Jag vaknade klockan 8 av att jag låg och var förbannad och genast visste jag hur den här dagen skulle te sig. Igår hade jag öppnat ett kuvert från den kära A-kassan som jag, av helt outgrundlig anledning, är medlem i. Och dessutom skänker en massa hundralappar till varje månad som tack för att jag får vara med.
I kuvertet låg ett brev med den totala innebörden att det blir inga pengar eftersom du har ett eget företag och sådant kommer man inte undan med utan straff i gamla fria Sverige, och eftersom jag numera måste antingen avregistrera mitt företag - som jag har använt till i stort sett ingenting då jag varit heltidsanställd i två år - och det innebär en massa dryga telefonsamtal till det nästan lika gravt inkompetenta Skatteverket.
Det är inget som jag egentligen vill, även om det kan låta lockande.
Jag måste därfår försöka övertyga A-kassan om att mitt företag egentligen är en bisyssla och inte hindrar mig från att söka andra jobb nu under min period som arbetslös.
Det som egentligen hindrar mig från att söka andra jobb just nu är väl allt tjafs med A-kassan.
Att få A-kassan att ändra inställning är ungefär som att sluta, halvvägs in i en piss - svårt!
Jag gick hur som helst upp ur sängen och drog på mig så mycket kläder jag kunde hitta utan att det blev för löjligt och huttrade av kyla. Eftersom A-kassan inte hade telefontid förrän klockan 9 så ringde jag istället till min andra antagonist, Familjebostäder i Göteborg AB, för att sprida lite glädje. Jag undrade varför det inte skedde något i frågan om min så kallade värme i lägenheten. Telefonisten lade in en "anmälan till bovärden" för tusende gången i mitt fall, jag måste ha en egen hårddisk med klagomål där borta.
Jag konstaterade att jag inte har någon mat hemma, förutom lök, KanJang och honung. Jag lekte med tanken en stund men bestämde mig för att ha råd med riktig mat och åkte till Hemköp, inte för att det är billigt och nära, men för att det ligger inom min radie för tolerans just nu. Jag ser inget stor idé i att åka spårvagn i 45 minuter kors och tvärs genom Göteborg för att få handla för 30 kronor mindre och komma hem helt svettig och förbannad med tvåhundra kilo mat som jag bara kommer att slänga för att jag inte hinner äta upp den.
På vägen hem ringer min bovärd och är som vanligt väldigt trevlig, han har en ängels tålamod med mig, och han lovade att komma förbi med en termometer under dagen.
Jag kommer hem och ställer in maten i kylen och stänger dörren kvickt för att inte släppa ut någon värme i resten av lägenheten. Om min kyldörr står öppen för länge fryser mjölken till glass på ett ögonblick då polarkylan från lägenheten lämnar ingen oberörd, varken mjölkpaket, hyresgäster eller bovärdar.
Jag har köpt en liten bordsfläkt som jag har modifierat om till en golvfläkt genom att placera den på golvet istället, den värmer ganska fint och jag ser det som en livsinvestering - det är en investering som håller mig vid liv eller i alla fall vid humör. Samtidigt så är det rakt tvärt emot vad alla miljövänner och ekonomer säger, men det struntar jag blankt i för tillfället. Jag har tröttnat på att frysa och det i kombination med att jag har tröttnat på att ringa bovärdar, trevliga eller inte, har lett till att jag tagit saken i egna händer.
Jag gick och funderade över om jag hade bokat tvätttid (är det tre t i följd i det ordet?) och efter någon timmes fundering, kombinerat med lite smörgåsar, går jag ut och tittar efter och märker till min stora irritation att jag har bokat tid klockan 13-15. Klockan var då 15. Sedan märker jag, till min stora tillfredsställelse att det är först imorgon jag ska tvätta klockan 13.
I glädjeyran gick jag in och packade en tvättkorg full med kläder som, enligt alla rådande riktlinjer, borde få sig en omgång i 40 respektive 60 grader.
Här i mellan någonstans ringer jag och tjaffsar med A-kassan som kopplar vidare mig till olika människor som jag får berätta mitt personnummer för, varpå de förklarar vad personen innan precis ha förklarat, men med ett annat, ofta tröttare, tonläge och dialekt.
Efter en stund tröttnar jag på deras babbel och lägger på. Här önskar jag någonstans önskar jag att jag röker, men nu gör jag ju inte det så jag fick hälla i mig te istället, vilket är det närmaste stimulerande ämnen jag har hemma för tillfället. Förutom en flaska KanJang som enligt ettiketen inte får förtäras eller på något annat föras in kroppen, sedan drygt fyra år tillbaka. Den borde nog kunna göra mirakel för att sudda ut några av mina existerande bekymmer.
Nu lite senare har inte bara KanJangen gått ut. Jag har också gått ut med den och slängt flaskan i lämplig container på Majstångsgatan. Jag är inte redo för att drogberoende utöver det vanliga för tillfället. Jag måste hålla mig ren ett tag. Kanske hela livet?
