Hundar, katter, undulater, fiskar och pinnar.

Jag har alltid varit omringad av djur på ett eller annat sätt. Antingen har det varit klentänkta myggor eller knott med självmordstendenser - att gå ner för landning på min hud innebär dödsstraff enligt traditionen - eller så har det varit husdjur. Jag tänkte berätta om några av dem.

Vårt första husdjur hette Nappe och var en hund. En blandning mellan schäfer och precis vad som helst. Jag var bara året när mamma och pappa skaffade honom, de tyckte väl att det var för problemfritt med bara två småbarn och en egen firma (gatukök) att ha hand om så de skaffade sig en liten schäfervalp som slutade att vara liten ungefär samtidigt som de satte ner den kissnödiga valpen på hallmattan. Den växte till enorma proportioner på nolltid, enligt hörsägen. Den hade tydligen en väldigt ängslig hållning gentemot det mesta som fanns, däribland trappor. Mamma har berättat hur hon fick BÄRA upp den så småningom fullvuxna hundjäveln för trapporna på Tynavägen när de skulle in, Nappe vägrade helt sonika att gå upp för dem.

Lite mer 'go' var det tydligen i vår första katt, som jag har för mig hette Don Pedro, fast det kan vara fel. Han, tror jag (nu antar jag igen) klättrade upp till tredje våningen och hoppade från murgrönan som växte på utsidan och in på balkongen, när han, eller hon, ville in i lägenheten. Det måste varit knäckande för stackars ängsliga, men enorma, hunden Nappe att se en liten tigermönstrad katt göra sådana ninjakonster på husfasaden, när han själv inte ens kunde kliva upp för en stentrappa.

När jag var knappt tre år gammal åkte hundar och katter all världens väg och jag och min storasyster flyttade med mamma in till centrala Halmstad, Kaptensgatan.

Efter en tid blev den kollektiva (min och min systers) längtan efter ett nytt husdjur och tjatet (min och min systers) på mamma allt för överväldigande för mamma som skaffade oss en undulat (som inte fick släppas ut ur buren) som vi genast släppte ut ur buren. Givetvis rymde fågeln in i ventilationshål och liknande på rekordtid. Vi visste inte vilket kön det var på fågeln, så den helgula undulaten fick heta Ida-Putte.
I någon veva passade vi mammas kompis undulat som hette Egdar (en ordvits) under en tid och den fågeln dog i sin bur, stackarn, under oklara omständigheter.
Vi tröttnade på undulaten och dess ständiga bajsande och kvittrande och under mer direkta omständigheter försvann allt vad fåglar hette ur våra liv.

Vi skaffade vandrande pinnar (det låg en zoo-butik bara 2 kvarter bort).
Eller det var bara en pinne i det lilla terrariet. kön okänt, men efter ett par veckor av salladsätande och allmänt krafsande, fick vi veta.
Då var det nämligen betydligt fler pinnar i terrariet. Och utanför terrariet, då de små nyfödda pinnarna utan möda och stort besvär kunde klättra ut genom de kanske lite väl generöst tilltagna ventilationshålen. Därefter klassades vandrande pinnar som skadeinsekter i vår lägenhet. Hela familjen samtyckte.

Jag var väl kanske 8-9 år någon sommare senare och gick ner till zoobutiken och köpte en tigerbarb (fisk) för vilka pengar vet jag inte, men så var det i alla fall. Den fick jag ha i en eftermiddag och en kväll, tills jag vaknade av ett plask och fiskjävlen hade tagit självmord genom att hoppa ur skålen och ner bakom någon sorts möbel.
Morfar tröstade mig.

Samtidigt hade vi skaffat en ny katt som fick heta Fröding efter en av mammas favoritdiktare. Den var en röd katt med vit mage och haka, och nu ser ni er säkert den typiska sådana katten framför er, fortsätt med det, för exakt så såg den ut.
Den växte också ganska fort, men blev aldrig så stor som Nappe.
Men fet för en katt. När Fröding låg ner under en av sina berömda tupplurar så var han helt rund.
Han hade också en frihetslängtan eftersom han var innekatt. Han hoppade ner från balkongen tre våningar ner på trottoaren och sprang och gömde sig under en Volvo med "Halmstads Skepphandel"s logotyp på sidan. De här hände flera gånger eftersom vi inte orkade stänga balkongdörren hela tiden på sommaren och på grund av att katten tvunget skulle gå ut på fönsterbrädet men var för fet för att vända.
Man hörde hur det dunkade till av kattens tassar som försökte fånga fönsterbrädet i luften, men gravitationen gjorde sitt och man fick springa ner till gatan och locka till sig Fröding och hoppas att han inte hade slagit ihjäl sig för mycket. Han hade en miljard liv, vilket var bra eftersom han var envisare än envisast.
På en av våra resor till Småland fick Fröding nog och gjorde slag i saken och rymde en gång för alla, ut i den småländska urskogen, som ett rött streck bland tallar och blåbärsris och den katten såg vi aldrig mer. Men tydligen ska en familj i grannbyn ha tagit hand om en röd och mager (det hade hunnit bli höst) katt med ett bestämt humör.

