Världens Bästa Blogg

Hungrig och trött. Och jag har ingen lu

2011-08-20T18:25:00.001+02:00

Hungrig och trött.

Och jag har ingen lust att varken äta eller sova. Skit-Stockholm..

Farväl Göteborg

2011-08-19T16:22:00.002+02:00

Ja vad ska man säga... Förlåt? Jag bloggar knappt längre. Hoppas ni inte hatar mig för det.

Nu sitter jag, som vanligt, på ett café och är uttråkad trots att jag är i megatropolisopolen Stockholm. På fräcka Coffice, C för kaffe, Office för kontor, fice för fjärt. Kakel och wifi, det är tidens melodi, det nya mörkblått och the shit.
Jag är väldigt aktiv på Twitter; jonasdanielzzon heter jag där, tror jag. Eller Jonas Danielzzon, ni får leta själva. Jag ids inte.

Hur som helst.

Jag har lämnat Göteborg och spårvagnar och Chapmans Torg bakom mig. Lägenheten är uthyrd (samt totalsanerad) efter det fittjävla kukhuvudet som hyrde den tidigare. Det tog två timmar att få ner alla bananflugorna i dammsugaren och tre dagar att skrubba väggar, golv och slänga allt hans efterlämnade skräp, fast i omvänd ordning.
Nu är det lärarjobbet som gäller till hundra pråzent, i Hultsfred som ni kanske minns.
Även om jag smitit till Stockholm i helgen för att hänga med kompisar och familj och bli uttråkad på fräcka caféer.

Hultsfred är en skithåla som dock är ganska vacker. Jag tog en genväg från jobbet till tågstationen idag och det kändes som att vara i en helt ny skithåla. Så att säga.

I sommar har jag slitit häcken av mig på jobb, SOS Västkust för Kanal 5 och det har varit superkul och härliga jävla kollegor men det där med sommarlov för lärare kan ni ju sluta fundera över i mitt fall. Det får bli en vecka i New York på höstlovet istället, då jag kommer att ligga i hotellsängen och sova bort min jetlag lagom tills jag åker hem igen, antagligen.

Ja, vafan ska jag mer säga. Eller skriva? Trevlig helg kanske. Hörs kanske snart igen. Jajaaa.. Peace!

Sommarjobb

2011-07-07T19:37:00.002+02:00

Tornet heter Far Hatt och ligger på Bohus fästning som ligger i Kungälv.
Hotellet heter Fars Hatt och har tydligen anor från 1400-talet (ett jävla tjat om just den detaljen hela tiden) och här bor jag i två månader i sommar och filmar in SOS Västkust för Kanal 5. Väldigt kul jobb, eller kanske snarare spännande ska jag säga.

Vi filmar ambulanser under utryckning och en massa annat. Mycket tragiska grejer och en del solskenshistorier också.
Fint väder och hotellfrukost underlättar i alla fall.
:-)

Glad midsommar! Jag är ute på jobb hela

2011-06-25T00:48:00.001+02:00

Glad midsommar!
Jag är ute på jobb hela sommaren, som ni kanske ser på bilden.
Ikväll blir det tidig säng eftersom jag, och pjäsen ovanför, ska åka ambulans i 24 timmar.. Jag återkommer!

Maaaaamma vad gott!

2011-05-30T16:13:00.001+02:00

Maaaaamma vad gott!

Pizzaväntande..

2011-05-30T16:05:00.001+02:00

Pizzaväntande..

Mobilkameroorna blir bättre och bättre.

2011-05-29T11:37:00.001+02:00

Mobilkameroorna blir bättre och bättre. No doubt.

Coolaste skylten i världen!

2011-05-28T18:18:00.002+02:00

Utanför Smålands absolut härligaste café, alla kategorier, Thimon's i Nässjö, hänger en underbar skylt som jag har sneglat på många gånger. Smålands Musikvaruhus.
Sådär fantastiskt retro eller hur?
När jag blir vuxen ska jag jobba som skyltmakare och då ska jag göra en likadan skylt.
Bara så ni vet.

Nu sitter jag på...eller i.. tåget mot Halmstad efter ett härligt dygn i Göteborg. Underbart att se min fina storstad igen och träffa fina människor!
Ikväll vet jag i tusan vad som händer. Kanske hänga under fläkten i mammas kök och snacka strunt. Eller några öl på byn.
En sak är dock säker. Jag ska duscha så fort jag bara kan!

Förresten. By the way. Jag köpte ett par skitfina byxor på Weekday idag. Hejdå!

Vägarna väntar..

2011-05-24T21:18:00.001+02:00

Härnäst väntar några dagar längs vägarna med teknikhämtning i Stockholm och årets första utomhusfestival, Siesta!festiivalen i Hässleholm. Ska bli jobbigt/kul som livet är i stort..

Hultsfred Unplugged!

2011-05-24T21:17:00.003+02:00

Hultsfred Unplugged är namnet på mitt senaste projekt, en succé minst sagt där kidsen fått lära sig hur man producerar live-TV. Tekniska problem gjorde att det inte kom in något ljud så vi kan inte lägga ut något på Youtube men det kommer attt synas så småningom där ändå. Hehe.
Nu blev ni nyfikna era kalkonskallar men ni får helt enkelt vänta!
Scenen har ni här i alla fall, vi tänkte Nirvanas MTV Unplugged möter Central Perk i Vänner och jag tror att vi lyckades ganska bra.

http://www.youtube.com/watch?v=MGLjDHtUKC8

Kontrollrummet

2011-05-24T21:15:00.002+02:00

Och kontrollrum bygger inte sig själva.. Här halvvägs in i byggandet. Det såg mycket häftigare ut nedsläckt och med monitorerna igång.. Men då hann jag inte plåta något.

Affischen

2011-05-24T21:14:00.002+02:00

Affischen var ju inte så ful, undrar vem som har gjort den eller kommit på idén med avspärrningsbanden..

Projektledarens arbetsplats!

2011-05-24T21:13:00.002+02:00

Det ska läggas till att det är soligt och helg och kanske 25 grader varmt där just då. Jag KAN inte klaga..

Utsikt från en balkong

2011-05-24T21:08:00.002+02:00

En sak som har tagit upp mycket tid har varit flytten från en lägenhet till en annan. Ett byte uppåt minst sagt som ni kanske ser på bilden här ovanför och nedanför. Utsikten är det i alla fall inget fel på.. Kanske lite gay men det är det ju inget fel på.
Märk väl att det är sjöutsikt där nere till höger *ler malligt*.

Köket i nya lägenheten

2011-05-24T21:07:00.002+02:00

Och köket funkar också fint. Ikea rakt genom men jag överlycklig över mina lådor som stängs sådär "mjukt" ni vet. Hehe. Apoteket-style!

Röntgenbild

2011-05-24T21:04:00.002+02:00

Såhär såg det ut, benet i foten som var av och numera läker så det knakar.
Min onda fot har inget att göra med mitt snåla bloggande, nej nej Jag har helt enkelt haft galet mycket att göra med jobb just nu.

Nyvaken, solbränd och snart utan gips! W

2011-04-25T19:21:00.001+02:00

Nyvaken, solbränd och snart utan gips! Wooooho!

Skön sommarlåt med gung!

2011-04-07T16:11:00.002+02:00

Marcus Krunegård och Adam Olenius's nya projekt.

Lär spelas sönder nu i vår. Lyssna!

View from a bed

2011-03-21T08:07:00.002+01:00

Jag saknar tryggheten på sjukhuset lite, men jag kan ju inte stanna där hela livet.

Nu är jag i Göteborg igen och ska ta några dagar att vila upp mig. Jag kom hit med tåget igår, folk omkring var som folk omkring brukar vara; idioter alltså.
De gick i mig och flinade "ursäkta" de ställde väskor som jag kunde halka på framför mig i vagnen. Jag drämde till väskan så att hela vagnen hoppade till, med kryckan sen gick jag och satte mig längst bort i vagnen och sov i omgångar. Konduktören berättade att min plats var längst fram i tåget, alltså närmast stationen när vi kommer fram till Göteborg. Jag tackade för informationen och berättade att det inte stod något vagnsnummer på utsidan. "Nej den funkar nästan aldrig" flinade konduktören. Jag bet mig själv i läppen.

