Jag återkommer!

Maaaaamma vad gott!

Maaaaamma vad gott!

Pizzaväntande..

Pizzaväntande..

Mobilkameroorna blir bättre och bättre.

Mobilkameroorna blir bättre och bättre. No doubt.

Coolaste skylten i världen!

Utanför Smålands absolut härligaste café, alla kategorier, Thimon's i Nässjö, hänger en underbar skylt som jag har sneglat på många gånger. Smålands Musikvaruhus.
Sådär fantastiskt retro eller hur?
När jag blir vuxen ska jag jobba som skyltmakare och då ska jag göra en likadan skylt.
Bara så ni vet.

Nu sitter jag på...eller i.. tåget mot Halmstad efter ett härligt dygn i Göteborg. Underbart att se min fina storstad igen och träffa fina människor!
Ikväll vet jag i tusan vad som händer. Kanske hänga under fläkten i mammas kök och snacka strunt. Eller några öl på byn.
En sak är dock säker. Jag ska duscha så fort jag bara kan!

Förresten. By the way. Jag köpte ett par skitfina byxor på Weekday idag. Hejdå!

Vägarna väntar..

Härnäst väntar några dagar längs vägarna med teknikhämtning i Stockholm och årets första utomhusfestival, Siesta!festiivalen i Hässleholm. Ska bli jobbigt/kul som livet är i stort..

Hultsfred Unplugged!

Hultsfred Unplugged är namnet på mitt senaste projekt, en succé minst sagt där kidsen fått lära sig hur man producerar live-TV. Tekniska problem gjorde att det inte kom in något ljud så vi kan inte lägga ut något på Youtube men det kommer attt synas så småningom där ändå. Hehe.
Nu blev ni nyfikna era kalkonskallar men ni får helt enkelt vänta!
Scenen har ni här i alla fall, vi tänkte Nirvanas MTV Unplugged möter Central Perk i Vänner och jag tror att vi lyckades ganska bra.

http://www.youtube.com/watch?v=MGLjDHtUKC8

Kontrollrummet

Och kontrollrum bygger inte sig själva.. Här halvvägs in i byggandet. Det såg mycket häftigare ut nedsläckt och med monitorerna igång.. Men då hann jag inte plåta något.

Affischen

Affischen var ju inte så ful, undrar vem som har gjort den eller kommit på idén med avspärrningsbanden..

Projektledarens arbetsplats!

Det ska läggas till att det är soligt och helg och kanske 25 grader varmt där just då. Jag KAN inte klaga..

Utsikt från en balkong

En sak som har tagit upp mycket tid har varit flytten från en lägenhet till en annan. Ett byte uppåt minst sagt som ni kanske ser på bilden här ovanför och nedanför. Utsikten är det i alla fall inget fel på.. Kanske lite gay men det är det ju inget fel på.
Märk väl att det är sjöutsikt där nere till höger *ler malligt*.

Köket i nya lägenheten

Och köket funkar också fint. Ikea rakt genom men jag överlycklig över mina lådor som stängs sådär "mjukt" ni vet. Hehe. Apoteket-style!

Röntgenbild

Såhär såg det ut, benet i foten som var av och numera läker så det knakar.
Min onda fot har inget att göra med mitt snåla bloggande, nej nej Jag har helt enkelt haft galet mycket att göra med jobb just nu.

Nyvaken, solbränd och snart utan gips! W

Nyvaken, solbränd och snart utan gips! Wooooho!

Skön sommarlåt med gung!

Marcus Krunegård och Adam Olenius's nya projekt.

Lär spelas sönder nu i vår. Lyssna!

View from a bed

Jag saknar tryggheten på sjukhuset lite, men jag kan ju inte stanna där hela livet.

Nu är jag i Göteborg igen och ska ta några dagar att vila upp mig. Jag kom hit med tåget igår, folk omkring var som folk omkring brukar vara; idioter alltså.
De gick i mig och flinade "ursäkta" de ställde väskor som jag kunde halka på framför mig i vagnen. Jag drämde till väskan så att hela vagnen hoppade till, med kryckan sen gick jag och satte mig längst bort i vagnen och sov i omgångar. Konduktören berättade att min plats var längst fram i tåget, alltså närmast stationen när vi kommer fram till Göteborg. Jag tackade för informationen och berättade att det inte stod något vagnsnummer på utsidan. "Nej den funkar nästan aldrig" flinade konduktören. Jag bet mig själv i läppen.

Min syster mötte upp mig och handlade mat åt mig fast jag glömde be henne att köpa steksmör. Det var städat och fint eftersom Martin just har flyttat ut så det var skönt att komma hem, även om jag inte har några kläder här, nästan. Jag tvättar i handfatet och steker utan smör. Det funkar..

Kraschen!

För vet ni vad JAG har gjort nu då?
Nej hur skulle ni kunna veta det..

Jo, jag ska berätta det för er. Men först så tänkte jag som vanligt be om ursäkt för den smått usla uppdateringen här. Jag kompenserar genom att ge er ett riktigt matnyttigt inlägg idag.

I torsdags kväll var jag i Nässjö och skulle byta tåg. Tanken var god men uppmärksamheten låg och det var dåligt sandat. Jag halkade till och tänkte "oj vad halt här var" sen hann jag inte tänka mer utan halkade till med högerfoten. Vänsterfoten for ut för att dämpa fallet och det funkade utmärkt, men fet som en gris som jag är så pallade inte vänsterfoten alla sextiosju kilona på en gång utan vek sig.
I samma ögonblick som jag såg foten vika sig ramlade hela jag ihop ner på trottoarens väl dolda men effektivt avslöjade isfläck.
Och ja, resultatet ser ni nedan:

Här skulle jag vilja tillägga att båda mina knän pekar rakt uppåt och det känns som om fötterna gör det också, men så är alltså inte fallet, som ni ser. Det var riktigt läskigt. Lite Premier League-stil på skadan kan man väl säga. Asfalten under mig var hård som sten, inte helt märkligt kanske. Och kallt var det med. Jag fick upp telefonen och ringde 112 direkt och det kändes som minuter innan de svarade, trots att de gjorde det direkt. Det var så skönt att höra den där rösten som frågade vad som hade hänt, en känsla av att "nu blir jag omhändertagen" infann sig direkt. Dessvärre fanns ingen ambulans i Nässjö utan jag fick vänta tills en kom från Eksjö, jag bad dem att skynda sig för nu började det göra ont på riktigt.
Samtidigt dök det upp en tjej som heter Hanna som kom tillbaka med ett varmt täcke som hon lade både under och över mig och sen stannade hon hos mig den kvarten som det tog tills vi såg blåljusen närma sig.


Petra och en kille som jag inte minns namnet på jobbade i ambulansen och de var väldigt trevliga och skämtsamma. Nästan som om de visste vem de hade att göra med. De gav mig både syrgas och smärtstillande och några goda skratt där mellan. I något ögonblick vred de även tillbaka min fot i rätt läge och det kändes skönt, även om det gjorde ont på samma gång.
De lyssnade intresserat på när jag berättade att jag faktiskt jobbat med SOS Västkust och åkt med både ambulanser och brandkår på uppdrag, de misstänkte faktiskt att jag jobbade inom vården eftersom jag slängde mig med uttryck som "prio 1" och "vakuummadrass".


Jag kom till Höglandssjukhuset i Eksjö och fick direkt komma in på akuten. VIP-treatment när 4 stycken sköterskor samt ambulanssjukvårdarna tävlade i att hålla upp mitt ben och gipsa det och berätta för varandra och mig hur halt det var ute, som om jag inte redan visste men jag lyssnade ändå intresserat.
På bilden här ovanför har jag fått lika mycket värktabletter som jag normal petar i mig på ett år, på riktigt. Samt två sprutor och en tablett som sak verka lugnande så ni får ursäkta om ajg ser lite stenad ut men det är jag ju också.
Torsdag kväll och eftersom jag hade ätit innan jag halkade fick jag inte bli opererad samma kväll, istället nästa dag. Natten fick jag spendera med ett tillfälligt, dock omsorgsfullt omlagt, gips i dagrummet eftersom avdelningen var full av folk med benbrott som största gemensamma nämnare.

