Metafor

Jag brukar ju inleda inläggen med att berätta var jag är någonstans för tillfället. Så även idag.

Det är söndag morgon, typ, klockan 10:18 så det är väl inte så mycket morgon egentligen. Jag befinner mig på Café Rival på Mariatorget, Södermalm, Stockholm. Det är tydligen han ABBA-snubben som äger lokalen och bullarna här, schysst av honom att dela med sig av sina ägodelar till ganska fina priser. Benny Andersson heter han ju, nu kom jag på det. De är ju ganska lika de där ABBA-medlemmarna. Alltså inte tjejerna och killarna utan bara killarna. Ni fattar, kom igen.

Här sitter jag i alla fall, helt jävla obakis eftersom det enda som berusade min hjärna igår var en halv alvedon mot huvudvärken, en kopp kaffe och en gräddnougat. Det är där metaforen kommer in.

Gräddnougaten är den pralin som jag anfaller först av allt i Aladinasken. Likt en liten unge kan jag inte behärska mig, det är George Costanza när brandlarmet tjuter, han ska ut först! Jag ska ha gräddnougaten, jag slåss med systersöner och familjemedlemmar på julaftnar över saken.

Igår åt jag en gräddnougat. Det var inget fel i det, det smakade fantastiskt gott och motsvarade och mer än så, slog bort alla blygsamma förväntningar jag hade innan jag åt gräddnougaten. Som om jag inte har ätit gräddnougat förut, men det var något alldeles extra den här gången. Som om det inte har varit DET förut heller, men skit samma.

Vi är här och nu.

I vanlig ordning så försvann gräddnougaten ganska fort. Och när jag tittade ner i asken så fanns det inga gräddnougater kvar, inte några andra praliner kvar heller. Och när jag tittade lite noggrannare omkring såg jag att det inte fanns någon ask egentligen heller. Jag tittade på en stängd dörr och hörde steg försvinna på stengolvet på andra sidan och sedan tystna.

Men smaken av gräddnougaten stannade kvar en liten stund i alla fall. En väldigt söt smak som jag, som alltid bara vill ha mer av. Mycket mer! Mycket vill ha mera!

Hajar ni?

Ett kreativt kaos

Ja det är mycket nu och jag trivs så himla bra med livet att jag knappt finner någon inspiration att blogga. Och nej jag tänker inte gå ner mig i någon depression eller börja knäka bara för att ni ska få er några gratis skratt. Men samtidigt håller jag med er, det är lite lång tid mellan inläggen just nu och nästan alla inlägg handlar om just den grejen också. Det är något som jag ber om ursäkt för, samtidigt som jag kunde bry mig mer, ni betalar ju inte precis för tjänsten. Muhaha.

Just nu sitter jag exakt där bilden är tagen. Eller lite närmare skrivbordet faktiskt, backade med stol och allt för att kunna ta bilden (hoppas ni antecknar nu).

Det är min arbetsplats här på GYRO (www.gyrockcity.se). Jag håller just på att planera ett större projekt för eleverna, som om jag någonsin har gjort det tidigare.. Idag var jag så ivrig att jag sträckte en hälsena på vänster fot. Det var så mysigt att jag blev på dåligt humör och tjurade ända fram till lunch. Lunchen bestod av min underbara och berömda lasagne med sallad och what not.

Köp olivolja med citron-smak. Den får allt att smaka gott, jag tuggade i mig två suddgummin igår bara för att de var indränkta i det.

Och när vi ändå pratar om olja så kan jag bara tipsa er om att inte köpa grejer innehållande palmolja. Varför inte det? Det ska jag tala om för er, det ska ni ha klart för er. Därför att på Borneo håller man på och förstör regnskog och mängder av arters naturliga habitat för att kunna odla palmer som man utvinner palmolja ur. De fattiga bönderna säljer sin mark till fittor som Eldorado och Axfood och liknande eftersom de betalar "bra". Sen flyr djuren längre in bland träden som finns kvar medan ekosystemet sakta kollapsar.

Så ge fan i palmoljan. Även om det kostar några kronor mer att köpa ekologiska Tortillias så är det värt det, hellre än att köpa icke-ekologiska!

Nu ska jag simma en och halv kilometer. Hej då.

Exakt just nu

Jag dras just nu med en jobbig snuva som varken bryter ut eller drar åt helvete. Men inte nog med det, jag har lyckats fucka upp min dygsnrytm så att jag tror att klockan är 22-23 när den egentligen är 4-5 på morgonen och först då somnar jag. Eller nej, jag vet ju vad klockan är, jag ligger inte och tror att hon är något annat, men av olika anledningar (läs ledighet, storhelger, mm.) så har jag slarvat med att gå och lägga mig i tid. Sen vaknar jag 11-12 på dagarna och är gråtfärdig.

Det största bekymret i det hela är att jag missar nästan allt dagsljus som den här polariska atomvintern bjuds på genom moln och snökaos. Jag blir arg av mörker, vilket antagligen är meningen; som exempel kan nämnas så kallade blackmetal-fans, de lever upp på något mystiskt sätt när det är mörkt och dystert och är i regel väldigt arga, oftast utan direkt anledning.

Nu är jag i Göteborg en vecka till och ni känner mig, jag är inte den som klagar i onödan, nej nej, men killen som spelar dragspel på spårvagnen mellan Järntorget och Grönsakstorget, varenda jävla dag, tar med mig och min huvudvärk till helt oanade dimensioner med sitt "Hava Nagila och Carmen-låten"-medley.

Jag har inget emot tiggare eller gatumusikanter i allmänhet, men jag måste heller inte gilla dragspel i stamptakt någon meter från min abnormt svåra huvudvärk, varenda sekund av resten av mitt liv. I alla fall inte idag.

Han fick inga pengar av mig. Needless to say..

Sen tycker jag att det är synd att polisen i Sverige är så usel. i New York fanns det patrullerande poliser och poliser i bilar och de var trevliga och vaksamma och korrekta. I Sverige får man ibland se en polisbil med låsta dörrar susa förbi med några skräckslagna ansikten innanför rutan. De går sällan eller ibland aldrig ut ur bilen. Det skulle vara vid mord eller annat viktigt.

Jag tror att Sverige skulle kunna börja kännas nästan lika tryggt som New York (håll käften om ni inte har varit där, tack) om poliserna skulle få börja fotpatrullera mer och inte bara köra runt i sina bilar på gatorna, för det är min allmänna bild av den svenska polisen.

Nåväl, åter till kaffet!

;-)