I vadå, sa ni?
onsdag 30 juni 2010
torsdag 24 juni 2010
Tvärstopp!
Jag tänkte nu ta med er på en resa. Vi startar vid Järntorget i Göteborg och sitt gärna ner, vi ska inte speciellt långt men det kommer att ta en stund..
Vi åker med spårvagn, linje 9 som startar i Kungssten och slutar i Angered. Eller tvärtom ifall man vill. I vissa, tyvärr inte så sällsynta, fall stannar man någonstans i mitten på grund av olika anledningar. Och det är ännu mer sällsynt att man genomför hela resan mellan de båda ändstationerna.
Nåja..
I vanliga fall åker jag med linje 3 eller 9 från hemmet på Chapmans Torg i Majorna.
Är det linje 3 jag åker med så letar jag fram Västtrafiks realtidsinfo på mobiltelefonen och ser om buss 60 har någon avgång från Järntorget inom kort. Jag kan inte motivera en sightseeing genom Vasastan och Avenyn på väg in till stan.
Sitter jag på linje 9 sitter jag kvar, det brukar gå jämt ut, 60-bussen brukar ju få vänta vid uppfarterna till den splitternybyggda Götatunneln eftersom personbilstrafiken flyter så trögt där, vid uppfarterna till den nybyggda Götatunneln..
Med det sagt, vi hoppar ombord linje 9 mot Angered (via city) och nu snabbspolar vi oss genom Majorna ner till Järntorget, i utkanten av Linnéstaden, inte alls lång från Göta Älv.
Linje nio rasslar vidare, efter ett stopp på Järntorget som i regel varar i 40-60 sekunder.
Hastigheten är inte jättehög, kanske 25-30 kilometer i timmen. En hurtig cyklist kör förbi oss på cykelbanan bredvid.
Vi närmar oss Hagakyrkans hållplats, det vet jag utan att behöva titta. Vi bromsar nämligen in, som sig bör innan ett fullstopp.
Men det är inte för hållplatsen vi bromsar, nejdå, det står en spårvagn framför den jag sitter i.
Spårvagnen på linje 1 mot Östra Sjukhuset står och väntar på att få grön signal, just nu är det bilarna ner för Sprängkullsgatan som får köra och vi måste vänta på att ettan får korsa gatan innan vi kan köra fram till signalen.
Det tar någon minut.
Sen får vi köra framåt. Vi stannar vid signalen.
Spårvagnen framför oss har precis stannat vid Hagakyrkans hållplats för att släppa av passagerare. Och nya ska ombord. Nya passagerare som frågar föraren hur kortläsaren fungerar eller var Liseberg ligger.
Vi får 'grön' signal efter att ytterliggare ett femtiotal personbilar, med i genomsnitt 1,2 personer i varje, har passerat längs Sprängkullsgatan. Vi glider sakta fram över spåren och korsar gatan, nu är vi framme vid hållplatsen och vi stannar in med ett ryck.
Dörrarna öppnas och folk tränger sig ombord innan de som vill gå ut hinner göra det.
Någon frågar föraren om kortläsaren eller var Liseberg ligger. Han öppnar luckan och pratar så gärna en stund med turisten.
Vid sidan om hållplatsen köar bilarna. De har rött ljus, så att spårvagnen som låg framför oss tidigare ska kunna köra. Snart får de grönt ljus, då får vi vänta på dem istället.
Dörrarna stängs och föraren skickar signal och en orange lampa tänds på signalstolpen. Men där lyser också ett ilsket "S" för stopp. Tvärstopp.
Bilarna kör iväg, de har fått grönt ljus.
Någon minut rinner iväg, fyrtio bilar passerar. Några spelar hög musik med svalkande luft genom sidorutan.
Vi får signal. Dags att köra, nu väntar drygt 100 meter raksträcka till nästa trafiksignal vid Viktoriagatan, det är svårt att inte njuta av friheten, det kommer en sval vindpust in genom fönstret som går att öppna 18 centimeter, sedan det monterades in i spårvagnen som byggdes för 43 år sedan.
