Vi åker med spårvagn, linje 9 som startar i Kungssten och slutar i Angered. Eller tvärtom ifall man vill. I vissa, tyvärr inte så sällsynta, fall stannar man någonstans i mitten på grund av olika anledningar. Och det är ännu mer sällsynt att man genomför hela resan mellan de båda ändstationerna.
Nåja..
I vanliga fall åker jag med linje 3 eller 9 från hemmet på Chapmans Torg i Majorna.
Är det linje 3 jag åker med så letar jag fram Västtrafiks realtidsinfo på mobiltelefonen och ser om buss 60 har någon avgång från Järntorget inom kort. Jag kan inte motivera en sightseeing genom Vasastan och Avenyn på väg in till stan.
Sitter jag på linje 9 sitter jag kvar, det brukar gå jämt ut, 60-bussen brukar ju få vänta vid uppfarterna till den splitternybyggda Götatunneln eftersom personbilstrafiken flyter så trögt där, vid uppfarterna till den nybyggda Götatunneln..
Med det sagt, vi hoppar ombord linje 9 mot Angered (via city) och nu snabbspolar vi oss genom Majorna ner till Järntorget, i utkanten av Linnéstaden, inte alls lång från Göta Älv.
Linje nio rasslar vidare, efter ett stopp på Järntorget som i regel varar i 40-60 sekunder.
Hastigheten är inte jättehög, kanske 25-30 kilometer i timmen. En hurtig cyklist kör förbi oss på cykelbanan bredvid.
Vi närmar oss Hagakyrkans hållplats, det vet jag utan att behöva titta. Vi bromsar nämligen in, som sig bör innan ett fullstopp.
Men det är inte för hållplatsen vi bromsar, nejdå, det står en spårvagn framför den jag sitter i.
Spårvagnen på linje 1 mot Östra Sjukhuset står och väntar på att få grön signal, just nu är det bilarna ner för Sprängkullsgatan som får köra och vi måste vänta på att ettan får korsa gatan innan vi kan köra fram till signalen.
Det tar någon minut.
Sen får vi köra framåt. Vi stannar vid signalen.
Spårvagnen framför oss har precis stannat vid Hagakyrkans hållplats för att släppa av passagerare. Och nya ska ombord. Nya passagerare som frågar föraren hur kortläsaren fungerar eller var Liseberg ligger.
Vi får 'grön' signal efter att ytterliggare ett femtiotal personbilar, med i genomsnitt 1,2 personer i varje, har passerat längs Sprängkullsgatan. Vi glider sakta fram över spåren och korsar gatan, nu är vi framme vid hållplatsen och vi stannar in med ett ryck.
Dörrarna öppnas och folk tränger sig ombord innan de som vill gå ut hinner göra det.
Någon frågar föraren om kortläsaren eller var Liseberg ligger. Han öppnar luckan och pratar så gärna en stund med turisten.
Vid sidan om hållplatsen köar bilarna. De har rött ljus, så att spårvagnen som låg framför oss tidigare ska kunna köra. Snart får de grönt ljus, då får vi vänta på dem istället.
Dörrarna stängs och föraren skickar signal och en orange lampa tänds på signalstolpen. Men där lyser också ett ilsket "S" för stopp. Tvärstopp.
Bilarna kör iväg, de har fått grönt ljus.
Någon minut rinner iväg, fyrtio bilar passerar. Några spelar hög musik med svalkande luft genom sidorutan.
Vi får signal. Dags att köra, nu väntar drygt 100 meter raksträcka till nästa trafiksignal vid Viktoriagatan, det är svårt att inte njuta av friheten, det kommer en sval vindpust in genom fönstret som går att öppna 18 centimeter, sedan det monterades in i spårvagnen som byggdes för 43 år sedan.
43 år sedan. Föddes man då, för 43 år sedan, kan man mycket väl ha fått barnbarn vid det här laget, vilken känsla att säga till barnbarnen; "Ni åker med samma spårvagn som jag åkte till skolan med när jag var sju år, barn."
Vi åker de dryga hundra meterna och gissa vad, det är stopp framme vid Viktoriagatan. Fler personbilar med svalkande klimatanläggning ska köra förbi framför nosen på oss.
Vi sjuttio personer i spårvagnen får vänta igen. Det är fyra personbilar och en ambulans som kör förbi, med i genomsnitt 1,2 person i varje fordon.
Det tar nästan en minut igen.
Det blir 'grönt' för spårvagnen som tar sats och svänger, sakta, sakta, ut på Viktoriagatan. Här trängs vi med personbilar och lastbilar och bussar ner mot Grönsakstorget.
Tvärstopp. Nya bilar ska passera framför oss längs Parkallén.
Det tar några sekunder den här gången, sen blir det 'grön' för oss och personbilarna och nu får vagnen lite fart igen. Jag sneglar på hastighetsmätaren och noterar att vi faktiskt kommer upp i nästan fyrtio kilometer i timmen nere på Viktoriabron. Svoooosh säger det nästan. Det känns lite som att åka tunnelbanan i Stockholm, det går undan!
Sen kommer vi fram mot Grönsakstorget. En skarp sväng åt höger och vi måste bromsa ner igen.
Men det går fint, vi måste ändå stanna och släppa av några luttrade passagerare och släppa på nya. Några frågar föraren hur kortläsaren fungerar.
Vi styr sakta, sakta, sakta ut på Västra Hamngatan och det är faktiskt inga personbilar, bussar, ambulanser eller andra spårvagnar som ska korsa vår väg och vi susar ner för gatan i (jag sneglar igen) nästan 30 kilometer i timmen. Snabbare behövs inte eftersom Domkyrkans hållplats närmar sig. Vi stannar, fler personer hoppar av. Några hoppar ombord. Ingen frågar efter vägen till Liseberg. Föraren ser koncentrerad ut.
Han startar vagnen och vi åker mot kanalen. Jag glömmer bort att titta efter men det är väl runt trettio kilometer i timmen nu igen. Vi närmar oss en högersväng igen, vi saktar ner och i gångfart rundar vi hörnet vid det där dyra konditoriet. Jag tycker mig känna igen ett par som precis satt sig ner med varsin kaffe; gick inte de av spårvagnen innan, vid Hagakyrkan? Men jag kan ha fel där, det var kanske bara väldigt likt det där paret.
Nu är det flera hundra meters raksträcka fram till Brunnsparken. Platsen där spårvagnar och bussar möts i en underbar symbios. Bytesplatsen nummer ett när det gäller kollektivtrafik i landets andra stad, fina gamla Göteborgs stolthet, ett under av ingenjörskonst och stadsplanering. Något att vara stolt över, en stjärna på den moderna Göteborgshimlen!
Framför oss står 3-4 spårvagnar och bussar i kö på väg in till Brunnsparken. Någon växlar för hand med en lång järnpinne framför en spårvagn vid lejontrappan.
Inne i vagnen är det tyst och lugnt. Ingen säger något.
Det är nästan spöklikt.
Jag tänker lite på hur det skulle vara i Pyongyang. Huvudstaden i Nordkorea.
De har också spårvagn.
Vad händer där, om någon klagar? Skjuts dem, hamnar de i fängelse? Vad?
Vad händer om du klagar på kollektivtrafiken där?
Eller.. Varför skulle de göra det, den kanske fungerar där?..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar