tisdag 24 maj 2011
Köket i nya lägenheten
Röntgenbild
Min onda fot har inget att göra med mitt snåla bloggande, nej nej Jag har helt enkelt haft galet mycket att göra med jobb just nu.
måndag 25 april 2011
torsdag 7 april 2011
måndag 21 mars 2011
View from a bed
Nu är jag i Göteborg igen och ska ta några dagar att vila upp mig. Jag kom hit med tåget igår, folk omkring var som folk omkring brukar vara; idioter alltså.
De gick i mig och flinade "ursäkta" de ställde väskor som jag kunde halka på framför mig i vagnen. Jag drämde till väskan så att hela vagnen hoppade till, med kryckan sen gick jag och satte mig längst bort i vagnen och sov i omgångar. Konduktören berättade att min plats var längst fram i tåget, alltså närmast stationen när vi kommer fram till Göteborg. Jag tackade för informationen och berättade att det inte stod något vagnsnummer på utsidan. "Nej den funkar nästan aldrig" flinade konduktören. Jag bet mig själv i läppen.
Min syster mötte upp mig och handlade mat åt mig fast jag glömde be henne att köpa steksmör. Det var städat och fint eftersom Martin just har flyttat ut så det var skönt att komma hem, även om jag inte har några kläder här, nästan. Jag tvättar i handfatet och steker utan smör. Det funkar..
söndag 20 mars 2011
Kraschen!
För vet ni vad JAG har gjort nu då?
Nej hur skulle ni kunna veta det..
Jo, jag ska berätta det för er. Men först så tänkte jag som vanligt be om ursäkt för den smått usla uppdateringen här. Jag kompenserar genom att ge er ett riktigt matnyttigt inlägg idag.
I torsdags kväll var jag i Nässjö och skulle byta tåg. Tanken var god men uppmärksamheten låg och det var dåligt sandat. Jag halkade till och tänkte "oj vad halt här var" sen hann jag inte tänka mer utan halkade till med högerfoten. Vänsterfoten for ut för att dämpa fallet och det funkade utmärkt, men fet som en gris som jag är så pallade inte vänsterfoten alla sextiosju kilona på en gång utan vek sig.
I samma ögonblick som jag såg foten vika sig ramlade hela jag ihop ner på trottoarens väl dolda men effektivt avslöjade isfläck.
Och ja, resultatet ser ni nedan:
Här skulle jag vilja tillägga att båda mina knän pekar rakt uppåt och det känns som om fötterna gör det också, men så är alltså inte fallet, som ni ser. Det var riktigt läskigt. Lite Premier League-stil på skadan kan man väl säga. Asfalten under mig var hård som sten, inte helt märkligt kanske. Och kallt var det med. Jag fick upp telefonen och ringde 112 direkt och det kändes som minuter innan de svarade, trots att de gjorde det direkt. Det var så skönt att höra den där rösten som frågade vad som hade hänt, en känsla av att "nu blir jag omhändertagen" infann sig direkt. Dessvärre fanns ingen ambulans i Nässjö utan jag fick vänta tills en kom från Eksjö, jag bad dem att skynda sig för nu började det göra ont på riktigt.
Samtidigt dök det upp en tjej som heter Hanna som kom tillbaka med ett varmt täcke som hon lade både under och över mig och sen stannade hon hos mig den kvarten som det tog tills vi såg blåljusen närma sig.
Petra och en kille som jag inte minns namnet på jobbade i ambulansen och de var väldigt trevliga och skämtsamma. Nästan som om de visste vem de hade att göra med. De gav mig både syrgas och smärtstillande och några goda skratt där mellan. I något ögonblick vred de även tillbaka min fot i rätt läge och det kändes skönt, även om det gjorde ont på samma gång.
De lyssnade intresserat på när jag berättade att jag faktiskt jobbat med SOS Västkust och åkt med både ambulanser och brandkår på uppdrag, de misstänkte faktiskt att jag jobbade inom vården eftersom jag slängde mig med uttryck som "prio 1" och "vakuummadrass".
Jag kom till Höglandssjukhuset i Eksjö och fick direkt komma in på akuten. VIP-treatment när 4 stycken sköterskor samt ambulanssjukvårdarna tävlade i att hålla upp mitt ben och gipsa det och berätta för varandra och mig hur halt det var ute, som om jag inte redan visste men jag lyssnade ändå intresserat.
På bilden här ovanför har jag fått lika mycket värktabletter som jag normal petar i mig på ett år, på riktigt. Samt två sprutor och en tablett som sak verka lugnande så ni får ursäkta om ajg ser lite stenad ut men det är jag ju också.
