Silverfiskar 3:am

Jag är i Halmstad för tillfället. Har varit här sedan lördag. Mycket har hänt. Mycket har också INTE hänt. Bland annat har min mobiltelefon slutat att vara samarbetsvillig och visat sin rätta tryne. Den är stendöd med andra ord. Men jag deppar inte för det, ty jag har fortfarande garanti på den, så imorgon går jag in på TRE-butiken på Kungsportsplatsen i Göteborg (tänkte lämna den i Halmstad först, men det var en omöjlighet att skicka den till Göteborg när den är färdig så jag sade åt den nyutbildade tjejen i butiken att det får då vara) och lämnar in samma telefon för lagning för fjärde gången i historien.
Kommande generationer och mobiltelefonkunder som tänker satsa på en mobiltelefon från Sony-Ericsson bör ha en stor portion tålamod eller en helvild fantasi för att kunna vara nöjda med ert köp. Jag är utrustad med ingetdera och är således missnöjd med mitt köp.

Helgen i Halmstad har präglats av långa och mycket trevliga promenader och familjevärme. Mycket mycket trevligt. Jag ska redogöra för händelseförlopp och liknande någon dag framöver, inte nu. Nu ska jag istället berätta om de två silverfiskarna på min mammas badrumsgolv!

Vi låter bli att gå in på några detaljer, men jag satt i alla fall på toalettstolen och skötte mitt.
Då ser jag i någon ögonvrå att det rör sig något på golvet och när jag sneglar mer exakt så uppenbarar sig en silverfisk på golvet. Jag tror att vi upptäcker varandra ungefär samtidigt och den fryser till staty och tittar oroligt åt mitt håll.
Jag har ju pollenallergi och det är inte ont om pollen i de här stadsdelarna så jag nyser till så att silverfisken får fart och springer all världens väg.

Nysningen väckte dessutom liv i en annan silverfisk som legat och kamouflerat sig i en fog mellan två klinkerplattor på golvet.
Den tar stora kliv över plattorna och stannar plötsligt upp, likt sin föregångare och tittar nervöst mig rakt i ögonen. Som om jag inte har något bättre för mig så bestämmer jag mig för att vara vänlig mot den lille rackaren. Jag har förstått att silverfiskar gillar fukt så jag blåser den jäveln till det fuktigaste there is: vatten.

Det finns en liten vattensamling vid golvbrunnen dit silverfisken hamnar efter mitt stora stygga Jonas-blås. Det verkar dock råda delade meningar om min vänlighet då silverfisken springer och vrider sig men kommer ingen vart i de millimeterdjupa vattnet. Och innan jag vet ordet av har han (eller hon) frusit igen och ligger nu helt stilla i vattnet och flyter lite nonchalant omkring.
Det hela går mycket snabbt och och jag tittar närmare.
Jag får inga onda blickar tillbaka. Ingen blick alls.

The end of a beautiful friendship.