Min syster mötte upp mig och handlade mat åt mig fast jag glömde be henne att köpa steksmör. Det var städat och fint eftersom Martin just har flyttat ut så det var skönt att komma hem, även om jag inte har några kläder här, nästan. Jag tvättar i handfatet och steker utan smör. Det funkar..

Kraschen!

2011-03-20T11:20:00.004+01:00

För vet ni vad JAG har gjort nu då?
Nej hur skulle ni kunna veta det..

Jo, jag ska berätta det för er. Men först så tänkte jag som vanligt be om ursäkt för den smått usla uppdateringen här. Jag kompenserar genom att ge er ett riktigt matnyttigt inlägg idag.

I torsdags kväll var jag i Nässjö och skulle byta tåg. Tanken var god men uppmärksamheten låg och det var dåligt sandat. Jag halkade till och tänkte "oj vad halt här var" sen hann jag inte tänka mer utan halkade till med högerfoten. Vänsterfoten for ut för att dämpa fallet och det funkade utmärkt, men fet som en gris som jag är så pallade inte vänsterfoten alla sextiosju kilona på en gång utan vek sig.
I samma ögonblick som jag såg foten vika sig ramlade hela jag ihop ner på trottoarens väl dolda men effektivt avslöjade isfläck.
Och ja, resultatet ser ni nedan:

Här skulle jag vilja tillägga att båda mina knän pekar rakt uppåt och det känns som om fötterna gör det också, men så är alltså inte fallet, som ni ser. Det var riktigt läskigt. Lite Premier League-stil på skadan kan man väl säga. Asfalten under mig var hård som sten, inte helt märkligt kanske. Och kallt var det med. Jag fick upp telefonen och ringde 112 direkt och det kändes som minuter innan de svarade, trots att de gjorde det direkt. Det var så skönt att höra den där rösten som frågade vad som hade hänt, en känsla av att "nu blir jag omhändertagen" infann sig direkt. Dessvärre fanns ingen ambulans i Nässjö utan jag fick vänta tills en kom från Eksjö, jag bad dem att skynda sig för nu började det göra ont på riktigt.
Samtidigt dök det upp en tjej som heter Hanna som kom tillbaka med ett varmt täcke som hon lade både under och över mig och sen stannade hon hos mig den kvarten som det tog tills vi såg blåljusen närma sig.

Petra och en kille som jag inte minns namnet på jobbade i ambulansen och de var väldigt trevliga och skämtsamma. Nästan som om de visste vem de hade att göra med. De gav mig både syrgas och smärtstillande och några goda skratt där mellan. I något ögonblick vred de även tillbaka min fot i rätt läge och det kändes skönt, även om det gjorde ont på samma gång.
De lyssnade intresserat på när jag berättade att jag faktiskt jobbat med SOS Västkust och åkt med både ambulanser och brandkår på uppdrag, de misstänkte faktiskt att jag jobbade inom vården eftersom jag slängde mig med uttryck som "prio 1" och "vakuummadrass".

Jag kom till Höglandssjukhuset i Eksjö och fick direkt komma in på akuten. VIP-treatment när 4 stycken sköterskor samt ambulanssjukvårdarna tävlade i att hålla upp mitt ben och gipsa det och berätta för varandra och mig hur halt det var ute, som om jag inte redan visste men jag lyssnade ändå intresserat.
På bilden här ovanför har jag fått lika mycket värktabletter som jag normal petar i mig på ett år, på riktigt. Samt två sprutor och en tablett som sak verka lugnande så ni får ursäkta om ajg ser lite stenad ut men det är jag ju också.
Torsdag kväll och eftersom jag hade ätit innan jag halkade fick jag inte bli opererad samma kväll, istället nästa dag. Natten fick jag spendera med ett tillfälligt, dock omsorgsfullt omlagt, gips i dagrummet eftersom avdelningen var full av folk med benbrott som största gemensamma nämnare.

Natten mellan torsdag och fredag.
Med tanke på att min fotled faktiskt var bruten så är det alltså en massa grejer i foten som är trasiga och det borde göra ganska ont. Och under natten sätter smärtan igång. Jag tänker först att "oj vad det värker nu" sen blev det inte bättre utan bara värre. Jag svalde de värktabletter som stod på bordet bredvid, men det gjorde ingen effekt. Jag började svettas och försökte på alla sätt att inte röra benet men det gjorde så ont att jag hade svårt att andas. Jag tryckte på larmknappen och efter någon minut kommer en sjuksyster in och förstår läget, "kommer snart tillbaka". Jag får på riktigt panik och trycker flera gånger på knappen. Det känns som timmar innan systern kommer tillbaka och ger mig en spruta i låret, jag skakar så hon har svårt att få till det utan att hålla fast mig. Jag skäms och är arg på mig själv.
Någon kvart senare avtar smärtan och jag somnar in och sover, dock väldigt oroligt men jag sover ändå.

Fredag morgon.
Jag ringer på larmet, smärtan väcker mig vid 6-tiden och de konstaterar att jag får opereras snarast. Jag hjälps in i en dusch som jag, trots beundransvärda protester av personalen, får lov att genomföra på egen hand. Nog med daltande för nu kände jag. Duschen gick bra, sittandes som en pensionär fick jag hälla ungefär tre liter sprit över mig själv så jag skulle vara kliniskt ren för operationen.

De rullade ut mig i sängen och runt i sjukhusets alla miljarder korridorer, det kändes som mil och timmar men handlade nog snarare om meter och minuter. Lamporna i taket, ljudet av dörröppnare och folk som pratar om en, inte med en. Allt det där som händer på film liksom.

Jag blir inrullad i ett rum som är sådär landstings-gult och sterilt där de sätter ett hårnät på mig. De spelar lugn musik med tydliga Enya-influenser och jag är lite dåsig av senaste medicinkuren. Till slut brister det lite för mig där i ensamheten. Långt borta från familjen och vännerna. Utan någon som håller min hand eller tröstar mig så börjar jag gråta och är rädd. Jag ska sövas ner och opereras och jag vet inte hur det ska gå. Jag tänker på min fot som pekade åt fel håll och blev orolig för vad som ska hända härnäst, med jobb och boende och sånt där. Jag somnade in och vaknade av att narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur det var. Då hade smärtan försvunnit och jag kände mig pigg vilket jag också sa till henne. Hon sa att jag nog skulle få känna mig lite trött igen snart och syftade på narkosen, om jag nu ville ha den. Jag tackade ja, jag vill inte höra eller se vad de håller på med där inne i operationssalen. Jag rullades in och fick träffa Linus, en kirurg som kvällen innan hade varit med och gipsat mig.
Efter en kort information satte de dropp på mig, sprutade in lite olika medel i mig, det var lite lethal injectionvarning över det hela. Sen satte de en mask över mitt ansikte och jag minns att jag blinkade en gång, sen en gång till, sen sov jag.

Jag vaknade upp några timmar senare och tyckte att det var jättepinsamt att jag hade sovit, tänk om jag pratat i sömnen eller något. Nåja. Jag var omtöcknad och kräktes lite i en påse, fick gå på toaletten och sen bara vila. De kom in och gjorde ultraljud på mig för att se så att jag verkligen inte hade något urin i mig, de nyfikna jävlarna.
Till slut rullade de tillbaka mig till avdelningen där jag äntligen fick äta lite:

De påstod att det var Pytt i panna och det smakade det också men det såg ut som suddgummi med rödbetor. Överlag måste jag säga att maten faktiskt var ganska hyfsad men kaffet sådär.
Nåja. Jag råkade ju stjäla med mig en tandkrämstub så jag får nog inte klaga..