Torsdag kväll och eftersom jag hade ätit innan jag halkade fick jag inte bli opererad samma kväll, istället nästa dag. Natten fick jag spendera med ett tillfälligt, dock omsorgsfullt omlagt, gips i dagrummet eftersom avdelningen var full av folk med benbrott som största gemensamma nämnare.
Natten mellan torsdag och fredag.
Med tanke på att min fotled faktiskt var bruten så är det alltså en massa grejer i foten som är trasiga och det borde göra ganska ont. Och under natten sätter smärtan igång. Jag tänker först att "oj vad det värker nu" sen blev det inte bättre utan bara värre. Jag svalde de värktabletter som stod på bordet bredvid, men det gjorde ingen effekt. Jag började svettas och försökte på alla sätt att inte röra benet men det gjorde så ont att jag hade svårt att andas. Jag tryckte på larmknappen och efter någon minut kommer en sjuksyster in och förstår läget, "kommer snart tillbaka". Jag får på riktigt panik och trycker flera gånger på knappen. Det känns som timmar innan systern kommer tillbaka och ger mig en spruta i låret, jag skakar så hon har svårt att få till det utan att hålla fast mig. Jag skäms och är arg på mig själv.
Någon kvart senare avtar smärtan och jag somnar in och sover, dock väldigt oroligt men jag sover ändå.
Fredag morgon.
Jag ringer på larmet, smärtan väcker mig vid 6-tiden och de konstaterar att jag får opereras snarast. Jag hjälps in i en dusch som jag, trots beundransvärda protester av personalen, får lov att genomföra på egen hand. Nog med daltande för nu kände jag. Duschen gick bra, sittandes som en pensionär fick jag hälla ungefär tre liter sprit över mig själv så jag skulle vara kliniskt ren för operationen.
De rullade ut mig i sängen och runt i sjukhusets alla miljarder korridorer, det kändes som mil och timmar men handlade nog snarare om meter och minuter. Lamporna i taket, ljudet av dörröppnare och folk som pratar om en, inte med en. Allt det där som händer på film liksom.
Jag blir inrullad i ett rum som är sådär landstings-gult och sterilt där de sätter ett hårnät på mig. De spelar lugn musik med tydliga Enya-influenser och jag är lite dåsig av senaste medicinkuren. Till slut brister det lite för mig där i ensamheten. Långt borta från familjen och vännerna. Utan någon som håller min hand eller tröstar mig så börjar jag gråta och är rädd. Jag ska sövas ner och opereras och jag vet inte hur det ska gå. Jag tänker på min fot som pekade åt fel håll och blev orolig för vad som ska hända härnäst, med jobb och boende och sånt där. Jag somnade in och vaknade av att narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur det var. Då hade smärtan försvunnit och jag kände mig pigg vilket jag också sa till henne. Hon sa att jag nog skulle få känna mig lite trött igen snart och syftade på narkosen, om jag nu ville ha den. Jag tackade ja, jag vill inte höra eller se vad de håller på med där inne i operationssalen. Jag rullades in och fick träffa Linus, en kirurg som kvällen innan hade varit med och gipsat mig.
Efter en kort information satte de dropp på mig, sprutade in lite olika medel i mig, det var lite lethal injectionvarning över det hela. Sen satte de en mask över mitt ansikte och jag minns att jag blinkade en gång, sen en gång till, sen sov jag.
Jag vaknade upp några timmar senare och tyckte att det var jättepinsamt att jag hade sovit, tänk om jag pratat i sömnen eller något. Nåja. Jag var omtöcknad och kräktes lite i en påse, fick gå på toaletten och sen bara vila. De kom in och gjorde ultraljud på mig för att se så att jag verkligen inte hade något urin i mig, de nyfikna jävlarna.
Till slut rullade de tillbaka mig till avdelningen där jag äntligen fick äta lite:
De påstod att det var Pytt i panna och det smakade det också men det såg ut som suddgummi med rödbetor. Överlag måste jag säga att maten faktiskt var ganska hyfsad men kaffet sådär.
Nåja. Jag råkade ju stjäla med mig en tandkrämstub så jag får nog inte klaga..
Jag somnade tidigt på fredagkvällen i en sovsal med en äldre herre som granne, vi snarkade ikapp och morgonen efter pratade vi om allt mellan himmel och jord. Riktigt trevligt.
På lördagen fick jag även ett nytt gips, det tredje i ordningen och den slutgiltiga versionen.
Och jag var tvungen att stanna kvar där en natt till, till idag söndag då jag äntligen fick lämna sjukhuset och det är nu en ny upplevelse jag har framför mig. Att i sex veckor ta mig fram med hjälp av kryckor, taxi, bussar och färdtjänst till och med. Hoppas att jag får allting som jag har rätt till. Det som jag är mest orolig för är smärtan som kommer ibland och att jag inte ska bli medicinberoende för jag är lite rädd för mediciner om jag ska vara ärlig.
