Den danska halvkungen, nedan kallad Frans-Flemming den andre, beslutade sig för att bygga en ny huvudstad åt Danmark och därigenom vinna sitt folks gunst (halvkungar var inte per automatik väldigt populära på den tiden, till skillnad från nu; Prins Daniel etc.). Det problematiska var att platsen inte låg i Danmark, inte ens på rätt sida om Skagerack (havet) men det brydde sig inte Frans-Flemming den andre om. Mestadels eftersom han inte hade en aning om det.
Frans-Flemming den andre tillkallade sig sina allra bästa stadsarkitekter och planerare, vilka allihopa först bara stått gömda bakom en skogsdunge på platsen för dagens Olskrokstorg. De enades om det förträffliga i att bygga en vallgrav och genast påbörjades arbetet. Frans-Flemming den andre var dock, sitt ursprung troget, något av en lat drul och vägrade arbeta, han ställde inte ens upp på gruppfotot före arbetsstarten, men meddelade bestämt att han ändå ämnade att dyka upp vid samtliga julfester och övriga "sammankomster av intresse" sen gick han och lade sig under ett träd, i ösregnet.
När vallgraven, ungefär 15 år senare, äntligen stod klar kom Frans-Flemming den andre tillbaka från ett fälttåg mot Västgötarna. Västgötarna hade inte riktigt förstått vem den uppsluppne men likväl aggressive tjockisen på hästen varit. Än mindre hade de förstått vad det var han skrek åt dem på flera hundra meters avstånd. Frans-Flemming den andre tolkade västgötarnas ovilja att gå i strid mot honom som en stor seger och när han kom tillbaka till vallgravsbygget blev han så upprymd att han lät avrätta två av sina rådgivare i en märklig duell, den finns avbildad i Bältesspännareparken i Göteborg.
Åren gick och sakta började de nyfikna bönderna bosätta sig runt vallgraven. Frans-Flemming den andre hade inga rådgivare kvar utan fick istället be sin fältskär (amputerar ben och armar vid strid) om råd. En morgon i juli 1369 blev fältskären inkallad till Frans-Flemming den andre som undrade varför de "enfaldiga bönderna" inte ville bosätta sig innanför vallgraven. Fältskären svarade efter bästa förmåga att det förmodligen berodde på den totala avsaknaden av ingång eller port genom vallgraven. Dessutom var de svenska bönderna misstänksamma mot den danska flaggan som vajade på andra sidan muren och de många soldaterna som uppträde onyktert och hotfullt i samband med de många nattliga "maträderna".
Frans-Flemming den andre insåg problematiken men lät ändå avrätta fältskären som straff. Några dagar senare lät han bygga en port i vallgraven och halade den danska flaggan (flaggan finns bevarad inne på Göteborgs stadsbibliotek). Genast stod de svenska bönderna utanför porten och blickade nervöst in i staden. Frans-Flemming den andre stod på andra sidan och beordrade sina soldater att "senka vapenen for pokkers!" så att svenskarna skulle våga sig in.
Det var startsignalen för böndernas intåg i Göteborg och Frans-Flemming den andre's uttåg ur Göteborg eftersom de uppretade bönderna helt sonika sparkade ut både halvkung, soldater och eventuella danska ämbetsmän ur staden. Anarkin blev dock inte långvarig när en friherre från Skaraborg efter bara några minuters stridigheter knep makten med hjälp av sina lojala och inte så lite inavlade tvillingbröder/kusiner.
Friherre Petter "Göta-Petter" Svärnsskalle utropade sig direkt till borgmästare, beordrade en direkt stängning av "portajäveln" och allmän värnplikt innan han gick och lade sig och sov i flera veckor. Efter det kom att han att kallas för "Sovare-Petter" istället av lokalbefolkning.
Petter "Göta-Petter" Svärnsskalle's tid vid makten blev förhållandevis kort eftersom han sov sig genom flera kuppförsök och hela enskiftet. Han vaknade plötsligt en dag av hela staden stod runt honom på torget och han fann sig själv kedjad vid ett ok där han fick mottaga en rad förolämpningar och smädelser. Detta höll "Sovare-Petter" vaken i flera timmar innan han slutligen somnade in och någonstans avled i sömnen.