Jag somnade tidigt på fredagkvällen i en sovsal med en äldre herre som granne, vi snarkade ikapp och morgonen efter pratade vi om allt mellan himmel och jord. Riktigt trevligt.

På lördagen fick jag även ett nytt gips, det tredje i ordningen och den slutgiltiga versionen.
Och jag var tvungen att stanna kvar där en natt till, till idag söndag då jag äntligen fick lämna sjukhuset och det är nu en ny upplevelse jag har framför mig. Att i sex veckor ta mig fram med hjälp av kryckor, taxi, bussar och färdtjänst till och med. Hoppas att jag får allting som jag har rätt till. Det som jag är mest orolig för är smärtan som kommer ibland och att jag inte ska bli medicinberoende för jag är lite rädd för mediciner om jag ska vara ärlig.
Nåja. Med facit i hand; det kunde ha gått värre, men samtidigt, det kunde också ha gått bättre.
Nu är jag i Göteborg två veckor och sjukskriven från jobbet.
Omtanke och hjälp mottages väldigt tacksamt. Jag kan ju inte ens bädda en säng eller gå och handla själv just nu..

Nyklippt! Sådär, nu är djungeln borta oc

2011-02-28T23:08:00.001+01:00

Nyklippt!
Sådär, nu är djungeln borta och jag kan synas på bild igen.
:-)

Gardiner och årstider

2011-02-24T12:16:00.004+01:00

Det fladdrar till i en tyllgardin.

Så sjunger Håkan Bråkan i en cover och jag ser det framför mig. Inte Håkan utan tyllgardinen som det fladdrar till i. Tyll är ett ganska tunt tyg, som egentligen är ett finmaskigt nät.
Det hänger ofta bakom brudar när de gifter sig och i diverse gamla torps fönster, bland döda sommarflugor och bortglömd spindelväv.
Tyll är skitbilligt på IKEA och av den anledningen har jag en massa tyll hemma som ligger i olika garderober och kartonger där det aldrig fladdrar till i dem.
Men på sommaren, när solen är så stark att den lyser genom själva husväggen, brukar jag hänga upp tyll i fönstret så det fladdrar till lite i det som i den där låten.

På vintern är det kallt och mörkt. Då gillar jag att ha tjocka och tunga gardiner som stänger ute ljud och kyla ganska effektivt. Nu är det snart vår, jag har inte bestämt mig riktigt för hur jag ska göra nu men de tunga gardinerna får hänga kvar en stund tills det blir en aningens varmare.

Också vill jag vara i Stockholm oftare. Av samma gamla anledningar som förut och av en ny anledning också. Nu är jag i Göteborg där det inte är någon snö och det är bra.

Det var nog allt för nu. Hej hej.

Jag är oftast glad när jag är i storstäd

2011-02-12T14:16:00.001+01:00

Jag är oftast glad när jag är i storstäder. Numera är jag gladare i Stockholm än i industriområdet Göteborg.
Men jag köpte en randig tröja innan, det hjälpte lite!
Nu ska jag äta en sen lunch, och kanske blogga lite mer.
Håll ut!

2011-02-12T14:13:00.001+01:00

Metafor

2011-01-30T10:15:00.001+01:00

Jag brukar ju inleda inläggen med att berätta var jag är någonstans för tillfället. Så även idag.

Det är söndag morgon, typ, klockan 10:18 så det är väl inte så mycket morgon egentligen. Jag befinner mig på Café Rival på Mariatorget, Södermalm, Stockholm. Det är tydligen han ABBA-snubben som äger lokalen och bullarna här, schysst av honom att dela med sig av sina ägodelar till ganska fina priser. Benny Andersson heter han ju, nu kom jag på det. De är ju ganska lika de där ABBA-medlemmarna. Alltså inte tjejerna och killarna utan bara killarna. Ni fattar, kom igen.

Här sitter jag i alla fall, helt jävla obakis eftersom det enda som berusade min hjärna igår var en halv alvedon mot huvudvärken, en kopp kaffe och en gräddnougat. Det är där metaforen kommer in.

Gräddnougaten är den pralin som jag anfaller först av allt i Aladinasken. Likt en liten unge kan jag inte behärska mig, det är George Costanza när brandlarmet tjuter, han ska ut först! Jag ska ha gräddnougaten, jag slåss med systersöner och familjemedlemmar på julaftnar över saken.

Igår åt jag en gräddnougat. Det var inget fel i det, det smakade fantastiskt gott och motsvarade och mer än så, slog bort alla blygsamma förväntningar jag hade innan jag åt gräddnougaten. Som om jag inte har ätit gräddnougat förut, men det var något alldeles extra den här gången. Som om det inte har varit DET förut heller, men skit samma.

Vi är här och nu.

I vanlig ordning så försvann gräddnougaten ganska fort. Och när jag tittade ner i asken så fanns det inga gräddnougater kvar, inte några andra praliner kvar heller. Och när jag tittade lite noggrannare omkring såg jag att det inte fanns någon ask egentligen heller. Jag tittade på en stängd dörr och hörde steg försvinna på stengolvet på andra sidan och sedan tystna.

Men smaken av gräddnougaten stannade kvar en liten stund i alla fall. En väldigt söt smak som jag, som alltid bara vill ha mer av. Mycket mer! Mycket vill ha mera!

Hajar ni?

Ett kreativt kaos

2011-01-18T16:32:00.002+01:00

Ja det är mycket nu och jag trivs så himla bra med livet att jag knappt finner någon inspiration att blogga. Och nej jag tänker inte gå ner mig i någon depression eller börja knäka bara för att ni ska få er några gratis skratt. Men samtidigt håller jag med er, det är lite lång tid mellan inläggen just nu och nästan alla inlägg handlar om just den grejen också. Det är något som jag ber om ursäkt för, samtidigt som jag kunde bry mig mer, ni betalar ju inte precis för tjänsten. Muhaha.

Just nu sitter jag exakt där bilden är tagen. Eller lite närmare skrivbordet faktiskt, backade med stol och allt för att kunna ta bilden (hoppas ni antecknar nu).

Det är min arbetsplats här på GYRO (www.gyrockcity.se). Jag håller just på att planera ett större projekt för eleverna, som om jag någonsin har gjort det tidigare.. Idag var jag så ivrig att jag sträckte en hälsena på vänster fot. Det var så mysigt att jag blev på dåligt humör och tjurade ända fram till lunch. Lunchen bestod av min underbara och berömda lasagne med sallad och what not.

Köp olivolja med citron-smak. Den får allt att smaka gott, jag tuggade i mig två suddgummin igår bara för att de var indränkta i det.

Och när vi ändå pratar om olja så kan jag bara tipsa er om att inte köpa grejer innehållande palmolja. Varför inte det? Det ska jag tala om för er, det ska ni ha klart för er. Därför att på Borneo håller man på och förstör regnskog och mängder av arters naturliga habitat för att kunna odla palmer som man utvinner palmolja ur. De fattiga bönderna säljer sin mark till fittor som Eldorado och Axfood och liknande eftersom de betalar "bra". Sen flyr djuren längre in bland träden som finns kvar medan ekosystemet sakta kollapsar.

Så ge fan i palmoljan. Även om det kostar några kronor mer att köpa ekologiska Tortillias så är det värt det, hellre än att köpa icke-ekologiska!

Nu ska jag simma en och halv kilometer. Hej då.

Exakt just nu

2011-01-04T11:37:00.002+01:00

Jag dras just nu med en jobbig snuva som varken bryter ut eller drar åt helvete. Men inte nog med det, jag har lyckats fucka upp min dygsnrytm så att jag tror att klockan är 22-23 när den egentligen är 4-5 på morgonen och först då somnar jag. Eller nej, jag vet ju vad klockan är, jag ligger inte och tror att hon är något annat, men av olika anledningar (läs ledighet, storhelger, mm.) så har jag slarvat med att gå och lägga mig i tid. Sen vaknar jag 11-12 på dagarna och är gråtfärdig.