Nåja. Med facit i hand; det kunde ha gått värre, men samtidigt, det kunde också ha gått bättre.
Nu är jag i Göteborg två veckor och sjukskriven från jobbet.
Omtanke och hjälp mottages väldigt tacksamt. Jag kan ju inte ens bädda en säng eller gå och handla själv just nu..
Nej hur skulle ni kunna veta det..
Jo, jag ska berätta det för er. Men först så tänkte jag som vanligt be om ursäkt för den smått usla uppdateringen här. Jag kompenserar genom att ge er ett riktigt matnyttigt inlägg idag.
I torsdags kväll var jag i Nässjö och skulle byta tåg. Tanken var god men uppmärksamheten låg och det var dåligt sandat. Jag halkade till och tänkte "oj vad halt här var" sen hann jag inte tänka mer utan halkade till med högerfoten. Vänsterfoten for ut för att dämpa fallet och det funkade utmärkt, men fet som en gris som jag är så pallade inte vänsterfoten alla sextiosju kilona på en gång utan vek sig.
I samma ögonblick som jag såg foten vika sig ramlade hela jag ihop ner på trottoarens väl dolda men effektivt avslöjade isfläck.
Och ja, resultatet ser ni nedan:
Här skulle jag vilja tillägga att båda mina knän pekar rakt uppåt och det känns som om fötterna gör det också, men så är alltså inte fallet, som ni ser. Det var riktigt läskigt. Lite Premier League-stil på skadan kan man väl säga. Asfalten under mig var hård som sten, inte helt märkligt kanske. Och kallt var det med. Jag fick upp telefonen och ringde 112 direkt och det kändes som minuter innan de svarade, trots att de gjorde det direkt. Det var så skönt att höra den där rösten som frågade vad som hade hänt, en känsla av att "nu blir jag omhändertagen" infann sig direkt. Dessvärre fanns ingen ambulans i Nässjö utan jag fick vänta tills en kom från Eksjö, jag bad dem att skynda sig för nu började det göra ont på riktigt.
Samtidigt dök det upp en tjej som heter Hanna som kom tillbaka med ett varmt täcke som hon lade både under och över mig och sen stannade hon hos mig den kvarten som det tog tills vi såg blåljusen närma sig.
Petra och en kille som jag inte minns namnet på jobbade i ambulansen och de var väldigt trevliga och skämtsamma. Nästan som om de visste vem de hade att göra med. De gav mig både syrgas och smärtstillande och några goda skratt där mellan. I något ögonblick vred de även tillbaka min fot i rätt läge och det kändes skönt, även om det gjorde ont på samma gång.
De lyssnade intresserat på när jag berättade att jag faktiskt jobbat med SOS Västkust och åkt med både ambulanser och brandkår på uppdrag, de misstänkte faktiskt att jag jobbade inom vården eftersom jag slängde mig med uttryck som "prio 1" och "vakuummadrass".
Jag kom till Höglandssjukhuset i Eksjö och fick direkt komma in på akuten. VIP-treatment när 4 stycken sköterskor samt ambulanssjukvårdarna tävlade i att hålla upp mitt ben och gipsa det och berätta för varandra och mig hur halt det var ute, som om jag inte redan visste men jag lyssnade ändå intresserat.
På bilden här ovanför har jag fått lika mycket värktabletter som jag normal petar i mig på ett år, på riktigt. Samt två sprutor och en tablett som sak verka lugnande så ni får ursäkta om ajg ser lite stenad ut men det är jag ju också.
Torsdag kväll och eftersom jag hade ätit innan jag halkade fick jag inte bli opererad samma kväll, istället nästa dag. Natten fick jag spendera med ett tillfälligt, dock omsorgsfullt omlagt, gips i dagrummet eftersom avdelningen var full av folk med benbrott som största gemensamma nämnare.
Natten mellan torsdag och fredag.
Med tanke på att min fotled faktiskt var bruten så är det alltså en massa grejer i foten som är trasiga och det borde göra ganska ont. Och under natten sätter smärtan igång. Jag tänker först att "oj vad det värker nu" sen blev det inte bättre utan bara värre. Jag svalde de värktabletter som stod på bordet bredvid, men det gjorde ingen effekt. Jag började svettas och försökte på alla sätt att inte röra benet men det gjorde så ont att jag hade svårt att andas. Jag tryckte på larmknappen och efter någon minut kommer en sjuksyster in och förstår läget, "kommer snart tillbaka". Jag får på riktigt panik och trycker flera gånger på knappen. Det känns som timmar innan systern kommer tillbaka och ger mig en spruta i låret, jag skakar så hon har svårt att få till det utan att hålla fast mig. Jag skäms och är arg på mig själv.
