Jag ska vara ärlig, jag saknar inte tjafset om arbetstid, stressen eller de mörka långa dagarna i de båda gigantiska studiorna. Men jag saknar det som fick en att stå ut; de underbara människorna som jag fick chansen att arbeta och umgås med.
Men man måste ju gå vidare och det gör jag också, nya produktioner och jobb syns bakom hörnet. Imorgon har vi premiär för kortfilmen "Så med en kyss jag dör" och om en månad ska jag plåta en annan kortfilm. I luckan mellan jobben tigger jag pengar av a-kassan och äter pasta.. Där har ni den glamourösa filmvärlden i ett nötskal. I love it!
1 kommentar:
Ett visst vemod måste väl ändå infinna sig??!
Men nog är man som åskådare lättlurad av de välgjorda men kanske bräckliga kulisserna.
Skicka en kommentar