Det största bekymret i det hela är att jag missar nästan allt dagsljus som den här polariska atomvintern bjuds på genom moln och snökaos. Jag blir arg av mörker, vilket antagligen är meningen; som exempel kan nämnas så kallade blackmetal-fans, de lever upp på något mystiskt sätt när det är mörkt och dystert och är i regel väldigt arga, oftast utan direkt anledning.

Nu är jag i Göteborg en vecka till och ni känner mig, jag är inte den som klagar i onödan, nej nej, men killen som spelar dragspel på spårvagnen mellan Järntorget och Grönsakstorget, varenda jävla dag, tar med mig och min huvudvärk till helt oanade dimensioner med sitt "Hava Nagila och Carmen-låten"-medley.

Jag har inget emot tiggare eller gatumusikanter i allmänhet, men jag måste heller inte gilla dragspel i stamptakt någon meter från min abnormt svåra huvudvärk, varenda sekund av resten av mitt liv. I alla fall inte idag.

Han fick inga pengar av mig. Needless to say..

Sen tycker jag att det är synd att polisen i Sverige är så usel. i New York fanns det patrullerande poliser och poliser i bilar och de var trevliga och vaksamma och korrekta. I Sverige får man ibland se en polisbil med låsta dörrar susa förbi med några skräckslagna ansikten innanför rutan. De går sällan eller ibland aldrig ut ur bilen. Det skulle vara vid mord eller annat viktigt.

Jag tror att Sverige skulle kunna börja kännas nästan lika tryggt som New York (håll käften om ni inte har varit där, tack) om poliserna skulle få börja fotpatrullera mer och inte bara köra runt i sina bilar på gatorna, för det är min allmänna bild av den svenska polisen.

Nåväl, åter till kaffet!

;-)

Sitt ner, blicken framåt. Vi kommer fra

2010-12-31T11:27:00.001+01:00

Sitt ner, blicken framåt.
Vi kommer fram så småningom.
Tyst nu, inte klaga.
Välkommen till Nordkorea!

Min syn på internet

2010-12-31T02:04:00.003+01:00

Nu menar jag inte själva webben och allt det där, spam, porr och tokiga kattungar. Sådant där lämnar jag därhän för ögonblicket.

Jag menar själva uppkopplingen!
Typ 1992 eller när det nu var så annonserade gamla lokaltidningen i Halmstad, Hallandsposten, att man kunde hyra in sig i deras modempool och därmed också dela på en uppkoppling för att komma ut på "inter-net" vad det nu var för nymodigheter.
Sedan dess har det gått i rasande fart och varje idiot sitter numera med en miljard terrårbyte/sekund i nedladdning men får betala en sjuhelvetes massa pengar för det och jag vill nu göra ett litet exempel här.

Jag jämför med vatten. Källan till allt liv, samt den kanske viktigaste ingrediensen (Obs, inte Ingrid Jensen) i öl och sådant.
Vatten är löjligt billigt. Det kostar i runda slängar kanske en sisådär.. vad är det, åtta kronor för en kubikliter, alltså tusen liter, alltså typ ett badkar lite drygt.
Det är ganska billigt.

Men varför är det så billigt?
Ja, inte skulle du betala samma pris för kranvatten som för flaskvatten till exempel?
Tänk er en lagom lång dusch för 350 kronor (eller det dubbla om vi tänker 7-eleven).
Inte en chans, vi skulle vägra.
Så då får staten och kommuner, län och landsting vacker öppna den stora kranen och vrida på vattnet så vi blir nöjda. Sen bajsar vi och spottar och diskar av vårt skräp och kissar i det, innan vi lämnar tillbaka det till storebrorsan som glatt tar emot nere på reningsverket för åtta kronor per tusingliter.

Tänk om det hade varit så när det kommer till bredbandsinternet.

Tänk om vi hade betalat kanske en tjuga i månaden och sedan laddat hem hela jävla internet med hemliga dokument, spam och UFO-filmer och varenda låttext sedan Mozart lyfte fjäderpennan. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Spola lite extra vatten så att skiten rinner ner i avloppet ordentligt. Ladda hem lite softa wordfiler så att nätet rasslar igång.
Jag tror inte att det skulle gå hem hos Telia och Tre och Tele2 och vad de nu heter.

Vi, å andra sidan, skulle aldrig acceptera några konstiga gifter (läs spam) i vattnet.
Eller att vattnet plötsligt förlorar en massa tryck för att "det är många som laddar hem vatten till middagen just nu".
Och inte skulle vi vackert betala 300-500 kronor i månaden för en tjänst som består av.. Tadam.. ETTOR OCH NOLLOR!
Det är alltså elektriska impulser som vi betalar för. Inte något vara som vi fyller i ett glas och dricker upp utan ettor och nollor som inte behöver något reningsverk eller saneringsdammar, rör som rostar eller stora pumpstationer.

Nu tänker ni, "men vänta lite, bredband kräver också viss infrastruktur"..
Självklart.
Men inte behövs det infrastruktur så till den milda grad att fyra miljoner hushåll måste betala tretusen kronor om året för det?
Det blir alltså tolv miljarder brutto om man räknar enkelt. Vart går alla dem pengarna?!

Det liknar ingenting.

Jag röstar för att vi sänker priserna och gör bredbandinternet lika billigt och tillgängligt som vatten. Lika självklart och pålitligt, lika fort och högkvalitativt!

--

Och elen då, jag fattar i helvete inte hur det fungerar när man byter elbolag.
Jag vet att de inte kommer hem till mig och drar en ny sladd till ett annat elkraftverk, hela vägen från min vestibul till jävla Umeälven. De gör väl "någon koppling" någonstans och sen skinner de arslet av en med obegripliga räkningar. Räkningar som man glatt betalar för "el måste man ju ha".
Ja, det måste man.
Ge oss för fan el då, varför ska det vara något som några fittor (och kukar) på Vattenfall ska tjäna pengar på?
Ska de ta betalt för luften också?
Producera elen, underhåll kärnkraften och bygg solceller men sitt för fan inte och tjäna pengar på våra mest basala behov era jävla skurkjävlar!

Jag har inget emot att man tjänar pengar, absolut inte, men inte på sådant som är så självklart som el och internet. Det ska bara vara där, det ska bara fungera och gå fort och kosta så lite som möjligt.

Och dessutom.
Om vi slipper få en massa idiotiska räkningar som vi ändå inte fattar, vi snackar om 2-3 kuvert och papper per hushåll i månaden; en miljard 200 miljoner kuvert och papper årligen, så skulle vi spara en hel del energi och skog och således kunna få ännu mer el över. Och slippa betala en massa räkningar varje månad som simpla bönder.
Och OCR-nummer som aldrig tar slut..

Bläh.

Vad nu då..?

2010-12-30T16:46:00.001+01:00

Vad nu då..?

Chapmans Torg Göteborg

2010-12-29T17:21:00.002+01:00

I två veckor ska jag nu bryta ner småstads-Jonas och bygga upp storstads-Jonas, det ska bli intressant. Kanske stryker jag med på kuppen, vi får se. För om två veckor är jag tillbaka i Hultsfred igen, bland söndagsstängda konditorier och villagator.

Men jag klagar inte.

Snart är det nyår, då blir det tydligen lite middag med Calle och lite annat folk. Jag har till och med köpt slips, för första gången i hela mitt liv. 30 år gammal hallå... Ångest? Nja, kanske över att knyta fanskapet i så fall. Jag har en slips sedan förut som är färdigknuten av min morfar, som dog 1998 så det är inte precis läge att fråga en släkting om hjälp. Vad jag nu menar med det, att de dör efter att knutit slipsar åt mig? Jag vet inte. Kanske inte ändå. Jag bara svamlar.