Någon kvart senare avtar smärtan och jag somnar in och sover, dock väldigt oroligt men jag sover ändå.
Fredag morgon.
Jag ringer på larmet, smärtan väcker mig vid 6-tiden och de konstaterar att jag får opereras snarast. Jag hjälps in i en dusch som jag, trots beundransvärda protester av personalen, får lov att genomföra på egen hand. Nog med daltande för nu kände jag. Duschen gick bra, sittandes som en pensionär fick jag hälla ungefär tre liter sprit över mig själv så jag skulle vara kliniskt ren för operationen.
De rullade ut mig i sängen och runt i sjukhusets alla miljarder korridorer, det kändes som mil och timmar men handlade nog snarare om meter och minuter. Lamporna i taket, ljudet av dörröppnare och folk som pratar om en, inte med en. Allt det där som händer på film liksom.
Jag blir inrullad i ett rum som är sådär landstings-gult och sterilt där de sätter ett hårnät på mig. De spelar lugn musik med tydliga Enya-influenser och jag är lite dåsig av senaste medicinkuren. Till slut brister det lite för mig där i ensamheten. Långt borta från familjen och vännerna. Utan någon som håller min hand eller tröstar mig så börjar jag gråta och är rädd. Jag ska sövas ner och opereras och jag vet inte hur det ska gå. Jag tänker på min fot som pekade åt fel håll och blev orolig för vad som ska hända härnäst, med jobb och boende och sånt där. Jag somnade in och vaknade av att narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur det var. Då hade smärtan försvunnit och jag kände mig pigg vilket jag också sa till henne. Hon sa att jag nog skulle få känna mig lite trött igen snart och syftade på narkosen, om jag nu ville ha den. Jag tackade ja, jag vill inte höra eller se vad de håller på med där inne i operationssalen. Jag rullades in och fick träffa Linus, en kirurg som kvällen innan hade varit med och gipsat mig.
Efter en kort information satte de dropp på mig, sprutade in lite olika medel i mig, det var lite lethal injectionvarning över det hela. Sen satte de en mask över mitt ansikte och jag minns att jag blinkade en gång, sen en gång till, sen sov jag.
Jag vaknade upp några timmar senare och tyckte att det var jättepinsamt att jag hade sovit, tänk om jag pratat i sömnen eller något. Nåja. Jag var omtöcknad och kräktes lite i en påse, fick gå på toaletten och sen bara vila. De kom in och gjorde ultraljud på mig för att se så att jag verkligen inte hade något urin i mig, de nyfikna jävlarna.
Till slut rullade de tillbaka mig till avdelningen där jag äntligen fick äta lite:
De påstod att det var Pytt i panna och det smakade det också men det såg ut som suddgummi med rödbetor. Överlag måste jag säga att maten faktiskt var ganska hyfsad men kaffet sådär.
Nåja. Jag råkade ju stjäla med mig en tandkrämstub så jag får nog inte klaga..
Jag somnade tidigt på fredagkvällen i en sovsal med en äldre herre som granne, vi snarkade ikapp och morgonen efter pratade vi om allt mellan himmel och jord. Riktigt trevligt.
På lördagen fick jag även ett nytt gips, det tredje i ordningen och den slutgiltiga versionen.
Och jag var tvungen att stanna kvar där en natt till, till idag söndag då jag äntligen fick lämna sjukhuset och det är nu en ny upplevelse jag har framför mig. Att i sex veckor ta mig fram med hjälp av kryckor, taxi, bussar och färdtjänst till och med. Hoppas att jag får allting som jag har rätt till. Det som jag är mest orolig för är smärtan som kommer ibland och att jag inte ska bli medicinberoende för jag är lite rädd för mediciner om jag ska vara ärlig.
Nåja. Med facit i hand; det kunde ha gått värre, men samtidigt, det kunde också ha gått bättre.
Nu är jag i Göteborg två veckor och sjukskriven från jobbet.
Omtanke och hjälp mottages väldigt tacksamt. Jag kan ju inte ens bädda en säng eller gå och handla själv just nu..
måndag 28 februari 2011
Nyklippt! Sådär, nu är djungeln borta oc
Sådär, nu är djungeln borta och jag kan synas på bild igen.
:-)
torsdag 24 februari 2011
Gardiner och årstider
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Så sjunger Håkan Bråkan i en cover och jag ser det framför mig. Inte Håkan utan tyllgardinen som det fladdrar till i. Tyll är ett ganska tunt tyg, som egentligen är ett finmaskigt nät.
