Metafor

Jag brukar ju inleda inläggen med att berätta var jag är någonstans för tillfället. Så även idag.

Det är söndag morgon, typ, klockan 10:18 så det är väl inte så mycket morgon egentligen. Jag befinner mig på Café Rival på Mariatorget, Södermalm, Stockholm. Det är tydligen han ABBA-snubben som äger lokalen och bullarna här, schysst av honom att dela med sig av sina ägodelar till ganska fina priser. Benny Andersson heter han ju, nu kom jag på det. De är ju ganska lika de där ABBA-medlemmarna. Alltså inte tjejerna och killarna utan bara killarna. Ni fattar, kom igen.

Här sitter jag i alla fall, helt jävla obakis eftersom det enda som berusade min hjärna igår var en halv alvedon mot huvudvärken, en kopp kaffe och en gräddnougat. Det är där metaforen kommer in.

Gräddnougaten är den pralin som jag anfaller först av allt i Aladinasken. Likt en liten unge kan jag inte behärska mig, det är George Costanza när brandlarmet tjuter, han ska ut först! Jag ska ha gräddnougaten, jag slåss med systersöner och familjemedlemmar på julaftnar över saken.

Igår åt jag en gräddnougat. Det var inget fel i det, det smakade fantastiskt gott och motsvarade och mer än så, slog bort alla blygsamma förväntningar jag hade innan jag åt gräddnougaten. Som om jag inte har ätit gräddnougat förut, men det var något alldeles extra den här gången. Som om det inte har varit DET förut heller, men skit samma.

Vi är här och nu.

I vanlig ordning så försvann gräddnougaten ganska fort. Och när jag tittade ner i asken så fanns det inga gräddnougater kvar, inte några andra praliner kvar heller. Och när jag tittade lite noggrannare omkring såg jag att det inte fanns någon ask egentligen heller. Jag tittade på en stängd dörr och hörde steg försvinna på stengolvet på andra sidan och sedan tystna.

Men smaken av gräddnougaten stannade kvar en liten stund i alla fall. En väldigt söt smak som jag, som alltid bara vill ha mer av. Mycket mer! Mycket vill ha mera!

Hajar ni?