Göteborg är hur som helst väldigt kallt. Men Göteborgsposten lovar en värmebölja mot veckoslutet, det ska vara "härliga -4 grader" Och det vill man ju inte missa.

Jag vill helst av allt lägga mig i en varm pool och bara flyta iväg en stund, men det låter sig inte göras för jag vill inte göra det själv. Lite loosigt.

Själv är jag just nu i alla fall, sitter på Espresso House på Vasagatan som lägligt nog ligger i Vasastaden. Tokigt det vore annars. Det var här som Gustav Wasa bodde och åt åt Wasa-knäckebröd dagarna i ända, innan han byggde Wasa-skeppet och allt det där.

Nu har ni lärt er något nytt idag. Hoppas ni är glada, för det är jag. Ingen speciell anledning.
Allt känns så enkelt bara, förutom kylan då. Orkar knappt gnälla över spårvagnarna ens, förutom att de är kalla så är de ett roligt tidsfördriv när man inte har det minsta bråttom eller ambitioner att komma fram till ungefär dit man hade tänkt sig.

Nu ska jag till någon (dyr) matbutik och köpa (dyrt) bröd.
Det är vad som gäller i Vasastaden numera.

Kalla kramar

För Jessica

2010-12-19T11:49:00.003+01:00

Jag har verkligen haft fullt upp. Jag vet hur det låter, som varenda jävla blogg såhär i slutet på 2010, alla har fullt upp och prioriterar annat än en löjlig blogg som "ingen ändå läser". Jag är inte sämre, som Thåström sjunger "Sanningen är den att jag är typiskt svensk".

Eller nej, jag har lite högre tankar om mig själv. Jag säger till exempel tack när någon håller upp en dörr eller spottar ut mina tuggummi i papperskorgar istället för på asfalten.

Jag fick en kommentar på föregående inlägg. Ni ser det här nedanför, en bild på mitt jobb i Hultsfred, Rockgymnasiet GYRO i Hultsfred. En finfin skola dit ni borde skicka era 16åringar på en galet rolig och vettig mediautbildning.

Hur som helst. Jessica var orolig om jag hade slutat blogga. Och det hade jag också.
Likt hon tjejen i Norge som låg och sprattlade under isen och var dödförklarad i omgångar men numera är livs levande och trött på intervjuer - har jag själv varit frånvarande från både tangentbord och blogg.
Jag ber om ursäkt till er. Till Jessica. Och hon tjejen som sprang fram till mig på Hultsfredsfestivalen 2009 och skrek "VÄRLDENS BÄSTA BLOGG JU" och kramade mig. Minns inte vad du heter, men till dig med.

Det här är för er.

Söndag den nittonde december 2010

Jag sitter och dricker kaffe och äter en fralla på Condeco på Harry Hjörnes plats i Göteborg.
Folk springer runt som nynackade hönor med kassar som de inte ens minns att de har köpt.

I öronen dånar David Gray, en återupptäckt hjälte och hans smått juliga utan att bli äcklig låt; "This years love".
Hemma i lägenheten ligger Martin och Pontus och snusar i min dubbelsäng, Martin hyr ju min lägenhet ett år och jag bor på soffan i Göteborg när jag är här alltså.

Idag ska jag försöka att beställa en julklapp till min lillasyster och inbilla mig att den kommer fram innan jul, vi får se. Hoppas det.
Och sen ska jag äta pizza.
Och igår såg jag Harry Potterfilmen, som jag inte har en aning om vad den hette men den var väl skojig. Första gången jag såg en Harry Potterfilm så det var lite svårt att hänga med. Egentligen tycker jag att det var ett gäng plugghästar som sprang runt i Windows-skrivbordsbakgrunder och sköt ljus på varandra och droppade namn som jag aldrig hört förr. I slutet dör någon som jag inte kan säga namnet på, även om jag hade velat det.
Sen tyckte jag att jag såg Gandalf också, men jag kan ha fel.

Typ så.

Jessica, jag hoppas att din abstinens är botad för tillfället. :-)

Stora Torget i Hultsfred

2010-11-28T14:58:00.002+01:00

Hultsfred - New York - Göteborg

2010-11-20T20:31:00.003+01:00

Ja, det är många som kanske undrar hur jag fungerar. Det undrar jag med.
Och jag tänker främst på hur jag, världens bästa bloggare, kan spendera en vecka i världens bästa stad utan att blogga en enda gång. Well. Det är inte helt sant eftersom jag faktiskt skickade en bild till er och det var ju inte så lite.

Jag tänkte att vi tar det från början.

Jag och Sebastian, kolla in förra julfirandet bakåt i bloggen så vet ni, bestämde oss för att "äh vafan, sk vi dra till New York?" och så beställde vi en massa visum och biljetter och bokade hotell. Sen väntade vi, typ en och halv månad innan vi skulle resa, vilket jag inte kan rekommendera eftersom det var ett helvete att ha resfeber i sex veckor innan man äntligen kan få åka. Men skit samma. Resan blev billigare så och för er som är nyfikna svennebananer; det kostade ungefär 5000 kronor att få flyga direktflyg från Köpehamn till Newark i New Jersey där Tony Soprano bor och slänger ner folk i bagageluckor.

Vi snabbspolar lite..

Då är det trevligare här, även om det kanske regnat lite just när bilden togs. Hellre ösregn på Union Square än solsken på gågatan i Hultsfred. Dessutom slutade det ganska fort, vädret i New York kan sammafattas med ett ord; snabbt!

Jag och Sebbe landade på varsin flygplats, han valde JFK eftersom han ville åka inom Helsingfors på vägen. Vi sammanstrålade på Hotel 17, ett mycket charmigt och amerikanskt (på ett positivt sätt) hotell som ligger vid Styvesaunt Square på sjuttonde gatan.

Första kvällen var det Halloween så vi gick ut och försökte att inte bry oss om jetlagen. Det gick inte så bra, när man dessutom kombinerar det med alkohol, i måttliga mängder, så blir man helt enkelt bara otroligt trött.
Jag somnade klockan tolv, på natten. Midnight säger dem i New York.

Nästa dag så var vi uppe med tuppen och gick en långpromenad till Central Park, det vimlar av vilda djur där inne, bland annat ekorrar. Ekorrar finns överallt i parkerna och är relativt tama, men man ska inte klappa dem eller sådär för de kan bitas eller ha en massa knäppa sjukdomar som du antagligen inte kom till New York för att få.

I Central Park finns ett område i mitten och den norra delen som är fridlyst för miljarder år framåt och ingen får bygga landningsbanor, skyskrapor eller Starbucks där. Man får inte ens skräpa ner där, men det får du inte göra i resten av staden heller. Kan vara bra att veta.
Och poliser finns det gott om, de är artiga och vänliga men det känns som att de har ögonen på en hela tiden, eftersom de finns i stort sett överallt hela tiden. Det gör dock även att man känner sig mycket trygg överallt, betydligt tryggare än i Sverige där polisen har för vana att dyka upp först efter att det har hänt något.

Ni vet hur jag brukar tjata om Seinfeld, så jag var ju tvungen att besöka exteriören till deras favorit-café också. Monk's heter egentligen Tom's Diner och ser inte alls ut som i serien, eftersom de spelade in Seinfeld i Los Angeles. Okej, newsflash, men jag var tvungen att skriva något under bilden i alla fall. Och jo, det är intressant fakta egentligen, annars hade ni ju inte läst det här, eller hur? Eller det här. Hehe.

Ett besök på Times Square är ganska obligatoriskt när man i NY för första gången och det är något som jag kan rekommendera, eftersom man därefter aldrig mer behöver komma tillbaka dit. Kul ställe med alla blinkande TV-skärmar och lampor, men otroligt turistiskt och mycket turister och alla dumheter som de för med sig. Som Drottninggatan i Stockholm; osmakligt helt enkelt.