Det hänger ofta bakom brudar när de gifter sig och i diverse gamla torps fönster, bland döda sommarflugor och bortglömd spindelväv.
Tyll är skitbilligt på IKEA och av den anledningen har jag en massa tyll hemma som ligger i olika garderober och kartonger där det aldrig fladdrar till i dem.
Men på sommaren, när solen är så stark att den lyser genom själva husväggen, brukar jag hänga upp tyll i fönstret så det fladdrar till lite i det som i den där låten.
På vintern är det kallt och mörkt. Då gillar jag att ha tjocka och tunga gardiner som stänger ute ljud och kyla ganska effektivt. Nu är det snart vår, jag har inte bestämt mig riktigt för hur jag ska göra nu men de tunga gardinerna får hänga kvar en stund tills det blir en aningens varmare.
Också vill jag vara i Stockholm oftare. Av samma gamla anledningar som förut och av en ny anledning också. Nu är jag i Göteborg där det inte är någon snö och det är bra.
Det var nog allt för nu. Hej hej.
Så sjunger Håkan Bråkan i en cover och jag ser det framför mig. Inte Håkan utan tyllgardinen som det fladdrar till i. Tyll är ett ganska tunt tyg, som egentligen är ett finmaskigt nät.
Det hänger ofta bakom brudar när de gifter sig och i diverse gamla torps fönster, bland döda sommarflugor och bortglömd spindelväv.
Tyll är skitbilligt på IKEA och av den anledningen har jag en massa tyll hemma som ligger i olika garderober och kartonger där det aldrig fladdrar till i dem.
Men på sommaren, när solen är så stark att den lyser genom själva husväggen, brukar jag hänga upp tyll i fönstret så det fladdrar till lite i det som i den där låten.
På vintern är det kallt och mörkt. Då gillar jag att ha tjocka och tunga gardiner som stänger ute ljud och kyla ganska effektivt. Nu är det snart vår, jag har inte bestämt mig riktigt för hur jag ska göra nu men de tunga gardinerna får hänga kvar en stund tills det blir en aningens varmare.
Också vill jag vara i Stockholm oftare. Av samma gamla anledningar som förut och av en ny anledning också. Nu är jag i Göteborg där det inte är någon snö och det är bra.
Det var nog allt för nu. Hej hej.
lördag 12 februari 2011
Jag är oftast glad när jag är i storstäd
Men jag köpte en randig tröja innan, det hjälpte lite!
Nu ska jag äta en sen lunch, och kanske blogga lite mer.
Håll ut!
söndag 30 januari 2011
Metafor
Jag brukar ju inleda inläggen med att berätta var jag är någonstans för tillfället. Så även idag.
Det är söndag morgon, typ, klockan 10:18 så det är väl inte så mycket morgon egentligen. Jag befinner mig på Café Rival på Mariatorget, Södermalm, Stockholm. Det är tydligen han ABBA-snubben som äger lokalen och bullarna här, schysst av honom att dela med sig av sina ägodelar till ganska fina priser. Benny Andersson heter han ju, nu kom jag på det. De är ju ganska lika de där ABBA-medlemmarna. Alltså inte tjejerna och killarna utan bara killarna. Ni fattar, kom igen.
Här sitter jag i alla fall, helt jävla obakis eftersom det enda som berusade min hjärna igår var en halv alvedon mot huvudvärken, en kopp kaffe och en gräddnougat. Det är där metaforen kommer in.
Gräddnougaten är den pralin som jag anfaller först av allt i Aladinasken. Likt en liten unge kan jag inte behärska mig, det är George Costanza när brandlarmet tjuter, han ska ut först! Jag ska ha gräddnougaten, jag slåss med systersöner och familjemedlemmar på julaftnar över saken.
Igår åt jag en gräddnougat. Det var inget fel i det, det smakade fantastiskt gott och motsvarade och mer än så, slog bort alla blygsamma förväntningar jag hade innan jag åt gräddnougaten. Som om jag inte har ätit gräddnougat förut, men det var något alldeles extra den här gången. Som om det inte har varit DET förut heller, men skit samma.
Vi är här och nu.
I vanlig ordning så försvann gräddnougaten ganska fort. Och när jag tittade ner i asken så fanns det inga gräddnougater kvar, inte några andra praliner kvar heller. Och när jag tittade lite noggrannare omkring såg jag att det inte fanns någon ask egentligen heller. Jag tittade på en stängd dörr och hörde steg försvinna på stengolvet på andra sidan och sedan tystna.
Men smaken av gräddnougaten stannade kvar en liten stund i alla fall. En väldigt söt smak som jag, som alltid bara vill ha mer av. Mycket mer! Mycket vill ha mera!