43 år sedan. Föddes man då, för 43 år sedan, kan man mycket väl ha fått barnbarn vid det här laget, vilken känsla att säga till barnbarnen; "Ni åker med samma spårvagn som jag åkte till skolan med när jag var sju år, barn."
Vi åker de dryga hundra meterna och gissa vad, det är stopp framme vid Viktoriagatan. Fler personbilar med svalkande klimatanläggning ska köra förbi framför nosen på oss.
Vi sjuttio personer i spårvagnen får vänta igen. Det är fyra personbilar och en ambulans som kör förbi, med i genomsnitt 1,2 person i varje fordon.
Det tar nästan en minut igen.
Det blir 'grönt' för spårvagnen som tar sats och svänger, sakta, sakta, ut på Viktoriagatan. Här trängs vi med personbilar och lastbilar och bussar ner mot Grönsakstorget.
Tvärstopp. Nya bilar ska passera framför oss längs Parkallén.
Det tar några sekunder den här gången, sen blir det 'grön' för oss och personbilarna och nu får vagnen lite fart igen. Jag sneglar på hastighetsmätaren och noterar att vi faktiskt kommer upp i nästan fyrtio kilometer i timmen nere på Viktoriabron. Svoooosh säger det nästan. Det känns lite som att åka tunnelbanan i Stockholm, det går undan!
Sen kommer vi fram mot Grönsakstorget. En skarp sväng åt höger och vi måste bromsa ner igen.
Men det går fint, vi måste ändå stanna och släppa av några luttrade passagerare och släppa på nya. Några frågar föraren hur kortläsaren fungerar.
Vi styr sakta, sakta, sakta ut på Västra Hamngatan och det är faktiskt inga personbilar, bussar, ambulanser eller andra spårvagnar som ska korsa vår väg och vi susar ner för gatan i (jag sneglar igen) nästan 30 kilometer i timmen. Snabbare behövs inte eftersom Domkyrkans hållplats närmar sig. Vi stannar, fler personer hoppar av. Några hoppar ombord. Ingen frågar efter vägen till Liseberg. Föraren ser koncentrerad ut.
Han startar vagnen och vi åker mot kanalen. Jag glömmer bort att titta efter men det är väl runt trettio kilometer i timmen nu igen. Vi närmar oss en högersväng igen, vi saktar ner och i gångfart rundar vi hörnet vid det där dyra konditoriet. Jag tycker mig känna igen ett par som precis satt sig ner med varsin kaffe; gick inte de av spårvagnen innan, vid Hagakyrkan? Men jag kan ha fel där, det var kanske bara väldigt likt det där paret.
Nu är det flera hundra meters raksträcka fram till Brunnsparken. Platsen där spårvagnar och bussar möts i en underbar symbios. Bytesplatsen nummer ett när det gäller kollektivtrafik i landets andra stad, fina gamla Göteborgs stolthet, ett under av ingenjörskonst och stadsplanering. Något att vara stolt över, en stjärna på den moderna Göteborgshimlen!
Framför oss står 3-4 spårvagnar och bussar i kö på väg in till Brunnsparken. Någon växlar för hand med en lång järnpinne framför en spårvagn vid lejontrappan.
Inne i vagnen är det tyst och lugnt. Ingen säger något.
Det är nästan spöklikt.
Jag tänker lite på hur det skulle vara i Pyongyang. Huvudstaden i Nordkorea.
De har också spårvagn.
Vad händer där, om någon klagar? Skjuts dem, hamnar de i fängelse? Vad?
Vad händer om du klagar på kollektivtrafiken där?
Eller.. Varför skulle de göra det, den kanske fungerar där?..
Vi åker med spårvagn, linje 9 som startar i Kungssten och slutar i Angered. Eller tvärtom ifall man vill. I vissa, tyvärr inte så sällsynta, fall stannar man någonstans i mitten på grund av olika anledningar. Och det är ännu mer sällsynt att man genomför hela resan mellan de båda ändstationerna.