New Yorkarna själva är mycket trevliga, de hälsar artigt och ber om ursäkt om de råkar gå in i dig, vilket är något som jag aldrig i hela mitt snart trettioåriga liv har varit med om i Sverige. Och de har breda trottoarer så man behöver oftast inte springa in i varandra om man inte absolut vill.

Husen är höga, högre än man tror, maten är billig och kläder och skor är galet billigt, speciellt nu när dollarn är på pinsamt låga nivåer. Ett par (snygga) Levi's jeans för 300 kronor är billigt i mina böcker och skorna kostade också kanske en tredjedel av vad de inställsamma försäljarna tar för samma par skor i Sverige. Eller snarare såhär; skulle ha tagit, för de skorna säljs inte i Sverige. Här kan man bara köpa vita adidas och bruna kängor och ni förstår.

New York är inte USA, var det en snubbe som sade till mig på ett en restaurang som heter Phoenix och det verkar stämma, samtidigt som det givetvis inte stämmer, för det är klart att det är USA. Men NY representerar inte medelamerika på långa vägar. Här blandas människor från hela världen med sin kultur, mat, åsikter och livsstilar. Vi åt frukost på ett Ukrainskt café och lunch på en italiensk saluhall. De som hade hotellet kommer från Polen och tjejen på Starbucks var svart och hur trevlig som helst. En dynamisk miljö där alla får vara sig själva och ta intryck av sin omgivning. Mångkultur kallas det och det är inget fel på det någonstans, vi svenskar har en lång väg dit, tyvärr.

Och nej, jag var aldrig uppe i Empire State Building, jag måste ju spara något till nästa gång jag ska dit. Till våren "You have to come here in the spring, its SO amazing" och det tänker jag.
Hänger ni med?
:-D

Kaffe i Göteborg

2010-11-20T10:40:00.001+01:00

Kaffe i Göteborg

Hultsfreds centrum

2010-11-18T14:31:00.001+01:00

Hultsfreds centrum

Icke godkänt...?

2010-11-15T23:09:00.000+01:00

Icke godkänt...?

2010-11-15T23:08:00.001+01:00

Icke godkänt...?

Fars dag.. Ja, vilken pappa skulle INTE

2010-11-14T02:17:00.001+01:00

Fars dag..
Ja, vilken pappa skulle INTE gilla ett rött blockljus, kan man ju fråga sig..?

2010-11-13T11:04:00.001+01:00

Frukost i Kalmar

Världens Bästa Stad

2010-10-31T20:05:00.001+01:00

Times Square. För fan. 3 timmar sömn på 36 timmar, men vafan. VÄRT!

En lång, lång, tågresa

2010-10-18T18:11:00.004+02:00

1987

Jag står på Halmstads Central på åttiotalet och jag var 6-7 år gammal.
Jag stod med min morfar, den pensionerade lokföraren, och mormor, inte lika exalterad över allt som färdas på räls som maken.
Vi väntade på tåget från Malmö till Göteborg. Det kallades tydligen för snälltåg, efter tyskans "schnell" som betyder snabbt/fort. Och det gick ganska fort efter att det plingat till i högtalarna och en manlig röst meddelat folket på perrongen att tåget nu närmade sig spår nummer 2, som tåget verkligen började skymtas i kurvan borta vid lokstallarna.
Ett stadigt lok i orange och vit målning kämpade sig genom den tunga sommarluften med ett helt tåg av vagnar bakom sig, gigantiskt tornade det upp sig framför min syn och morfar rabblade matnyttig information i mina öron.
Så fort loket kommit in på raksträckan längs perrongen började folk, som på en given signal, att gå norrut, längs färdriktningen för tåget, som om alla plötsligt kom på att de inte skulle åka längst bak.

Tågsättet saktade in och mormor höll en nervös hand på både mig och morfar, som om vi annars skulle ha kastat oss fram mot tåget, jag i min dumma ungdomliga iver och morfar i sin iver att få åka tåg igen, några år efter pensionen från järnvägen.
Det pös och frustade om tåget, gnisslande bromsar och klickande vagnfästen lugnade ner sig och dörrarna flög upp när dess handtag trycktes ner. Tunga dörrar med överpackade människor som trängde sig av och genom lika överpackade människor som ville komma ombord.
En konduktör gick omkring och såg myndig ut. Mormor, gatusmart som hon var, berättade att man "minsann väntar tills alla har gått av". Något som en då sextioårig tant gärna kunde fått lära lattesörplande storstadsbor av idag på både ost och västkusten.

Ombord tåget öppnades kaffetermosar och togs fram kuddar. Oroliga familjefädrar satt med biljetterna i högsta hugg och prickigkorv-smörgåsar flitigt inpackade i plast och papper bytte ägare i kupéerna. En och annan läskflaska av glas kastades obetänksamt i papperskorgen under fönstret och konduktören höll för näsan i rökkupén.
Utanför tågfönstret rasslade åkrar och samhällen förbi. Morfar skakade på huvudet när han såg en nedlagd station i ett för litet samhälle. Han kunde berätta om folket som arbetat där eller om kalla vinterdagar när de strödde sand på spåren för att ta sig upp för kullar med ångloken.
"Tur att det inte är så längre" tänkte jag för mig själv och lutade mig mot kudden, med en lång stund kvar till Göteborgs centralstation.

2010

Jag kliver av Kustpilen på Linköpings central och skyndar mig under spåren. Fort kliver den här tjugonio-åringen fram till biljettautomaten. Jag slår in min kod och blir sur när automaten måste "tänka" för länge och till slut spottar ut min biljett till Stockholm.
Tillbaka i gångtunneln och en snabb blick på den digitala tavlan avslöjar att jag ska upp på spår 2.
Tre minuter senare kommer X2000 in och folk skyndar av. Folk skyndar på. På samma gång.
Genom fönstret ser jag folk som tittar på film på sina bärbara datorer eller sover mot fönsterglaset. Det är mörkt och kallt ute, insidan ser välkomnande ut.
Min plats är i vagn 4. Helvete också, jag glömde att det är bistrovagnen, nu får man trängas med fjärtande fredagsmän på väg hem över helgen eller förvirrade barnfamiljer vars barn inte tycks veta något om hyfs.

En del trötta människor har köpt 1-klassbiljett för att undkomma stöket, dock inte jag.
Jag säger till kvinnan, som har tagit min fönsterplats att "sitt du kvar" och tar hennes plats ut mot gången. I Södertälje ska hon tränga sig förbi mig för femte gången, efter ett besök i bistron för att köpa en tillsats-späckad smörgås och ett besök på toaletten. Nu ska hon äntligen hoppa av så jag slipper hennes eviga springande.
Jag tittar ut över Årstaviken och matas med information om avgångstider mot Östersund och avstigningar i tågets alla färdriktningar som om jag vore helt inkapabel att ta reda på någonting över huvud taget på egen hand. Jag höjer volymen på min musik och ignorerar de stressade personerna som tycks vilja hoppa av på Stockholms Södra station och sitter lugnt kvar och blundar.

Framför mig ser jag en smörgås med prickig korv och en smörgås med ost. Jag ser min morfar ta fram en lite fällkniv för att öppna en Lorangaflaska och mormor tar fram vita plastmuggar från Duni och ställer på det rejäla fönsterbordet och tar över flaskan från sin man. Läsk var lite spännande och förbjudet på tåget, som om konduktören med arg blick när som helst kunde säga "inga privata varor på tåget" men det var ingen risk, morfar hade sitt SJ-kort och åkte billigt, kanske till och med gratis. De anställda bemötte honom och oss andra med vördnad och hälsade glatt när han klippt våra biljetter. När smörgåsarna var uppätna slängde mormor pappret i papperskorgen och sparade plastpåsen prydligt hopvikt i sin väska, till nästa gång.

Jag vaknar och ser ett pendeltåg mot Västerhaninge skynda förbi på spåret bredvid och sträcker på mig efter två minuters sömn. Tar min väska och kliver genom vagnen som nu är nästan tom på folk och försöker att glömma min dröm om barndomens tågresor, jag kommer på mig själv med att hitta en plastpåse i ena jackfickan efter smörgåsen jag hade med mig hemifrån, jag tror jag sparar den. Till nästa gång.