Hajar ni?
tisdag 18 januari 2011
Ett kreativt kaos
Ja det är mycket nu och jag trivs så himla bra med livet att jag knappt finner någon inspiration att blogga. Och nej jag tänker inte gå ner mig i någon depression eller börja knäka bara för att ni ska få er några gratis skratt. Men samtidigt håller jag med er, det är lite lång tid mellan inläggen just nu och nästan alla inlägg handlar om just den grejen också. Det är något som jag ber om ursäkt för, samtidigt som jag kunde bry mig mer, ni betalar ju inte precis för tjänsten. Muhaha.
Just nu sitter jag exakt där bilden är tagen. Eller lite närmare skrivbordet faktiskt, backade med stol och allt för att kunna ta bilden (hoppas ni antecknar nu).
Det är min arbetsplats här på GYRO (www.gyrockcity.se). Jag håller just på att planera ett större projekt för eleverna, som om jag någonsin har gjort det tidigare.. Idag var jag så ivrig att jag sträckte en hälsena på vänster fot. Det var så mysigt att jag blev på dåligt humör och tjurade ända fram till lunch. Lunchen bestod av min underbara och berömda lasagne med sallad och what not.
Köp olivolja med citron-smak. Den får allt att smaka gott, jag tuggade i mig två suddgummin igår bara för att de var indränkta i det.
Och när vi ändå pratar om olja så kan jag bara tipsa er om att inte köpa grejer innehållande palmolja. Varför inte det? Det ska jag tala om för er, det ska ni ha klart för er. Därför att på Borneo håller man på och förstör regnskog och mängder av arters naturliga habitat för att kunna odla palmer som man utvinner palmolja ur. De fattiga bönderna säljer sin mark till fittor som Eldorado och Axfood och liknande eftersom de betalar "bra". Sen flyr djuren längre in bland träden som finns kvar medan ekosystemet sakta kollapsar.
Så ge fan i palmoljan. Även om det kostar några kronor mer att köpa ekologiska Tortillias så är det värt det, hellre än att köpa icke-ekologiska!
Nu ska jag simma en och halv kilometer. Hej då.
tisdag 4 januari 2011
Exakt just nu
Jag dras just nu med en jobbig snuva som varken bryter ut eller drar åt helvete. Men inte nog med det, jag har lyckats fucka upp min dygsnrytm så att jag tror att klockan är 22-23 när den egentligen är 4-5 på morgonen och först då somnar jag. Eller nej, jag vet ju vad klockan är, jag ligger inte och tror att hon är något annat, men av olika anledningar (läs ledighet, storhelger, mm.) så har jag slarvat med att gå och lägga mig i tid. Sen vaknar jag 11-12 på dagarna och är gråtfärdig.
Det största bekymret i det hela är att jag missar nästan allt dagsljus som den här polariska atomvintern bjuds på genom moln och snökaos. Jag blir arg av mörker, vilket antagligen är meningen; som exempel kan nämnas så kallade blackmetal-fans, de lever upp på något mystiskt sätt när det är mörkt och dystert och är i regel väldigt arga, oftast utan direkt anledning.
Nu är jag i Göteborg en vecka till och ni känner mig, jag är inte den som klagar i onödan, nej nej, men killen som spelar dragspel på spårvagnen mellan Järntorget och Grönsakstorget, varenda jävla dag, tar med mig och min huvudvärk till helt oanade dimensioner med sitt "Hava Nagila och Carmen-låten"-medley.
Jag har inget emot tiggare eller gatumusikanter i allmänhet, men jag måste heller inte gilla dragspel i stamptakt någon meter från min abnormt svåra huvudvärk, varenda sekund av resten av mitt liv. I alla fall inte idag.
Han fick inga pengar av mig. Needless to say..
Sen tycker jag att det är synd att polisen i Sverige är så usel. i New York fanns det patrullerande poliser och poliser i bilar och de var trevliga och vaksamma och korrekta. I Sverige får man ibland se en polisbil med låsta dörrar susa förbi med några skräckslagna ansikten innanför rutan. De går sällan eller ibland aldrig ut ur bilen. Det skulle vara vid mord eller annat viktigt.
Jag tror att Sverige skulle kunna börja kännas nästan lika tryggt som New York (håll käften om ni inte har varit där, tack) om poliserna skulle få börja fotpatrullera mer och inte bara köra runt i sina bilar på gatorna, för det är min allmänna bild av den svenska polisen.
Nåväl, åter till kaffet!
;-)
fredag 31 december 2010
Sitt ner, blicken framåt. Vi kommer fra
Vi kommer fram så småningom.
Tyst nu, inte klaga.