Staden växte för varje år och till slut var det någon borgmästare i raden som sprang upp på vallgravens norra sida "för att speja lite" och upptäckte den bortglömda norra älvstranden och han blev så förvånad att han svor till ordentligt, just därför fick ön namnet Hispingens, numera förkortat Hisingen.
Under sent 1600-tal hade staden vuxit så pass mycket att yrkesfiskarna börjat lämna in överklaganden och klagomål utan någon egentlig grund eller mening (den så kallade Nimby-rörelsen hade sett dagens ljus). Man ansåg att det var orättvist att man byggde ståtliga hus och färdvägar och torg på land, medan havet och stränderna fick vara utan satsningar förutom de idoga dumpningarna av avfall och rent träck.
Dåtidens politiker valde att totalt ignorera fiskarnas klagomål och införde ett tvärtom fiskeförbud för att "markera".
1700-talet hann knappt börja innan det var dags för nya galenskaper. Supandet hade tagit stockholmsliga proportioner och massor av värdshus och föregångaren till dagens svartklubbar, de så kallade "rackarkällarna" blommade upp under seklets början. Borgmästaren, tillika förste markmarskalk (oklart vad det egentligen innebar) för tiden, Per-Rune Örjansson var något av en godtemplare och såg inte med blida ögon på när alkholisterna intog torgen och skrattade åt soldaterna som stod och ryckte på axlarna utan att våga ingripa. Gatorna var ett enda kaos av hästar som fick väja för rövarpack och fyllon med vinkrus och tuggtobak.
Per-Rune Örjansson brast ut i ett rus av ilska och sammankallade stadstinget som då bestod av Per-Rune's egna söner, de hårdföra Per-Ragnar, Per-Runar, Per-Automatik och Per-Vers. De beslutade enhälligt att fylleriet måste ta slut och det gjorde det också strax därpå eftersom Danmark införde strafftullar på mjöd och mäsk, som transporterades sjövägen från Fredrikshavn till Göteborg. Plötsligt stod invånarna i Göteborg med århundradets baksmälla (förvisso var århundradet var fortfarande ungt, men ändå..) och ingen alkohol fanns att tillgå.
Situationen löstes dock snabbt av Per-Rune Örjansson som efter hårda påtryckningar från stadens invånare skänkte bort delar av Hisingen till Danmark. Den danske kungen, Krischan XIVVIIVMVXC tog genast och kanske lite förhastat bort strafftullarna på mjöd och mäsk. Han hade dock ingen aning om att Hisingen låg den där den ligger utan blandade ihop ön med Hallands väderö, vilket hade passat den danske kungen ypperligt för militära ändamål. Nu blev det ingen väderö för den danske kungen och han blev rasande och tecknade ett långt krigsavtal mot Örjansson som svarade med ett nästan lika långt brev tillbaka med olika fonetiska skrattljud. En lång brevväxling följde och tog inte slut förrän Per-Rune avled av tarmvred 1749 och mot slutet var tonen allt mer vänskaplig "på gränsen till flörtig" enligt Örjanssons sekreterare.
Ett maktskifte inledde det "glade femtiotaledt" i Göteborg och skördarna slog in och vädret havet var plötsligt fullt av fisk. Folk började semestra och supandet reglerades effektivt av det nyetablerade "Damaskeriet" som bestod av damaskbeklädda länsmän som drog runt på gatorna och slog alkoholisterna nyktra med påkar och klubbor. Makten tillföll överraskande nog, en av Örjanssons tremänningar (det var en ganska stor släkt, med Västgötska mått mätt) närmare bestämt Per-Agraf Örjansson-Styvursdottir (han var isländskt ingift).
Dock blev hans tid på tronen kort, efter bara sju minuter som borgmästare mördades Per-Agraf av en uppretad gårdfarihandlare som enligt en bortglömd klausul faktiskt också fick överta makten (klausulen skrevs in i stads-stadgarna under en taklagsfest 1712 och står faktiskt kvar fortfarande) eftersom han befann sig på "helgad mark" när han svingade iväg en stenkula mot Per-Agraf som i sin tur språkade med en rådgivare av tredje graden.