Natten mellan torsdag och fredag.
Med tanke på att min fotled faktiskt var bruten så är det alltså en massa grejer i foten som är trasiga och det borde göra ganska ont. Och under natten sätter smärtan igång. Jag tänker först att "oj vad det värker nu" sen blev det inte bättre utan bara värre. Jag svalde de värktabletter som stod på bordet bredvid, men det gjorde ingen effekt. Jag började svettas och försökte på alla sätt att inte röra benet men det gjorde så ont att jag hade svårt att andas. Jag tryckte på larmknappen och efter någon minut kommer en sjuksyster in och förstår läget, "kommer snart tillbaka". Jag får på riktigt panik och trycker flera gånger på knappen. Det känns som timmar innan systern kommer tillbaka och ger mig en spruta i låret, jag skakar så hon har svårt att få till det utan att hålla fast mig. Jag skäms och är arg på mig själv.
Någon kvart senare avtar smärtan och jag somnar in och sover, dock väldigt oroligt men jag sover ändå.

Fredag morgon.
Jag ringer på larmet, smärtan väcker mig vid 6-tiden och de konstaterar att jag får opereras snarast. Jag hjälps in i en dusch som jag, trots beundransvärda protester av personalen, får lov att genomföra på egen hand. Nog med daltande för nu kände jag. Duschen gick bra, sittandes som en pensionär fick jag hälla ungefär tre liter sprit över mig själv så jag skulle vara kliniskt ren för operationen.

De rullade ut mig i sängen och runt i sjukhusets alla miljarder korridorer, det kändes som mil och timmar men handlade nog snarare om meter och minuter. Lamporna i taket, ljudet av dörröppnare och folk som pratar om en, inte med en. Allt det där som händer på film liksom.

Jag blir inrullad i ett rum som är sådär landstings-gult och sterilt där de sätter ett hårnät på mig. De spelar lugn musik med tydliga Enya-influenser och jag är lite dåsig av senaste medicinkuren. Till slut brister det lite för mig där i ensamheten. Långt borta från familjen och vännerna. Utan någon som håller min hand eller tröstar mig så börjar jag gråta och är rädd. Jag ska sövas ner och opereras och jag vet inte hur det ska gå. Jag tänker på min fot som pekade åt fel håll och blev orolig för vad som ska hända härnäst, med jobb och boende och sånt där. Jag somnade in och vaknade av att narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur det var. Då hade smärtan försvunnit och jag kände mig pigg vilket jag också sa till henne. Hon sa att jag nog skulle få känna mig lite trött igen snart och syftade på narkosen, om jag nu ville ha den. Jag tackade ja, jag vill inte höra eller se vad de håller på med där inne i operationssalen. Jag rullades in och fick träffa Linus, en kirurg som kvällen innan hade varit med och gipsat mig.
Efter en kort information satte de dropp på mig, sprutade in lite olika medel i mig, det var lite lethal injectionvarning över det hela. Sen satte de en mask över mitt ansikte och jag minns att jag blinkade en gång, sen en gång till, sen sov jag.

Jag vaknade upp några timmar senare och tyckte att det var jättepinsamt att jag hade sovit, tänk om jag pratat i sömnen eller något. Nåja. Jag var omtöcknad och kräktes lite i en påse, fick gå på toaletten och sen bara vila. De kom in och gjorde ultraljud på mig för att se så att jag verkligen inte hade något urin i mig, de nyfikna jävlarna.
Till slut rullade de tillbaka mig till avdelningen där jag äntligen fick äta lite:


De påstod att det var Pytt i panna och det smakade det också men det såg ut som suddgummi med rödbetor. Överlag måste jag säga att maten faktiskt var ganska hyfsad men kaffet sådär.
Nåja. Jag råkade ju stjäla med mig en tandkrämstub så jag får nog inte klaga..

Jag somnade tidigt på fredagkvällen i en sovsal med en äldre herre som granne, vi snarkade ikapp och morgonen efter pratade vi om allt mellan himmel och jord. Riktigt trevligt.


På lördagen fick jag även ett nytt gips, det tredje i ordningen och den slutgiltiga versionen.
Och jag var tvungen att stanna kvar där en natt till, till idag söndag då jag äntligen fick lämna sjukhuset och det är nu en ny upplevelse jag har framför mig. Att i sex veckor ta mig fram med hjälp av kryckor, taxi, bussar och färdtjänst till och med. Hoppas att jag får allting som jag har rätt till. Det som jag är mest orolig för är smärtan som kommer ibland och att jag inte ska bli medicinberoende för jag är lite rädd för mediciner om jag ska vara ärlig.
Nåja. Med facit i hand; det kunde ha gått värre, men samtidigt, det kunde också ha gått bättre.
Nu är jag i Göteborg två veckor och sjukskriven från jobbet.
Omtanke och hjälp mottages väldigt tacksamt. Jag kan ju inte ens bädda en säng eller gå och handla själv just nu..