Välkommen till Nordkorea!
Min syn på internet
Nu menar jag inte själva webben och allt det där, spam, porr och tokiga kattungar. Sådant där lämnar jag därhän för ögonblicket.
Jag menar själva uppkopplingen!
Typ 1992 eller när det nu var så annonserade gamla lokaltidningen i Halmstad, Hallandsposten, att man kunde hyra in sig i deras modempool och därmed också dela på en uppkoppling för att komma ut på "inter-net" vad det nu var för nymodigheter.
Sedan dess har det gått i rasande fart och varje idiot sitter numera med en miljard terrårbyte/sekund i nedladdning men får betala en sjuhelvetes massa pengar för det och jag vill nu göra ett litet exempel här.
Jag jämför med vatten. Källan till allt liv, samt den kanske viktigaste ingrediensen (Obs, inte Ingrid Jensen) i öl och sådant.
Vatten är löjligt billigt. Det kostar i runda slängar kanske en sisådär.. vad är det, åtta kronor för en kubikliter, alltså tusen liter, alltså typ ett badkar lite drygt.
Det är ganska billigt.
Men varför är det så billigt?
Ja, inte skulle du betala samma pris för kranvatten som för flaskvatten till exempel?
Tänk er en lagom lång dusch för 350 kronor (eller det dubbla om vi tänker 7-eleven).
Inte en chans, vi skulle vägra.
Så då får staten och kommuner, län och landsting vacker öppna den stora kranen och vrida på vattnet så vi blir nöjda. Sen bajsar vi och spottar och diskar av vårt skräp och kissar i det, innan vi lämnar tillbaka det till storebrorsan som glatt tar emot nere på reningsverket för åtta kronor per tusingliter.
Tänk om det hade varit så när det kommer till bredbandsinternet.
Tänk om vi hade betalat kanske en tjuga i månaden och sedan laddat hem hela jävla internet med hemliga dokument, spam och UFO-filmer och varenda låttext sedan Mozart lyfte fjäderpennan. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Spola lite extra vatten så att skiten rinner ner i avloppet ordentligt. Ladda hem lite softa wordfiler så att nätet rasslar igång.
Jag tror inte att det skulle gå hem hos Telia och Tre och Tele2 och vad de nu heter.
Vi, å andra sidan, skulle aldrig acceptera några konstiga gifter (läs spam) i vattnet.
Eller att vattnet plötsligt förlorar en massa tryck för att "det är många som laddar hem vatten till middagen just nu".
Och inte skulle vi vackert betala 300-500 kronor i månaden för en tjänst som består av.. Tadam.. ETTOR OCH NOLLOR!
Det är alltså elektriska impulser som vi betalar för. Inte något vara som vi fyller i ett glas och dricker upp utan ettor och nollor som inte behöver något reningsverk eller saneringsdammar, rör som rostar eller stora pumpstationer.
Nu tänker ni, "men vänta lite, bredband kräver också viss infrastruktur"..
Självklart.
Men inte behövs det infrastruktur så till den milda grad att fyra miljoner hushåll måste betala tretusen kronor om året för det?
Det blir alltså tolv miljarder brutto om man räknar enkelt. Vart går alla dem pengarna?!
Det liknar ingenting.
Jag röstar för att vi sänker priserna och gör bredbandinternet lika billigt och tillgängligt som vatten. Lika självklart och pålitligt, lika fort och högkvalitativt!
--
Och elen då, jag fattar i helvete inte hur det fungerar när man byter elbolag.
Jag vet att de inte kommer hem till mig och drar en ny sladd till ett annat elkraftverk, hela vägen från min vestibul till jävla Umeälven. De gör väl "någon koppling" någonstans och sen skinner de arslet av en med obegripliga räkningar. Räkningar som man glatt betalar för "el måste man ju ha".
Ja, det måste man.
Ge oss för fan el då, varför ska det vara något som några fittor (och kukar) på Vattenfall ska tjäna pengar på?
Ska de ta betalt för luften också?
Producera elen, underhåll kärnkraften och bygg solceller men sitt för fan inte och tjäna pengar på våra mest basala behov era jävla skurkjävlar!
Jag har inget emot att man tjänar pengar, absolut inte, men inte på sådant som är så självklart som el och internet. Det ska bara vara där, det ska bara fungera och gå fort och kosta så lite som möjligt.
Och dessutom.
Om vi slipper få en massa idiotiska räkningar som vi ändå inte fattar, vi snackar om 2-3 kuvert och papper per hushåll i månaden; en miljard 200 miljoner kuvert och papper årligen, så skulle vi spara en hel del energi och skog och således kunna få ännu mer el över. Och slippa betala en massa räkningar varje månad som simpla bönder.
