fredag 5 juni 2009
torsdag 4 juni 2009
Nu har vi fått oss en bensträckare i Jön
En bensträckare på 2 minuter som bestod av en språngmarsch i panik till en annan Swebus, eftersom den första hade blivit påkörd - jag måste ha sovit tungt - och förlorat ett bakljus.
Jag hade det här eller något liknande i misstanke när jag köpte en kycklingsmörgås i Göteborg. Det var ju bra eftersom det inte blev mycket till pausen i Jönköping var en besvikelse, proviantmässigt.
Jag skiter i vilket, jag har aldrig gillat Jönköping, jag har inte haft något annat än problem i den här staden, bara skönt att komma härifrån så kvickt som det går innan jag blir igenkänd.
Hoppas Vättern svämmar över en vacker dag.
Jag ligger och ser hur solen går upp och
Jag ligger och ser hur solen går upp och funderar lite. Plötsligt har jag insett att det inte längre finns någon som säger vad jag ska göra. De som brukade göra det har dött eller slutat bry sig, faktiskt. På 2 år har människor som stod mig nära tynat bort och dött eller funnit viktigare saker i livet än att ta hand om lille Jonas.
Jag är rädd. Jag tar på mina solglasögon och försöker se häftig ut, men jag är rädd. Tänk om jag gör fel, tar korkade beslut och hamnar snett? Vem ska putta in mig i rätt spår nu?
Jag är rädd. Jag tar på mina solglasögon och försöker se häftig ut, men jag är rädd. Tänk om jag gör fel, tar korkade beslut och hamnar snett? Vem ska putta in mig i rätt spår nu?
Jag är 28 år. För några veckor sedan var jag 18 och åkte rollerblades nerför en ramp i en skatehall i Halmstad. Det fanns inga kassakort och rent av onda hyresvärdar i min väg. Inga måsten eller tvång. Så som jag minns det i alla fall.
Jag saknar den tiden. När det alltid var sommar och vi drog omkring på gatorna i kundvagnar eller drack oss fulla bortom igenkännande i parken. Det kanske är fånigt att flumma iväg såhär, rent av patetiskt. Men det kan inte hjälpas för tillfället. Jag är arbetslös och sysslolös och vänder dygnet upp och ner. Härnäst väntar 7 timmar buss till Stockholm vilket antagligen inte kommer att göra underverk för mitt grubblande Men det ska bli fantastiskt att återse mina vänner där uppe. Och familjemedlemmar såklart.
Nu ska jag sova en timme (05-06) sen släpa mig ner till bussterminalen Skogås, Gärdet, Östberga, Södermalm, Sundbyberg - Stockholm - here I come!
God natt...
onsdag 3 juni 2009
Vänta nu lite här..
Den där hatten.
Den fåniga uppsynen.
Den här staden.
Det lösa levernet.
Dem där flyende tankarna.
Den eviga frihetslängtan.
Alla tankar och funderingar.
Kärleken till musiken.
Det naiva godtrogna sinnet.
Och den där hatten....
Jag håller på att förvandlas till... Håkan... Shit!
Här har ni honom, Dylan Moran. Jag var l
tisdag 2 juni 2009
Det här är min randiga tröja.
Och ja, jag klättrade upp på Konserthusets tak för att ta bilden. Jag passade även på att hjälpa Christofer att fixa lite med ljuset för kvällens standup-gig med Dylan Moran. En gigant inom komikervärlden och en av mina stora idoler.
En av hans shower hittar ni här. Kolla för fan!
Vad har vi här då?
måndag 1 juni 2009
Wild Kingdom
Jag gjorde slag i saken innan och tog med mig en badhandduk och mp3spelare och köpte en Loka på Coop för att några minuter senare landa nere vid plaskdammen i Kungsladugård här i Göteborg. Den kallas för Plaskis i folkmun, om det är någon som intresseras av den typen av fakta.
Jag hade en plan, att sola framsidan, alltså mage och hals och huvud och ben, först av allt. Det gick bra, jag somnade efter ungefär 30 sekunder men vaknade efter en halvtimme och var svettig och hade skum musik som jag inte minns att jag laddat hem, än mindre lagt in i mp3spelaren, i öronen.
Jag vänder mig om för att låta solen göra även ryggen knaperstekt och läsa lite i min bok. Men först ville jag kolla en grej på internet så jag sträcker mig efter mobiltelefonen och låser upp knapplåset och i exakt samma ögonblick som jag trycker på knappen så tutar det till i hela grannskapet och hela Sverige för den delen, för de testar ju krigslarmet den första måndagen i juni varje år.
För att göra det ännu mer påtagligt så finns det en kort videosnutt på eländet här nedan:
Jag ignorerar larmet och börjar läsa i boken igen. Det börjar landa lite olika sorters insekter på sidorna och bildar nya bokstäver och ord av texten. Det är underhållande på gränsen till komiskt i ungefär en minut sen tröttnade jag på det. Som ett lutande biljardbord, kul i början men frustrerande i längden.
Jag skakar av boken och insekterna flyger iväg åt alla håll och jag tittar irriterat ner på dem där de springer iväg bland grässtråna. De tittar lika irriterat tillbaka på mig.
Jag läser samma mening i boken för hundrade gången och då dyker nästa olycka upp. En helsvart fågel som jag har fått lära mig, heter kaja, kommer gåendes med nyfikna steg mot mitt lilla revir. Ju närmare den kommer, desto saktare går den och tittar på mig växelvis med höger och vänster öga. Jag låter den hållas, den befinner sig på någon meter avstånd och undrar om jag är någon form av osmaklig konst (det finns det ganska gott om i Göteborg) eller om jag är något levande. Jag är själv tveksam i frågan.