Nyklippt! Sådär, nu är djungeln borta oc

Nyklippt!
Sådär, nu är djungeln borta och jag kan synas på bild igen.
:-)

Gardiner och årstider

Det fladdrar till i en tyllgardin.

Så sjunger Håkan Bråkan i en cover och jag ser det framför mig. Inte Håkan utan tyllgardinen som det fladdrar till i. Tyll är ett ganska tunt tyg, som egentligen är ett finmaskigt nät.
Det hänger ofta bakom brudar när de gifter sig och i diverse gamla torps fönster, bland döda sommarflugor och bortglömd spindelväv.
Tyll är skitbilligt på IKEA och av den anledningen har jag en massa tyll hemma som ligger i olika garderober och kartonger där det aldrig fladdrar till i dem.
Men på sommaren, när solen är så stark att den lyser genom själva husväggen, brukar jag hänga upp tyll i fönstret så det fladdrar till lite i det som i den där låten.

På vintern är det kallt och mörkt. Då gillar jag att ha tjocka och tunga gardiner som stänger ute ljud och kyla ganska effektivt. Nu är det snart vår, jag har inte bestämt mig riktigt för hur jag ska göra nu men de tunga gardinerna får hänga kvar en stund tills det blir en aningens varmare.

Också vill jag vara i Stockholm oftare. Av samma gamla anledningar som förut och av en ny anledning också. Nu är jag i Göteborg där det inte är någon snö och det är bra.

Det var nog allt för nu. Hej hej.

Jag är oftast glad när jag är i storstäd

Jag är oftast glad när jag är i storstäder. Numera är jag gladare i Stockholm än i industriområdet Göteborg.
Men jag köpte en randig tröja innan, det hjälpte lite!
Nu ska jag äta en sen lunch, och kanske blogga lite mer.
Håll ut!

Metafor

Jag brukar ju inleda inläggen med att berätta var jag är någonstans för tillfället. Så även idag.

Det är söndag morgon, typ, klockan 10:18 så det är väl inte så mycket morgon egentligen. Jag befinner mig på Café Rival på Mariatorget, Södermalm, Stockholm. Det är tydligen han ABBA-snubben som äger lokalen och bullarna här, schysst av honom att dela med sig av sina ägodelar till ganska fina priser. Benny Andersson heter han ju, nu kom jag på det. De är ju ganska lika de där ABBA-medlemmarna. Alltså inte tjejerna och killarna utan bara killarna. Ni fattar, kom igen.

Här sitter jag i alla fall, helt jävla obakis eftersom det enda som berusade min hjärna igår var en halv alvedon mot huvudvärken, en kopp kaffe och en gräddnougat. Det är där metaforen kommer in.

Gräddnougaten är den pralin som jag anfaller först av allt i Aladinasken. Likt en liten unge kan jag inte behärska mig, det är George Costanza när brandlarmet tjuter, han ska ut först! Jag ska ha gräddnougaten, jag slåss med systersöner och familjemedlemmar på julaftnar över saken.

Igår åt jag en gräddnougat. Det var inget fel i det, det smakade fantastiskt gott och motsvarade och mer än så, slog bort alla blygsamma förväntningar jag hade innan jag åt gräddnougaten. Som om jag inte har ätit gräddnougat förut, men det var något alldeles extra den här gången. Som om det inte har varit DET förut heller, men skit samma.

Vi är här och nu.

I vanlig ordning så försvann gräddnougaten ganska fort. Och när jag tittade ner i asken så fanns det inga gräddnougater kvar, inte några andra praliner kvar heller. Och när jag tittade lite noggrannare omkring såg jag att det inte fanns någon ask egentligen heller. Jag tittade på en stängd dörr och hörde steg försvinna på stengolvet på andra sidan och sedan tystna.

Men smaken av gräddnougaten stannade kvar en liten stund i alla fall. En väldigt söt smak som jag, som alltid bara vill ha mer av. Mycket mer! Mycket vill ha mera!

Hajar ni?