Något för diskrimineringsombudsmannen..?

2010-10-14T22:54:00.001+02:00

Något för diskrimineringsombudsmannen..?

Så 2010

2010-10-09T11:17:00.000+02:00

Så 2010

Inga tillsatser. Me like!

2010-10-09T09:31:00.001+02:00

Inga tillsatser. Me like!

Svinigt..

2010-10-06T09:52:00.001+02:00

Svinigt..

Kaffe @ Södermalm

2010-10-02T13:13:00.001+02:00

Kaffe @ Södermalm

Frukost @ Odenplan

2010-10-02T11:21:00.001+02:00

Frukost @ Odenplan

Middag.

2010-09-30T21:13:00.001+02:00

Middag.

Live from Hultsfred! :-)

2010-09-29T21:57:00.001+02:00

Live from Hultsfred! :-)

Jobbutsikt

2010-09-26T16:13:00.001+02:00

Jobbutsikt

Förbannade kuvert

2010-09-24T21:06:00.003+02:00

Först och främst vill jag tillägga att jag är glad för att det är fredag och det är värsta sommarvädret i Hultsfred, 20 grader varmt var lite oväntat.
GYRO-personalen for ner till Metropol och åt en galet god lunch på buffén och deras kaffe var det godaste jag har druckit i år. 80 kronor men vafan, lätt värt!

Jo, sen kom jag hem från jobbet, föga förvånande kanske. Jag var lite uppe i varv eftersom jag ska åka ner till Ostkustens Las Vegas, Kalmar, imorgon och jag gick bort till återvinningsstationen med en kasse full av tidningar och kartonger.
Och döm av min förvåning när jag, efter att jag redan har slängt skräpet, ser en liten skylt där det står "ej kuvert". Vad är det frågan om, varför får jag inte slänga kuvert, av papper, i pappersinsamlingen? Var ska jag annars slänga dem, i metallförsamlingen? I sjön? Göra en Anslagstavlan och bara "zazazaaaaam ATJO!?"

Nu var skadan redan skedd, inte en chans att jag dyker ner bland gamla papper för att fiska upp ett gäng kuvert som man, av helt GALNA anledningar inte får kastas bland..papper.
Jag gick därifrån en smula skamsen, en smula förbannad, en skopa "äh vafan".
Egentligen skiter jag i vilket, om världen går under för att det ligger fem-sex kuvert i pappersinsamlingen i Hultsfred så får det väl vara så.

Och med tanke på hur Valmyndigheten agerar i dessa dagar så är nog inte jag den största brottslingen när det gäller hanteringen av kuvert i det här landet.

Jag saknar Facebook

2010-09-23T22:59:00.003+02:00

Tydligen ligger sajt-eländet nere nu. Det är säkert början på slutet av mänskligheten.
Som tur är så är det Seinfeld på TV snart så jag överlever.

Och chips är gott. För gott tror jag.

Singer & Songwriter

2010-09-23T19:47:00.002+02:00

Ikväll var det Singer-songwriterkväll på KLUBBEN i Hultsfreds centrum. En typisk källar-konsertlokal med anor, i alla fall om man ska tro på tidningsurklippen på väggen med bilder från Imperiets spelning och kampen om lokalen på åttiotalet då Hemvärnet ville ta över. Antagligen förlorade militärerna den striden för konsertlokal har det varit ett tag i alla fall, att döma av patineringen.

Fyra modiga unga tjejer, flera med anknytning till Gymnasium RockCity där jag jobbar, intog scenen och omfamnade publiken med vackra covers och eget material.

De akustiska gitarrerna och fladdrande stearinljusen, i kombination med billiga våfflor och kaffe, gjorde att man glömde bort den sommarlika höstvärmen på gatorna utanför lokalen och på ett ögonblick försvann två timmar för oss 50-60 personer i publiken.

Kom och säg att Hultsfred inte är en musikkommun och sedan kan du ställa dig i ett hörn och skämmas en stund.

Nu ska jag dricka isvatten. Vi hörs!

Okej

2010-09-19T16:48:00.001+02:00

Okej

Så sant!

2010-09-19T00:55:00.001+02:00

Så sant!

Varför får jag alltid en sådan djup feel

2010-09-16T14:41:00.001+02:00

Varför får jag alltid en sådan djup feeling av att åka tåg?
Jag hinner knappt sätta mig ner innan jag får en känsla av att jag, i smyg, har huvudrollen i en Kent-video.
Själva resan är ju ibland ganska oangenäm om jag ska vara ärlig.

Den här gamla kartongbiten till tåg som skramlar fram i 60 kilometer i timmen är inte ett större under av ingenjörkonst när det kommer till komfort och moderniteter som el-uttag eller klimatanläggning. Men det gör inte så mycket just nu eftersom jag inte orkar sitta med datorn och värmen ombord, i kombination med det direkta solskenet, gör att det känns som i början på juni när vi far genom de småländska bondemiljöerna.

Fan.
Jag tänkte ju klaga lite nu. Men jag kan inte klaga nu. Alls.
Nästa: Mariannelund!

Mums! (Lasagne)

2010-09-15T20:26:00.001+02:00

Mums! (Lasagne)

En månad i Hultsfred

2010-09-12T23:03:00.002+02:00

Nej jag vet, det har egentligen inte gått en månad sedan jag flyttade, det är inte förrän på torsdag, om man ska vara petig. Men det ska vi inte vara nu. (jag hinner inte skriva så mycket på veckodagarna eftersom jag, bildligt talat, sliter häcken av mig på jobbet då.)

Jag ville bara uppdatera er om läget. Det känns som om det kanske behövs.

När jag flyttade hit satt jag på tåget från Göteborg med allt jag trodde att jag skulle behöva för två veckor framåt. Bland annat hade jag tre stora resväskor med sovsäck, luftmadrass, bestick, kläder, dvd-skivor, tandborste och min, sedan dess utlästa, biografi om Guns n' Roses.

Jag kom till Hultsfred med förhoppningen att taxin jag förbeställt skulle stå där den skulle stå och det gjorde den även. Jag var den ende av de som klev av i Hultsfred som skulle åka taxi från stationen. Vimmerby taxi dessutom. Vi gjorde ett snabbt stopp på Preem där jag hämtade ut nycklarna till lägenheten som jag numera bor i. Jag hade inte ens sett lägenheten när jag skrev på kontraktet.

Hyran är låg men det betyder inte att standarden är hög, snarare tvärtom i vanliga fall. Men i det här fallet var det tvärtom! Jag trivs mycket bra i min lägenhet, jag har en fransk balkong med utsikt mot tvåvåningshus och bakom det; skog. På nätterna ser jag alla stjärnor på himlen och det är mycket tyst och lugnt här.

Taxin stannade utanför min port och med viss möda fick jag upp alla väskorna för trapporna, de hade skrivit mitt namn på brevinkastet, vilket var bra, hur skulle jag annars hitta mitt nya hem? En liten hall med städskåp, badrum med badkar och kakel. Bra början tänkte jag. Till och med toapapper fanns på plats. Jag gick vidare, ett stort rum med den där franska balkongen. Mörkbruna lister är något som jag inte gillar men tydligen kan vänja mig vid. Tre stora garderober, plastgolv men helt okej. Fräscht. Köket i 60-70-talsstil med ny kyl/frys. Vad kan jag säga, supernöjd!

Jag sov på luftmadrassen första natten, en lördagnatt. Lite fest i lägenheten intill, nya ljud från köket som jag inte var van vid. Tystnaden. Solljuset genom fönsterna på morgonen. Jag var inte pigg någonstans, men jag klev upp. Duschade. Tog med VISA-kortet och en flaska Coca-Cola och körde en hyrd minibuss ner till Kalmar.

