Reality check

Okej. Jag har varit på Pride nu, och kommit hem helskinnad.
(bilden är från Surbrunnsgatan i Stockholm i förrgår)

Jag sitter och funderar över hur jag ska göra med min ekonomiska situation. Jag har för närvarande lite pengar i kontanter i en skål i köket. Kanske 160 kronor. Jag vet inte när jag får pengar från Unionens urusla, kassa A-kassa. Jag blev arbetslös 1 maj och allt det där och de är SKYLDIGA mig i runda slängar 45 tusenlappar.
De ska jag ha av dem. Inte för att jag ska gå och handla 90 tusen tuggummin eller 950 pizzor, nej jag är skyldig min familj pengar härs och tvärs och det känns ungefär så uselt som det går.
Det är inte mitt fel och allt det där, jag vet. Men det är inte A-kassan-idioterna som måste ringa min syster eller mamma och be om ännu ett lån för att ha råd med den hutlösa hyran eller för fan, mat.
Hade jag kunnat tapetsera med skuldkänslor hade jag inte fått plats i min lägenhet längre.

Idag började jag jobba igen, det är ju positivt. En kul ny arbetsuppgift jag har fått, som A-fotograf på SVT's första dramaserie till webben.
Det innebär givetvis ett stort ansvar, men det är jag beredd på och det ser jag fram emot. Jag ska arbeta tillsammans med människor som jag tycker om.
Idag återaktiverade de också mitt SVT-kort som jag har haft i plånboken hela sommaren för att kunna gå in gratis på Liseberg några gånger.

Hmm.. vad var det mer?

Jo min telefon har börjat med en ny, och tämligen oanvändbar, funktion; den låter inte längre när det ringer eller för alarm. Det är lite onödigt. I morse vaknade jag av att det lät som om något vibrerade (vilket det gjorde) som tur var, annars hade jag antagligen sovit tills nu.

Imorgon ska vi ragga lite utrustning på SVT och bygga en kameraväska som kommer att bli något utöver det vanliga.
Det utlovas dessutom fint väder, så jag passade på att boka en tvätt-tid på kvällen imorgon. Mycket korkat, tycker ni kanske, men icke, jag måste ha rena kläder oavsett hur fint vädret är och hur fattig jag är.
Det känns dock lite som att imorgon blir den sista sommardagen och det är lika bra det kanske, nu när jag börjat jobba igen.

Jag satte på lite musik från Amy McDonald nu och krossade precis skallen på en banafluga som flög omkring här.

Det skulle vara fint att vinna de 129 miljonerna i drömvinstpotten typ snart, men det kan man ju drömma om, som namnet antyder. Jag antar att vissa bara har det svårare än andra ibland, som bananflugan här nyss.
Den hade nog blivit glad om den hade fått leva lite till, men tyvärr ville inte ödet så.

Ödet var jag.
Ödet gillar inte skadeinsekter.
Ödet gillar inte A-kassan heller.
Kanske ödet drabbar A-kassan någon dag?