Nåja..
I vanliga fall åker jag med linje 3 eller 9 från hemmet på Chapmans Torg i Majorna.
Är det linje 3 jag åker med så letar jag fram Västtrafiks realtidsinfo på mobiltelefonen och ser om buss 60 har någon avgång från Järntorget inom kort. Jag kan inte motivera en sightseeing genom Vasastan och Avenyn på väg in till stan.
Sitter jag på linje 9 sitter jag kvar, det brukar gå jämt ut, 60-bussen brukar ju få vänta vid uppfarterna till den splitternybyggda Götatunneln eftersom personbilstrafiken flyter så trögt där, vid uppfarterna till den nybyggda Götatunneln..
Med det sagt, vi hoppar ombord linje 9 mot Angered (via city) och nu snabbspolar vi oss genom Majorna ner till Järntorget, i utkanten av Linnéstaden, inte alls lång från Göta Älv.
Linje nio rasslar vidare, efter ett stopp på Järntorget som i regel varar i 40-60 sekunder.
Hastigheten är inte jättehög, kanske 25-30 kilometer i timmen. En hurtig cyklist kör förbi oss på cykelbanan bredvid.
Vi närmar oss Hagakyrkans hållplats, det vet jag utan att behöva titta. Vi bromsar nämligen in, som sig bör innan ett fullstopp.
Men det är inte för hållplatsen vi bromsar, nejdå, det står en spårvagn framför den jag sitter i.
Spårvagnen på linje 1 mot Östra Sjukhuset står och väntar på att få grön signal, just nu är det bilarna ner för Sprängkullsgatan som får köra och vi måste vänta på att ettan får korsa gatan innan vi kan köra fram till signalen.
Det tar någon minut.
Sen får vi köra framåt. Vi stannar vid signalen.
Spårvagnen framför oss har precis stannat vid Hagakyrkans hållplats för att släppa av passagerare. Och nya ska ombord. Nya passagerare som frågar föraren hur kortläsaren fungerar eller var Liseberg ligger.
Vi får 'grön' signal efter att ytterliggare ett femtiotal personbilar, med i genomsnitt 1,2 personer i varje, har passerat längs Sprängkullsgatan. Vi glider sakta fram över spåren och korsar gatan, nu är vi framme vid hållplatsen och vi stannar in med ett ryck.
Dörrarna öppnas och folk tränger sig ombord innan de som vill gå ut hinner göra det.
Någon frågar föraren om kortläsaren eller var Liseberg ligger. Han öppnar luckan och pratar så gärna en stund med turisten.
Vid sidan om hållplatsen köar bilarna. De har rött ljus, så att spårvagnen som låg framför oss tidigare ska kunna köra. Snart får de grönt ljus, då får vi vänta på dem istället.
Dörrarna stängs och föraren skickar signal och en orange lampa tänds på signalstolpen. Men där lyser också ett ilsket "S" för stopp. Tvärstopp.
Bilarna kör iväg, de har fått grönt ljus.
Någon minut rinner iväg, fyrtio bilar passerar. Några spelar hög musik med svalkande luft genom sidorutan.
Vi får signal. Dags att köra, nu väntar drygt 100 meter raksträcka till nästa trafiksignal vid Viktoriagatan, det är svårt att inte njuta av friheten, det kommer en sval vindpust in genom fönstret som går att öppna 18 centimeter, sedan det monterades in i spårvagnen som byggdes för 43 år sedan.
43 år sedan. Föddes man då, för 43 år sedan, kan man mycket väl ha fått barnbarn vid det här laget, vilken känsla att säga till barnbarnen; "Ni åker med samma spårvagn som jag åkte till skolan med när jag var sju år, barn."
Vi åker de dryga hundra meterna och gissa vad, det är stopp framme vid Viktoriagatan. Fler personbilar med svalkande klimatanläggning ska köra förbi framför nosen på oss.