Jag tittar ner i boken och beskådar något som bara kan vara två insekter som har sex. Där går gränsen för mitt tålamod, vad min värld behöver nu är inte obsceniteter i min synväg eller en massa bebisinsekter på mitt samvete och jag blåser bort insekterna som med förvånade och skamsna miner far ner på gräset och försvinner bland skuggorna.
Kajan står och låtsas som om han inte finns och petar lite förstrött i gräset ibland, hoppas på mask och ger mig en misstänksam blick emellanåt. Han är inte helt nöjd med min närvaro kan jag märka, men då kan han vänligen hålla sig på någon annan del av den tusentals kvadratmeter stora gräsplanen, kan jag tycka. Jag ger honom en blick av trötthet som han låtsas att han inte ser och petar lite med ena foten i gräset och sprätter iväg lite torr jord.
Tillbaka till boken. Inga insekter, inga flyglarm, inga närgångna kajor eller djurisk sex. Någon spårvagn skramlar förbi nere på Mariagatan men jag lyckas koppla bort det. Läser en sida. Läser två sidor och börjar få in flytet. En insekt landar förvånat på den stora vita landningsbanan av papper men får en andedräkt i ryggen så den formligen springer i samma riktning som den just flög, bort på sidan och ner i gräset. Det borde vara en hel samling insekter där vid det här laget.
En spindel dånar förbi i en, med tanke på underlaget och andra omständigheter, imponerande hastighet. Den är hårig och ganska stor, med tanke på att den antagligen är lika svensk som dalahästar. Vi snackar om 3-4 centimeter, exklusive benen som springer åt alla håll. Den verkar ursinnig över att finna sig själv i en djungel av decimeterhöga grässtrån. Den springer rakt in i min bok som ligger som ett parkeringshus mitt djungeln. Kollisionen bättrade på hans ursinniga humör och irriterat gör han en sväng runt min bok och försvinner bakom den för att aldrig mer synas. Han hittade kanske högen av havererade insekter där bakom.
Jag läser lite till och bläddrar sidor. Den värsta rusningstrafiken av insekter har avtagit och de få eftersläntrarna som landar på min bok, blir bortblåsta utan att hinna bli speciellt förskräckta. Jag hoppas lite att spindeln står där bakom boken och tar emot.
Efter tio minuter börjar jag bli riktigt varm om ryggen och vänder mig om efter väskan där mitt vatten ligger. Då kommer jag ihåg kajan. Han står kvar där, på någon meters avstånd och ser ut att ha förlikat sig med situationen att jag är något levande och antagligen i högsta grad farlig för honom. Nu är ju inte fåglarna av ett starkt släkte när det kommer ner till intelligens så kajan har väl lite beslutsångest om huruvida det är värt att komma nära mig. Av någon anledning bryr jag mig inte om att vinka till och skrämma kajan. Jag tar vattnet i väskan och dricker lite.
Texten och bilderna på Loka-flaskan får mig att förvänta mig en smak av hallon och citron men den smakar allt annat än hallon och citron, därbiland skit. Kajan tittar förstående på mig och rycker på axlarna. Jag läser lite till. I ögonvrån dyker kajan upp och tittar på mig, jag börjar känna mig uttittad där jag ligger och blåser bort insekter.
En kompis till kajan dyker upp och kommer gåendes med höga trevande steg i det höga gräset. Den första kajan får någon form av prestationsångest och börjar flacka med blickarna, den andra kajan kommer nu fram till den första kajan med ett tyket ansiktsuttryck. Den första tittar på mig, jag tittar tillbaka. Han går några steg mot mig och tittar nervöst på mig, hans kompis står blickstilla och har någon form av helbild. Den första kajan är nu inte mer än 40 centimeter bort, det närmaste jag har varit en vild fågel i hela mitt liv. Plötsligt sträcker han på sig så långt att han når axelremmen och hugger tag i den med näbben. Jag får nog och tar upp min bok och i en ogillande gest schasar jag bort fjäderfäna så det flyger levande bokstäver och ilskna spindlar över platsen.
Jag reser mig upp och häller ut det odrickbara vattnet över ungefär den platsen där det borde finnas en hög av insekter och packar ner mina grejer. Badhandduken restas av ordentligt. Jag går hem, lite solbränd, lite irriterad men i stort sett nöjd med den dryga timman som jag fick spendera i det vilda, bland kajor, spindlar och insekter. De må ha vunnit den här matchen, men jag kommer tillbaka och då ska jag ha med mig en ljudbok på mp3 och en eldkastare.
Frukostdags..
Frukostdags.. Jag blir nog kvar här (Condeco, Avenyn) en stund.
(edit) Jag är inte kvar där inne längre, eftersom det hade varit lite patetiskt att sitta och klämma i sig en "Halleluja-frukost" (ja den hette så) i sex timmar. Nu sitter jag här hemma och klämmer i mig en smörgås eller två som kanske inte är så mycket Halleluja men desto billigare..
Dubbelt så kul i Göteborgsposten idag!
Den gode Hagbard dök upp två gånger i dagens Göteborgsposten. Det var ju busigt men kanske lite tråkigt eftersom en serie inte fick vara med då. Jag är inte Göteborgspostens störste läsare, varken till storlek eller visat intresse, så jag har ingen aning om vad som egentligen ska vara där. Men seriestripen var i och för sig ganska kul. I alla fall första gången jag läste den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)