Gårdfarihandlare Svenne-Ruben Oskarsson, en tills dess enkel bonde med bruna tänder och nötta nävar, fick alltså ta över ämbetet och styrde och ställde i ett halvt sekel. Och det gjorde han med järnhand. Stadsmuren revs och byggdes upp igen (ett missförstånd, enligt historikerna, gjorde att man vände Oskarssons ritningar upp och ned och byggde en vallgrav bredvid den redan byggda vallgraven.)
Vid 1800-talets början var Oskarssons hälsa allt mer instabil och han började bli allt mer senildement och yrade om nätterna. I residenset på Södra Hamngatan kunde det gå hett till när Svenne-Ruben skickade ut hotelser mot förbipasserande medborgare och hans betjänter och rådgivare hade fullt sjå med att få honom tillbaka i säng. Han avled en mörk höstnatt av matförgiftning, men konspirationsteoritikerna vid den tiden ansåg det som "fräckt" att ens antyda något annat än mord. Men då inget kunde bevisas i brist på kompetenta poliser så rann ärendet ut i sanden.
1800-talet var dock en glad period i Göteborg. Staten tog över driften av staden och Hattarna hade makten i landet och även i regionen, mest på grund av att man kontrollerade armén, polisen, arbetsgivarföreningarna, borgare och fackföreningar, men ändå.
Hattarna var kanske gammalmodiga i klädsel och språk men inga nostalgiker av rang och således kom deras styre som en renässans för det leriga och gråa Göteborg. Man började bygga låghus och broar (tidigare hade man tvingats åka pråm över kanalen, den i folkmun så kallade "kanalpråmen" senare "paddan"). Man införde byteshandel istället för "allmän stöld och vedergällning" som hade rått sedan urminnes tider och innebar att man helt enkelt stal något, till exempel en tröja och som vedergällning fick affärsexpediten eller servitören stjäla mynt av tjuven. Det liknar byteshandel på många vis, faktiskt på alla vis, men heter inte samma sak.
1832 invigs stadens första spårvagnslinje som dock bara består av två stationer längs kanalen och eftersom vagnen inte har något direkt drivmedel eller ens någon förspänd häst, så blir det omedelbart ett fiasko och idén blir utskrattad. 1835 läggs linjen ner i "brist på resenärer".
Socialdemokraterna kniper den politiska makten 1876, och det första man åstadkommer är att reta upp bönderna på Hisingen genom att köra bort dem från sina gårdar. Man anlägger en färja och beslutar att stan "måste vexa mere" och detta norrut. Det finns dock ingen plan för vad som ska anläggas eller byggas på Hisingen så man beslutar, på ett blixtinkallat lördagsmöte, att "kaos ok anarkie må råde fram till dess att Sossialdemokraterne tapper makten" vilket de ännu inte har gjort.
1888 gjordes nya försök att införa spårvagn, då man kommit på idén med att lägga spåren i en backe istället för som vid första försöket på en rak gata. Idén lyckas och antalet resande, om än något oroliga över nymodigheten, uppgår till hela 37 stycken. Tyvärr tröttnar dock merparten av pendlarna över de många inställda turerna och det faktum att det bara går att resa i en riktning. Dessutom sägs biljettsystemet vara "fullständigt obegripligt".
År 1898 proklamerar stadsfullmäktige att man ska fira in det nya seklet genom att anordna ett kalas och en karneval genom hela staden. Festen ska vara i tre dagar och budskapet tas emot med jubel på stadens alla ölhallar och sjaskiga pubar tills någon spetsig paragrafryttare nämner att det är inte aktuellt med någon fest förrän vid själva sekelskiftet ett år senare. Kravaller utbryter innanför vallgraven och de styrande tvingas, efter veckor av strejk och stenkastning, att retirera och utlova en årlig karneval och i samma mening råkar stadsfullmäktige, Ragnar "Ljug-Ragge" Dront, lova att bjuda "hela laget runt" men rättar sig snabbt och skyller ifrån sig på sin talskrivare.
Sekelskiftet kommer och karnevalen fortlöper utan att någon direkt höjer på ögonbrynen och själva firandet får ställas in då man glömt bort att sekelskiftet ju infaller mitt i vintern och ingen orkar eller vill ge sig ut i det "änna himla sketvädret".