Vi sjuttio personer i spårvagnen får vänta igen. Det är fyra personbilar och en ambulans som kör förbi, med i genomsnitt 1,2 person i varje fordon.
Det tar nästan en minut igen.
Det blir 'grönt' för spårvagnen som tar sats och svänger, sakta, sakta, ut på Viktoriagatan. Här trängs vi med personbilar och lastbilar och bussar ner mot Grönsakstorget.
Tvärstopp. Nya bilar ska passera framför oss längs Parkallén.
Det tar några sekunder den här gången, sen blir det 'grön' för oss och personbilarna och nu får vagnen lite fart igen. Jag sneglar på hastighetsmätaren och noterar att vi faktiskt kommer upp i nästan fyrtio kilometer i timmen nere på Viktoriabron. Svoooosh säger det nästan. Det känns lite som att åka tunnelbanan i Stockholm, det går undan!
Sen kommer vi fram mot Grönsakstorget. En skarp sväng åt höger och vi måste bromsa ner igen.
Men det går fint, vi måste ändå stanna och släppa av några luttrade passagerare och släppa på nya. Några frågar föraren hur kortläsaren fungerar.
Vi styr sakta, sakta, sakta ut på Västra Hamngatan och det är faktiskt inga personbilar, bussar, ambulanser eller andra spårvagnar som ska korsa vår väg och vi susar ner för gatan i (jag sneglar igen) nästan 30 kilometer i timmen. Snabbare behövs inte eftersom Domkyrkans hållplats närmar sig. Vi stannar, fler personer hoppar av. Några hoppar ombord. Ingen frågar efter vägen till Liseberg. Föraren ser koncentrerad ut.
Han startar vagnen och vi åker mot kanalen. Jag glömmer bort att titta efter men det är väl runt trettio kilometer i timmen nu igen. Vi närmar oss en högersväng igen, vi saktar ner och i gångfart rundar vi hörnet vid det där dyra konditoriet. Jag tycker mig känna igen ett par som precis satt sig ner med varsin kaffe; gick inte de av spårvagnen innan, vid Hagakyrkan? Men jag kan ha fel där, det var kanske bara väldigt likt det där paret.
Nu är det flera hundra meters raksträcka fram till Brunnsparken. Platsen där spårvagnar och bussar möts i en underbar symbios. Bytesplatsen nummer ett när det gäller kollektivtrafik i landets andra stad, fina gamla Göteborgs stolthet, ett under av ingenjörskonst och stadsplanering. Något att vara stolt över, en stjärna på den moderna Göteborgshimlen!
Framför oss står 3-4 spårvagnar och bussar i kö på väg in till Brunnsparken. Någon växlar för hand med en lång järnpinne framför en spårvagn vid lejontrappan.
Inne i vagnen är det tyst och lugnt. Ingen säger något.
Det är nästan spöklikt.
Jag tänker lite på hur det skulle vara i Pyongyang. Huvudstaden i Nordkorea.
De har också spårvagn.
Vad händer där, om någon klagar? Skjuts dem, hamnar de i fängelse? Vad?
Vad händer om du klagar på kollektivtrafiken där?
Eller.. Varför skulle de göra det, den kanske fungerar där?..
Raowrr..!
Den här katten är en cool katt. Och den här coola katten drar nu in till byn för lite Whiskas..
Skitväder
I vanlig ordning är jag inte helt nöjd. Nu gäller det vädret. Det är strålande sol och jag är lite sådär pollenallergi-slö som jag lätt blir när det är pollen ute i cirkulation.
Jag måste kanske ducka för tomater och ägg nu, men jag önskar det kunde komma lite regn så att skräpet sköljs ner på marken..
Sen är det fett jobbigt att behöva vänta en timme till Kestinen börjar kicka in, innan jag kan gå ut, för ut vill jag ju eftersom det är så fint väder.