Ett kreativt kaos

Ja det är mycket nu och jag trivs så himla bra med livet att jag knappt finner någon inspiration att blogga. Och nej jag tänker inte gå ner mig i någon depression eller börja knäka bara för att ni ska få er några gratis skratt. Men samtidigt håller jag med er, det är lite lång tid mellan inläggen just nu och nästan alla inlägg handlar om just den grejen också. Det är något som jag ber om ursäkt för, samtidigt som jag kunde bry mig mer, ni betalar ju inte precis för tjänsten. Muhaha.

Just nu sitter jag exakt där bilden är tagen. Eller lite närmare skrivbordet faktiskt, backade med stol och allt för att kunna ta bilden (hoppas ni antecknar nu).

Det är min arbetsplats här på GYRO (www.gyrockcity.se). Jag håller just på att planera ett större projekt för eleverna, som om jag någonsin har gjort det tidigare.. Idag var jag så ivrig att jag sträckte en hälsena på vänster fot. Det var så mysigt att jag blev på dåligt humör och tjurade ända fram till lunch. Lunchen bestod av min underbara och berömda lasagne med sallad och what not.

Köp olivolja med citron-smak. Den får allt att smaka gott, jag tuggade i mig två suddgummin igår bara för att de var indränkta i det.

Och när vi ändå pratar om olja så kan jag bara tipsa er om att inte köpa grejer innehållande palmolja. Varför inte det? Det ska jag tala om för er, det ska ni ha klart för er. Därför att på Borneo håller man på och förstör regnskog och mängder av arters naturliga habitat för att kunna odla palmer som man utvinner palmolja ur. De fattiga bönderna säljer sin mark till fittor som Eldorado och Axfood och liknande eftersom de betalar "bra". Sen flyr djuren längre in bland träden som finns kvar medan ekosystemet sakta kollapsar.

Så ge fan i palmoljan. Även om det kostar några kronor mer att köpa ekologiska Tortillias så är det värt det, hellre än att köpa icke-ekologiska!

Nu ska jag simma en och halv kilometer. Hej då.

Exakt just nu

Jag dras just nu med en jobbig snuva som varken bryter ut eller drar åt helvete. Men inte nog med det, jag har lyckats fucka upp min dygsnrytm så att jag tror att klockan är 22-23 när den egentligen är 4-5 på morgonen och först då somnar jag. Eller nej, jag vet ju vad klockan är, jag ligger inte och tror att hon är något annat, men av olika anledningar (läs ledighet, storhelger, mm.) så har jag slarvat med att gå och lägga mig i tid. Sen vaknar jag 11-12 på dagarna och är gråtfärdig.

Det största bekymret i det hela är att jag missar nästan allt dagsljus som den här polariska atomvintern bjuds på genom moln och snökaos. Jag blir arg av mörker, vilket antagligen är meningen; som exempel kan nämnas så kallade blackmetal-fans, de lever upp på något mystiskt sätt när det är mörkt och dystert och är i regel väldigt arga, oftast utan direkt anledning.

Nu är jag i Göteborg en vecka till och ni känner mig, jag är inte den som klagar i onödan, nej nej, men killen som spelar dragspel på spårvagnen mellan Järntorget och Grönsakstorget, varenda jävla dag, tar med mig och min huvudvärk till helt oanade dimensioner med sitt "Hava Nagila och Carmen-låten"-medley.

Jag har inget emot tiggare eller gatumusikanter i allmänhet, men jag måste heller inte gilla dragspel i stamptakt någon meter från min abnormt svåra huvudvärk, varenda sekund av resten av mitt liv. I alla fall inte idag.

Han fick inga pengar av mig. Needless to say..

Sen tycker jag att det är synd att polisen i Sverige är så usel. i New York fanns det patrullerande poliser och poliser i bilar och de var trevliga och vaksamma och korrekta. I Sverige får man ibland se en polisbil med låsta dörrar susa förbi med några skräckslagna ansikten innanför rutan. De går sällan eller ibland aldrig ut ur bilen. Det skulle vara vid mord eller annat viktigt.

Jag tror att Sverige skulle kunna börja kännas nästan lika tryggt som New York (håll käften om ni inte har varit där, tack) om poliserna skulle få börja fotpatrullera mer och inte bara köra runt i sina bilar på gatorna, för det är min allmänna bild av den svenska polisen.

Nåväl, åter till kaffet!

;-)