Jag ska berätta om våra husdjur i modern tid (1990-) om en stund, men jag måste slänga in lite mat i ugnen här först..

(edit: det blir mer djur imorgon, måste sova, men jag lovar atZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzz)

Okej. Nu är jag vaken igen.

Ja, vi bodde kvar på Kaptensgatan till 1991. Då hade vi hyrt även grannlägenheten från den notoriska boulespelaren och öldrickaren Benny som alltid var sur på oss ungar för att vi stod på mammas balkong och tittade in på honom i hans vardagsrum. Han flyttade utan en min i slutet på åttiotalet och jag och min syster fick bo i hans övergivna och smått sunkiga tvårummare. Detta var förresten innan Fröding sprang iväg i de småländska skogarna. Han brukade hälsa på i vår lägenhet, som alltså låg vägg i vägg med mammas, genom att hoppa upp på dörrhandtagen och öppna dörren. Mamma satte en stor träbricka av vägmotell-klass på nycklarna och så var det slut med att låta dörrarna stå olåsta.

I den här vevan, eller i alla fall i dem där kvarteren hade vi en liten guldhamster som bet mig i fingret när jag hade det dåliga omdömet att stoppa in det i buren. Det var en folkilsken liten hamster av det skygga slaget och jag var 3 år gammal och oerhört tystlåten. Jag höll käften nästan hela vägen tills jag var 5-6 år eftersom jag inte hade något vettig att säga ändå. Men när gulhamstern bet mig i fingret den där gången ska jag ha sagt "den jävlen bet mig!!" till allas förvåning och förtjusning.

Vi flyttade till villan på Engelbrektsgatan och när vi svängde runt hörnet första gången, i en Mercedes Cabriolet - mäklaren tyckte att det var en bra idé att låta barnen följa med och titta på huset, han visste vad han gjorde, den mäklaren - så hade jag och min syster kattformade pupiller och det dröjde kanske ett halvår tills vi skaffade två små svarta kattungar av mammas kompis Malin. De var lite för små för att lämnas iväg bara sådär, så mamman till de båda svarta bröderna fick följa med ett tag, för inskolning i det Danielssonska hemmet.
En av bröderna var vit under hakan och magen och pep efter hjälp hela tiden och fick således heta Pip-Otto (på allvar). Hans några minuter äldre bror var svart som synden och fick hetta Moffe, av oklara anledningar. Han blev syrrans katt och Pip-Otto blev min.

De båda katterna blev snabbt stora fullvuxna katter och eftersom vi bodde i villa var det en självklarhet att de skulle få vistas utomhus. Det fanns gott om katter i kvarteren men de var gamla slöfockar eller taniga små eländiga katter. Nu släpptes det plötsligt ut två kolsvarta (nåja) krigare, den ene med en jävla aptit och ett jävla humör och den andre med en snabbtänkt hjärna som gjorde honom (Pip-Otto) till en överlägsen snubbe när det kom till slagsmål med andra katter. Och vilka nattliga konserter det kunde bli, det var Katten Gustaf, fast på riktigt.
Både Moffe och Pip-Otto, men i synnerhet Moffe kunde komma hemsläpandes med fåglar och möss och de största hararna och kaninerna som gräsmattorna runt järnvägen någonsin avlat fram och som vi någonsin skådat. Hade det funnits hjort så hade Moffe antagligen givit sig på dem också. Han var enorm till storleken men inte fet. Pip-Otto var mer snabb och smidig, han kunde hitta små hål i en mur eller en vägg att krypa genom. Moffe sprang ner hela väggen med sin tyngd, om ni förstår.