Jag har en annan bra idé som kanske inte nödvändigtvis har med det här att göra, men jag tänkte att jag skulle dra ut på fotvandring, jadå, ni hörde eller läste rätt!
Den här gamla skorven ska ut och kliva i det gröna kan ni tro, och det ska ske efter midsommar eftersom min något bristfälliga självdisciplin satte stopp för planerna innan midsommar.
Nu kanske ni undrar vart jag ska och varför och allt det där. Mitt svar är Småland och för sinnesfrid. Sinnesfrid är fina grejer, men tyvärr en bristvara här i Göteborg, jag går inte direkt till Brunnsparken och Nordstan för att "koppla av" eller åker spårvagn längs Avenyn för att "varva ner".
Och hittar jag någon gång ett mysigt café så stormar det in fem barnfamiljer i bred, i nästa sekund. Och Slottsskogen är ju fin och sådär, men far åt helvete med era engångsgrillar och folköl och mobiltelefoner. Vem kan slappna av när det ska tas bilder och bråkas om musik i ipod-förstärkaren?
Havet är en fin idé men här i Muteborg tror varenda familjefarsa att han har någon form av medfödd läggning för att styra en båt så man ser knappt horisonten för alla båtar som ligger långt där ute med soppatorsk. Inte min typ av utsikt inte.
Så jag tänker såhär; en helt öde banvall längs ett gammalt järnvägsspår i mitten av ingenstans, DET borde vara lugnt och skönt, eller hur? Jag ber att få återkomma med resultatet här framöver.
Jag måste kanske ducka för tomater och ägg nu, men jag önskar det kunde komma lite regn så att skräpet sköljs ner på marken..
Sen är det fett jobbigt att behöva vänta en timme till Kestinen börjar kicka in, innan jag kan gå ut, för ut vill jag ju eftersom det är så fint väder.
Jag har en annan bra idé som kanske inte nödvändigtvis har med det här att göra, men jag tänkte att jag skulle dra ut på fotvandring, jadå, ni hörde eller läste rätt!
Den här gamla skorven ska ut och kliva i det gröna kan ni tro, och det ska ske efter midsommar eftersom min något bristfälliga självdisciplin satte stopp för planerna innan midsommar.
Nu kanske ni undrar vart jag ska och varför och allt det där. Mitt svar är Småland och för sinnesfrid. Sinnesfrid är fina grejer, men tyvärr en bristvara här i Göteborg, jag går inte direkt till Brunnsparken och Nordstan för att "koppla av" eller åker spårvagn längs Avenyn för att "varva ner".
Och hittar jag någon gång ett mysigt café så stormar det in fem barnfamiljer i bred, i nästa sekund. Och Slottsskogen är ju fin och sådär, men far åt helvete med era engångsgrillar och folköl och mobiltelefoner. Vem kan slappna av när det ska tas bilder och bråkas om musik i ipod-förstärkaren?
Havet är en fin idé men här i Muteborg tror varenda familjefarsa att han har någon form av medfödd läggning för att styra en båt så man ser knappt horisonten för alla båtar som ligger långt där ute med soppatorsk. Inte min typ av utsikt inte.
Så jag tänker såhär; en helt öde banvall längs ett gammalt järnvägsspår i mitten av ingenstans, DET borde vara lugnt och skönt, eller hur? Jag ber att få återkomma med resultatet här framöver.
tisdag 22 juni 2010
Uppsnappat..
En pågående meningslös diskussion utanför min lägenhetsdörr nyss:
Jobbiga tjejen;
"Men alltså.. jag trodde du tog med nycklarna"
Killen med en ängels tålamod;
"Jaha..."
Tjejen;
"Så du HAR inte några nycklar?"
Killen;
"Nej, alltså.. jag har ju inga nycklar hit."
Det går nu antagligen upp för tjejen att det var hennes förra kille som hade nycklar till hennes lägenhet..
Tjejen;
"Eeeeeh.. Jag menade att du kanske tog med mina nycklar ut innan vi gick och handlade....."