Och OCR-nummer som aldrig tar slut..
Bläh.
Jag menar själva uppkopplingen!
Typ 1992 eller när det nu var så annonserade gamla lokaltidningen i Halmstad, Hallandsposten, att man kunde hyra in sig i deras modempool och därmed också dela på en uppkoppling för att komma ut på "inter-net" vad det nu var för nymodigheter.
Sedan dess har det gått i rasande fart och varje idiot sitter numera med en miljard terrårbyte/sekund i nedladdning men får betala en sjuhelvetes massa pengar för det och jag vill nu göra ett litet exempel här.
Jag jämför med vatten. Källan till allt liv, samt den kanske viktigaste ingrediensen (Obs, inte Ingrid Jensen) i öl och sådant.
Vatten är löjligt billigt. Det kostar i runda slängar kanske en sisådär.. vad är det, åtta kronor för en kubikliter, alltså tusen liter, alltså typ ett badkar lite drygt.
Det är ganska billigt.
Men varför är det så billigt?
Ja, inte skulle du betala samma pris för kranvatten som för flaskvatten till exempel?
Tänk er en lagom lång dusch för 350 kronor (eller det dubbla om vi tänker 7-eleven).
Inte en chans, vi skulle vägra.
Så då får staten och kommuner, län och landsting vacker öppna den stora kranen och vrida på vattnet så vi blir nöjda. Sen bajsar vi och spottar och diskar av vårt skräp och kissar i det, innan vi lämnar tillbaka det till storebrorsan som glatt tar emot nere på reningsverket för åtta kronor per tusingliter.
Tänk om det hade varit så när det kommer till bredbandsinternet.
Tänk om vi hade betalat kanske en tjuga i månaden och sedan laddat hem hela jävla internet med hemliga dokument, spam och UFO-filmer och varenda låttext sedan Mozart lyfte fjäderpennan. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Spola lite extra vatten så att skiten rinner ner i avloppet ordentligt. Ladda hem lite softa wordfiler så att nätet rasslar igång.
Jag tror inte att det skulle gå hem hos Telia och Tre och Tele2 och vad de nu heter.
Vi, å andra sidan, skulle aldrig acceptera några konstiga gifter (läs spam) i vattnet.
Eller att vattnet plötsligt förlorar en massa tryck för att "det är många som laddar hem vatten till middagen just nu".
Och inte skulle vi vackert betala 300-500 kronor i månaden för en tjänst som består av.. Tadam.. ETTOR OCH NOLLOR!
Det är alltså elektriska impulser som vi betalar för. Inte något vara som vi fyller i ett glas och dricker upp utan ettor och nollor som inte behöver något reningsverk eller saneringsdammar, rör som rostar eller stora pumpstationer.
Nu tänker ni, "men vänta lite, bredband kräver också viss infrastruktur"..
Självklart.
Men inte behövs det infrastruktur så till den milda grad att fyra miljoner hushåll måste betala tretusen kronor om året för det?
Det blir alltså tolv miljarder brutto om man räknar enkelt. Vart går alla dem pengarna?!
Det liknar ingenting.
Jag röstar för att vi sänker priserna och gör bredbandinternet lika billigt och tillgängligt som vatten. Lika självklart och pålitligt, lika fort och högkvalitativt!
--
Och elen då, jag fattar i helvete inte hur det fungerar när man byter elbolag.
Jag vet att de inte kommer hem till mig och drar en ny sladd till ett annat elkraftverk, hela vägen från min vestibul till jävla Umeälven. De gör väl "någon koppling" någonstans och sen skinner de arslet av en med obegripliga räkningar. Räkningar som man glatt betalar för "el måste man ju ha".
Ja, det måste man.
Ge oss för fan el då, varför ska det vara något som några fittor (och kukar) på Vattenfall ska tjäna pengar på?
Ska de ta betalt för luften också?
Producera elen, underhåll kärnkraften och bygg solceller men sitt för fan inte och tjäna pengar på våra mest basala behov era jävla skurkjävlar!
Jag har inget emot att man tjänar pengar, absolut inte, men inte på sådant som är så självklart som el och internet. Det ska bara vara där, det ska bara fungera och gå fort och kosta så lite som möjligt.
Och dessutom.
Om vi slipper få en massa idiotiska räkningar som vi ändå inte fattar, vi snackar om 2-3 kuvert och papper per hushåll i månaden; en miljard 200 miljoner kuvert och papper årligen, så skulle vi spara en hel del energi och skog och således kunna få ännu mer el över. Och slippa betala en massa räkningar varje månad som simpla bönder.
Och OCR-nummer som aldrig tar slut..
Bläh.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)