1997 eller något liknande sjuknade Pip-Otto in och dog över en natt och jag grät som ett barn - jag var ju ett barn vid den tidpunkten. Mamma och Malin (syrran alltså) tittade på mig med sorgsna ögon och jag tittade tillbaka och plötsligt hade vi varit i Grimeton utanför Varberg och hämtat först en ny kattunge, sedan en till.
Linus, en tigermönstrad svartgrå hankatt och lillasystern Alice, sköldpaddmönstrad i brunt och svart.
Moffe tog ankomsten av de lekfulla och oblyga små liven med en nypa salt och intog någon sorts fadersroll för de små. Han låg och sov med ett öga öppet och tittade på de små när de for omkring, men han sa inget. När någon kom för nära eller inte flyttade på sig morrade han till och inkräktaren fattade vinken på nolltid.
Linus och Alice blev så småningom mer kaxiga och Moffe äldre och tröttare.
En knöl på hans rygg började kännas när man gosade med honom, vilket man inte fick göra när de små kunde se på. Knölen blev större med månaderna som gick och efter något år med en stor puckel på ryggen var Moffe så gammal och trött att vi avlivade honom. Detta var 1999 eller 2000. Linus och Alice var nu ensama på tronen.

Linus är en katt av den ängsliga skolan medan Alice är den med Kalle Anka-humöret. Linus söker sig inte gärna till folkmassor eller trubbel. Alice gillar trubbel och inte minst andra katter av det andra könet. Det visade sig 2003 när magen växte på henne och efter några månader var det dags. Jag satt ensam hemma med en smällfet Alice i knät och tittade på TV då hon började göra konstiga rörelser. Jag ordnade med handdukar och tvättade händerna och läste samtidigt i kattboken som vi stulit från något skolbibliotek. Ut ur Alice stack det ett par små kattben och det var inte bra för det ska komma ett huvud först. Jag fick helt enkelt dra ut den stackars kattungen ur mamma Alice som ilsket tittade på mig men inte kunde göra något eftersom jag med andra handen höll nere hennes huvud. Jag hade tuggmärken över hela tummen.
Den första ungen kom till världen och var en mindre kopia av sin mor och fick namnet Lill-Alice i brist på andra förslag. De efterföljande två ungarna kom av bara farten ut ur Alice. De såg ut som mor sin men med vita hakor och magar, de fick heta Chili och Chutney och flyttade så småningom med syrran till Lund och Huddinge. Den fjärde var en grå katt, vilket antagligen kom från den okände faderns gener. Han fick heta Sigge och försvann till något hem någonstans så småningom.
En moderkaka flög ur Alice också den där kvällen och den åt hon upp med stor aptit och jag var nära på att spy vid tillfället.
När mamma kom hem från jobbet den kvällen möttes hon av en utmattad son med nytvättade händer och en kattmamma, stolt till bristningsgränsen med fyra små ungar liggandes i en korg diandes mamma Alice.

Alice fick typ fyra kullar med ungar till, varav den sista dog, hela kullen av oklara anledningar. Sen fick vi nog och lät sterilisera Alice, hon var nog rätt glad för det själv också.
Linus fick aldrig några ungar av självklara anledningar, men han hade bestyr med att uppfostra sina systerdöttrar och systersöner, han hade inte samma pondus som den store, fete, böldige Moffe hade haft. Han fräste och rev efter de små kattungarna som bara skrattade åt honom och hoppade undan, Alice låg och log i sin korg med halvstängda ögon.

En av Alice senare ungar, en kolsvart miniatyr-Moffe som fick heta Moses, blev min när jag hade flyttat hemifrån och han gick från en liten skit till fullblodad jaguar på något år.
Han spenderade en sommar på Hemköps tak - vi bodde längst ner i ett höghus med en tragisk lekplats på affärernas tak utanför fönstret i Nyhems centrum. Varken han eller jag trivdes i min lilla tvåa med pentry så jag flyttade in till stan och han flyttade ut på landet där han rapporteras komma hemsläpandes med sorkar och mullvadar enligt de nya ägarna, en kommunpolitiker och en krögare som antagligen har omvärderat beslutat att ta över ägandeskapet för Moses, både en och två gånger.

Ja.. nu är vi framme i nutiden, 2009 typ. Alice och Linus lever fortfarande och tar sina nattliga promenader genom villaträdgårdar och jagar säkert en och annan hare eller fågel men de tar det mest lugnt nu på äldre dar.
Jag hade varit hemma hos Jens tjej för någon vecka sedan och gosat med deras tre kattungar. När jag kom hem till morsan blev Alice komplett galen och låg och gned sig i min skjorta hela kvällen, hon kände väl doften av kattunge kanske?
Hon sov hos mig den natten, med min skjorta som underlakan.