Killen (som är något av en toffel);
"Jaha... Ja det gjorde jag i alla fall inte."
Tjejen;
"Men vafan, då är vi ju utelåsta!"
Jag;
*SÄTTER IGÅNG MYCKET HÖG MUSIK!*
Jobbiga tjejen;
"Men alltså.. jag trodde du tog med nycklarna"
Killen med en ängels tålamod;
"Jaha..."
Tjejen;
"Så du HAR inte några nycklar?"
Killen;
"Nej, alltså.. jag har ju inga nycklar hit."
Det går nu antagligen upp för tjejen att det var hennes förra kille som hade nycklar till hennes lägenhet..
Tjejen;
"Eeeeeh.. Jag menade att du kanske tog med mina nycklar ut innan vi gick och handlade....."
Killen (som är något av en toffel);
"Jaha... Ja det gjorde jag i alla fall inte."
Tjejen;
"Men vafan, då är vi ju utelåsta!"
Jag;
*SÄTTER IGÅNG MYCKET HÖG MUSIK!*
torsdag 17 juni 2010
onsdag 16 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
Det var ett par år sedan, men det känns som ett par veckor sedan.
Det är lite skumt.
Jag satt i mammas bil och vårregnet smattrade intensivt mot vindrutan på mammas bil, ni vet som regn bara gör på våren. Solen dyker upp lika fort som den försvann och marken gnistrar av det tunga regnet som rinner ner i gatubrunnarna som förvånat tar emot vattenmassorna.
Parkeringsplatsen var halvfull och jag hade placerat mammas bil på parkeringen som var närmast ingången, även om det stod "endast personal" på skylten framför mig. Det fanns gott om lediga platser runt omkring.
Jag ville inte, orkade inte. Det var alltid lite tungt att gå in på ålderdomshemmet.
Lite skrämmande.
En dag sitter jag där och tittar på TV eller dricker kaffe och ser uttryckslös ut som äldre personer ofta gör. De fastnar liksom i ett läge och det kan ibland se lite komiskt ut när de stirrar rakt fram. En dag är jag också gammal och väntar på sista dagen med skräckblandad förväntan.
Jag skämdes lite över hur jobbigt jag tyckte att det var att besöka mormor.
Men så fick jag genast dåligt samvete. Hur jobbigt är det då inte för henne, att sitta där och vänta. Och vänta. Och bara vänta.
Kanske kommer det någon ny person någon dag? Kanske idag? Vad är det för dag idag?
På ålderdomshemmet märks årstiderna, men dagarna är desamma. Onsdag som söndag. Inget fredagsmys, inga lill-lördagar, ingen måndagsångest eller lördagsfest.
Samma sak, varje dag.
Som att åka längs en raksträcka där alla vet vad som är målet, men inte hur långt det är kvar.
Mormor satt där vid sitt lilla bord som hon hade valt ut. I fönstret lite blommor som var välvårdade och några fotografier på mig, min syster och hennes barn. Mamma och hennes syster. Och morfar. "Min lille John" brukade hon säga när hon tittade på honom.
Hon log. Hon sken upp när jag kom, efter att ha knackat på dörren. Med mig hade jag någon present, antagligen choklad. Hon blev alltid glad när någon kom och hälsade på, men ibland tror jag hon blev extra glad när jag kom. Så tror jag att alla trodde, faktiskt..
Jag var lite varm i jackan, efter att ha suttit i den varma bilen och väntat ut regnet. Jag var svettig och obekväm. Men det var svårt att inte bli på gott humör när jag pratade med mormor.
Hon var lite vimsig mot slutet och ibland skulle hon komma och bo hos mig i Göteborg och sen hade hon massor av pengar på banken. Det märktes att hon blev lite sämre och fick lite svårare att gå.
Till slut hade hon rullstol när hon inte låg i sängen.
Det var svårt att tänka sig henne och morfar John dansa på sin bröllopsnatt, nyårsafton för många år sedan.
