Det var ett par år sedan, men det känns som ett par veckor sedan.
Det är lite skumt.

Jag satt i mammas bil och vårregnet smattrade intensivt mot vindrutan på mammas bil, ni vet som regn bara gör på våren. Solen dyker upp lika fort som den försvann och marken gnistrar av det tunga regnet som rinner ner i gatubrunnarna som förvånat tar emot vattenmassorna.

Parkeringsplatsen var halvfull och jag hade placerat mammas bil på parkeringen som var närmast ingången, även om det stod "endast personal" på skylten framför mig. Det fanns gott om lediga platser runt omkring.

Jag ville inte, orkade inte. Det var alltid lite tungt att gå in på ålderdomshemmet.
Lite skrämmande.
En dag sitter jag där och tittar på TV eller dricker kaffe och ser uttryckslös ut som äldre personer ofta gör. De fastnar liksom i ett läge och det kan ibland se lite komiskt ut när de stirrar rakt fram. En dag är jag också gammal och väntar på sista dagen med skräckblandad förväntan.

Jag skämdes lite över hur jobbigt jag tyckte att det var att besöka mormor.
Men så fick jag genast dåligt samvete. Hur jobbigt är det då inte för henne, att sitta där och vänta. Och vänta. Och bara vänta.
Kanske kommer det någon ny person någon dag? Kanske idag? Vad är det för dag idag?

På ålderdomshemmet märks årstiderna, men dagarna är desamma. Onsdag som söndag. Inget fredagsmys, inga lill-lördagar, ingen måndagsångest eller lördagsfest.
Samma sak, varje dag.
Som att åka längs en raksträcka där alla vet vad som är målet, men inte hur långt det är kvar.

Mormor satt där vid sitt lilla bord som hon hade valt ut. I fönstret lite blommor som var välvårdade och några fotografier på mig, min syster och hennes barn. Mamma och hennes syster. Och morfar. "Min lille John" brukade hon säga när hon tittade på honom.

Hon log. Hon sken upp när jag kom, efter att ha knackat på dörren. Med mig hade jag någon present, antagligen choklad. Hon blev alltid glad när någon kom och hälsade på, men ibland tror jag hon blev extra glad när jag kom. Så tror jag att alla trodde, faktiskt..

Jag var lite varm i jackan, efter att ha suttit i den varma bilen och väntat ut regnet. Jag var svettig och obekväm. Men det var svårt att inte bli på gott humör när jag pratade med mormor.
Hon var lite vimsig mot slutet och ibland skulle hon komma och bo hos mig i Göteborg och sen hade hon massor av pengar på banken. Det märktes att hon blev lite sämre och fick lite svårare att gå.
Till slut hade hon rullstol när hon inte låg i sängen.
Det var svårt att tänka sig henne och morfar John dansa på sin bröllopsnatt, nyårsafton för många år sedan.
De sista veckorna låg hon bara i sängen och där fick hon somna in. Tyst och stilla, en höstdag.

Ingen lever för alltid. Och jorden fortsätter rotera utan att göra den minsta paus för någon. Vi är en del av den och vi kan inte göra så mycket för att påverka den. Vi kan förstöra miljön hur mycket vi vill, men det är bara vår egen miljö som förstörs, planeten går ingenstans.



Det kom ett vårregn innan idag, när jag åt lunch. Jag tänkte på de stora tunga regndropparna mot mammas vindruta den där dagen och tänkte på mormor.
Jag tänkte på korridorerna och trapphuset på ålderdomshemmet.
Personalen som satt inne i sitt rum och på TV-apparaterna som hade lite för hög volym i allrummet.
Jag tänker på mormors rum och hennes blommor som var så välskötta. De är nog döda nu.

Det hade inte varit helt fel att sitta där och prata med henne en stund till, en kvart eller halvtimme extra. Nu ångrar jag att jag inte gjorde det.