De sista veckorna låg hon bara i sängen och där fick hon somna in. Tyst och stilla, en höstdag.
Ingen lever för alltid. Och jorden fortsätter rotera utan att göra den minsta paus för någon. Vi är en del av den och vi kan inte göra så mycket för att påverka den. Vi kan förstöra miljön hur mycket vi vill, men det är bara vår egen miljö som förstörs, planeten går ingenstans.
Det kom ett vårregn innan idag, när jag åt lunch. Jag tänkte på de stora tunga regndropparna mot mammas vindruta den där dagen och tänkte på mormor.
Jag tänkte på korridorerna och trapphuset på ålderdomshemmet.
Personalen som satt inne i sitt rum och på TV-apparaterna som hade lite för hög volym i allrummet.
Jag tänker på mormors rum och hennes blommor som var så välskötta. De är nog döda nu.
Det hade inte varit helt fel att sitta där och prata med henne en stund till, en kvart eller halvtimme extra. Nu ångrar jag att jag inte gjorde det.
Det är lite skumt.
Jag satt i mammas bil och vårregnet smattrade intensivt mot vindrutan på mammas bil, ni vet som regn bara gör på våren. Solen dyker upp lika fort som den försvann och marken gnistrar av det tunga regnet som rinner ner i gatubrunnarna som förvånat tar emot vattenmassorna.
Parkeringsplatsen var halvfull och jag hade placerat mammas bil på parkeringen som var närmast ingången, även om det stod "endast personal" på skylten framför mig. Det fanns gott om lediga platser runt omkring.
Jag ville inte, orkade inte. Det var alltid lite tungt att gå in på ålderdomshemmet.
Lite skrämmande.
En dag sitter jag där och tittar på TV eller dricker kaffe och ser uttryckslös ut som äldre personer ofta gör. De fastnar liksom i ett läge och det kan ibland se lite komiskt ut när de stirrar rakt fram. En dag är jag också gammal och väntar på sista dagen med skräckblandad förväntan.
Jag skämdes lite över hur jobbigt jag tyckte att det var att besöka mormor.
Men så fick jag genast dåligt samvete. Hur jobbigt är det då inte för henne, att sitta där och vänta. Och vänta. Och bara vänta.
Kanske kommer det någon ny person någon dag? Kanske idag? Vad är det för dag idag?
På ålderdomshemmet märks årstiderna, men dagarna är desamma. Onsdag som söndag. Inget fredagsmys, inga lill-lördagar, ingen måndagsångest eller lördagsfest.
Samma sak, varje dag.
Som att åka längs en raksträcka där alla vet vad som är målet, men inte hur långt det är kvar.
Mormor satt där vid sitt lilla bord som hon hade valt ut. I fönstret lite blommor som var välvårdade och några fotografier på mig, min syster och hennes barn. Mamma och hennes syster. Och morfar. "Min lille John" brukade hon säga när hon tittade på honom.
Hon log. Hon sken upp när jag kom, efter att ha knackat på dörren. Med mig hade jag någon present, antagligen choklad. Hon blev alltid glad när någon kom och hälsade på, men ibland tror jag hon blev extra glad när jag kom. Så tror jag att alla trodde, faktiskt..
Jag var lite varm i jackan, efter att ha suttit i den varma bilen och väntat ut regnet. Jag var svettig och obekväm. Men det var svårt att inte bli på gott humör när jag pratade med mormor.
Hon var lite vimsig mot slutet och ibland skulle hon komma och bo hos mig i Göteborg och sen hade hon massor av pengar på banken. Det märktes att hon blev lite sämre och fick lite svårare att gå.
Till slut hade hon rullstol när hon inte låg i sängen.
Det var svårt att tänka sig henne och morfar John dansa på sin bröllopsnatt, nyårsafton för många år sedan.
De sista veckorna låg hon bara i sängen och där fick hon somna in. Tyst och stilla, en höstdag.
Ingen lever för alltid. Och jorden fortsätter rotera utan att göra den minsta paus för någon. Vi är en del av den och vi kan inte göra så mycket för att påverka den. Vi kan förstöra miljön hur mycket vi vill, men det är bara vår egen miljö som förstörs, planeten går ingenstans.
Det kom ett vårregn innan idag, när jag åt lunch. Jag tänkte på de stora tunga regndropparna mot mammas vindruta den där dagen och tänkte på mormor.
Jag tänkte på korridorerna och trapphuset på ålderdomshemmet.
Personalen som satt inne i sitt rum och på TV-apparaterna som hade lite för hög volym i allrummet.
Jag tänker på mormors rum och hennes blommor som var så välskötta. De är nog döda nu.
Det hade inte varit helt fel att sitta där och prata med henne en stund till, en kvart eller halvtimme extra. Nu ångrar jag att jag inte gjorde det.
måndag 14 juni 2010
lördag 5 juni 2010
Ball kong
Jag är ju en över genomsnittet-cool snubbe, det vet ni ju redan. Nu är grejen så här att till och med jag har fallit in i ledet och börjat med sådana här jävla balett-strumpor som alla snubbar, bloggare, bögar, affärsmän, ja till och med uteliggarna har ramlat fram till kassan på H&M och pyntat 79,95 för ett sjupack och en sak ska ni veta, det må se otroligt skitlöjligt ut, för det gör det, men det är mycket skönt!
Första gången jag åkte in till stan med de här korta strumporna och shorts kändes det som om hela spårvagnen vände sig om och glodde.
Det är noga det där med sockar och strumpor, vad nu skillnaden är, man får till till exempel enligt svensk lag inte bära sandaler och strumpor samtidigt och speciellt inte vita strumpor och sandaler på samma gång, då får vem som helst avrätta dig, så länge ni båda befinner er på allmän plats och allt det där.
Jag har sol från klockan 11 till 22 eller när solen nu går ner på balkongen. Det är nice, man kan sitta här ute och bli brun utan att åka flera mil till en strand där alla garvar ihjäl sig åt att du inte redan är solbränd när du börjar sola.
Sen kan man bara stänga igen dörren lite när det kommer reklam på Spotify, för det känner inte den av att jag gör. Spotify alltså.
Igår var en dag med Christoffer, som skriver "Tomma tunnor" som ni måste klicka på sen, här till höger, i tågets färdriktning.
Jag drog med honom från jobbet på Centralen och åkte med honom upp till Lejonet & Björnen på Danska vägen, där de säljer så god glass att man nästan börjar gråta av glädje!
Jag hade med mig en rabattkupong från Let's Deal, vilket är en jävla bra uppfinning, jag betalade 20 kronor för ett presentkort på 40 kronor sen köpte jag glass för den slanten och njöt i solen, Christoffer också förresten.
Kolla in dagens deal här, det funkar faktiskt skitbra! http://www.letsdeal.se/r/800/
Sen kom han hem till mig i går kväll efter löfte om dansk öl och 50%-igt inflytande över musikväljandet på Spoti.
Vi for sen in till byn och gjorde Beebar och Gretas. Bee är grymt bra men slänger av marknadsmässiga skäl ut sina gäster vid 2 och uteserveringen stänger löjligt tidigt men det har säker med lagen att göra. Så Gretas där det kostar en miljard att gå in och jag blir ALLTID besviken när du ser vad det är för några som är där inne, det är lite synd. Men det var ju fredag kväll, kanske lite skrapigt då.
Inatt ramlade jag hem medan solen gick upp och jag kände mig lite sliten. Jag steg ur skorna ute i trapphuset där jag även ställde dem, utanför dörren, som på landet. De stod, som tur var, kvar i "morse" när jag tittade efter. Sedan var det någon incident med tandborsten också som jag inte tänker redogöra för här eftersom jag helt enkelt inte orkar.
Nu ska jag ner på Andra Långgatan och insupa atmosfären där!
Free Palestine!
onsdag 2 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)