Efter 7 timmar var jag tillbaka, en minibuss fylld med möbler, mattor, sängkläder, DVD-spelare och TV-apparat. Jag bar upp möblerna, säng, hyllor, fåtölj med mera helt själv, likt en robot. Jag bara gjorde det. Sen drack jag lite vatten, låste dörren och åkte till Willys och handlade mat och annat för 1600 kronor, vilket är rekord för min del.

Sammanlagt gjorde jag av med 14000 kronor den dagen. Vilket är ganska rimligt för att starta ett helt nytt hem, ja ett helt nytt liv, antar jag.

Så, efter 25 dagar, hur har jag det nu då? Jodå, jag trivs här. Jag är medveten om att det är sensommar och ganska behagligt ute och allt det där, det blir deppigt och mörkt i vinter, men det blir det ju var man än är. Kanske lite mer snö här; men det ska nog reda sig, de skottar väl gatorna även i lilla Hultsfred? Och det är klart, jag kan inte smita ner på någon pub på Andra Långgatan i Linnéstan när jag bor här, men det hade jag nog inte kunnat ändå om jag hade jobbat heltid på veckorna.

Jobbet då, jo, helt plötsligt sitter 15-20 ungdomar och tittar på mig när jag pratar med dem. Jag får betalt för att lära ut det som jag kan och de verkar intresserade. Det är bra. Jag försöker hela tiden påminna om att de nu har världens chans, de går i gymnasiet och har tillgång till fantastiska pedagoger som är fulla av svar och erfarenhet. Arbetskamraterna är toppen, jag får ett intellektuellt utbyte varje dag, vi diskuterar och analyserar och löser problem utan en massa prestige och drama och vi har roligt tillsammans.

Mina arbetstider är fördelaktiga och många fritidstimmar går till research och planering och det är väldigt roligt. Skolan jag jobbar på, GYRO (Gymnasium Rockcity) har två program "Musik-event" och "Musik-media" och det är den senare delen jag undervisar i, vilket ni kanske förstår med tanke på min bakgrund inom just media (och musik).

Jag kan lämna lägenheten och cykla till jobbet på 4 minuter, inga spårvagnar, ingen trängsel, inga köer. Willys ligger 3 minuter bort med cykel och till tåg och buss tar det 5 minuter. Jag kan på några timmar vara framme i Stockholm eller Göteborg och på vägen kan jag arbeta. Många helger har jag planer på att fara iväg till storstäderna, loven planeras för tillfället, kanske Paris på höstlovet, någonstans varmt på jullovet..

Det känns ibland som om jag bor på ett hotell här, ett stort hotellrum med eget kök och helt nya möbler, lite affärsresor på helgerna och lugn och skön men ändå utvecklande miljö på veckodagarna. Jag kan faktiskt inte klaga.

Eller jo, konditoriet i centrum kunde banne mig ha öppet på söndagarna också, då hade jag stannat kvar här på helgerna och druckit mitt kaffe där inne istället.

Jag har köpt en cykel idag!

2010-09-08T15:48:00.000+02:00

Jag har köpt en cykel idag!

Villagator

2010-09-07T08:09:00.002+02:00

Jag bor numera i Hultsfred. Sedan tre veckor och tre dagar och typ tre timmar tillbaka. Och vet ni vad, jag trivs faktiskt riktigt bra. Jag kanske har berättat det innan, men det struntar jag i. Hultsfred är en fin lite by med småstadspotential.

En del säger "Jaha, är det inte helt dött utan festivalen nu då?" Jo, det är viss skillnad nu till skillnad från när det är festival här, det är sant. Det är lite som att jämföra Tylösand's strand på en högsommardag med samma strand en höstkväll; inte lika mycket folk, ganska dött, men mycket gemytligt, vackert och stilla (såvida det inte blåser på stranden, men ni fattar).

Min väg från hemmet är kantad av villatomter. Garageuppfarter, trädgårdstomtar, små fontäner, brevlådor och farstutrappor.
Det är hälsande personer, skolungdomar på morgonen, katter som sitter i gatan och tittar nyfiket. Det är säkert någon som gläntar på gardinen och tittar ut på mig när jag går förbi.
Det är okej.

Katrineholm

2010-09-05T19:42:00.001+02:00

Katrineholm

Skoj med rubrikerna!

2010-08-24T21:54:00.006+02:00

Jag såg några TT-rubriker nyss och tänkte skoja till det genom att kasta om personerna som det handlade om lite. Här ser ni de äkta rubrikerna:

Fruktade kräftfiskare gripna

Unga arbetslösa tunga i TV-debatt

Traktorförare svårt skadad

Sahlin provoceras av valskolk

Man svårt skottskadad i Borås

Pappa häktad för barnmord

Och nu är det dags för de omkastade rubrikerna, eller hur man nu säger.
Varsågoda!

"

Fruktad kräftfiskare häktad för barnmord

Unga arbetslösa skottskadade i Borås

Traktorförare provoceras av valskolk

Man gripen

Pappa tung i TV-debatt

Sahlin svårt skadad

"

(går)dagens Hultsfredbild!

2010-08-23T07:52:00.002+02:00

På bilden ser ni mitt nya jobb, Gyro. Eller Gymnasium Rock City som det heter egentligen.
Lite fräckt sådär.

Dum journalistik

2010-08-21T21:52:00.003+02:00

Jag blev lite sned precis. Jag kom att tänka på någon Aftonbladet-"artikel" för några dagar sedan, eller kanske var det någon vecka sedan till och med.
Hur som helst.
Salem al Fakir hade varit med i det tjatiga Allsång på Skansen som tydligen är av stort allmänintresse för hela världen och själva texten handlade enligt rubriken om "Telias reklamkupp".
Humbug.
Telia har, som ni kanske har märkt, den ypperliga artisten Salem al Fakir i sin reklam och eftersom han var med i Allsången var det alltså automatiskt en PR-kupp för Telia eftersom han spelade sin låt, 4 o' clock.

Visst är det riktigt och vettigt?

Det går ju inte att höra en låt med Salem al Fakir utan att direkt springa till närmaste Telia-butik och teckna upp sig på två olika svindyra abonnemang, eller hur?
Jävla trams.
Och varför skriver Aftonbladet om sådant här bjäffs?
Jo därför att det är en kändis med, en hyfsat creddig artist och det i kombination med ett lökigt TV-program som alla tycks ha en åsikt om, även jag, kan bara resultera i en "nyhet" vilket är precis vad Aftonbladet och deras horsyster Expressen sysslar med. Tror dem.

Nu glömmer vi det där, Telia, Expressen, Afonbladet och Allsång och tittar lite mer på Sagan om de två tornen och äter pulvermos, tycker jag!

Dagens Hultsfredbild!

2010-08-21T15:03:00.001+02:00

Tre Kronor Grill & Pizza.

För den uppmärksamme; visst är det matbutikens Willy's fasad där till höger. Varför jag har tagit den här bilden är, för er som kanske inte har sett TV-serien med samma namn, att det fanns en TV-serie med samma namn.

Dagens Hultsfredsbild!

2010-08-20T16:29:00.002+02:00

Jag har ju en ny lägenhet här, ska ni veta. Först var jag lite orolig eftersom jag hade fått för mig att standarden skulle vara lägre här. Det är den inte, det är en mycket fräsch lägenhet med badkar och en fransk balkong (hur de har fått den ända hit är dock ett mysterium).

Så jag tänkte att ni kanske ville se hur er Favoritjonas bor numera och ja.. det får ni ju inte precis i den här bilden, men ni får se hur min utsikt ser ut i alla fall. Det är väl fantastiskt?

Nu är det helg. Jag tycker det är bra eftersom jag är svårt trött!

Dagens Hultsfredsbild!

2010-08-19T20:08:00.002+02:00

Jag tänkte att jag ska köra igång ett nytt tema här i bloggen.
"Dagens Hultsfredsbild"

Dels för att det är mycket enkelt för mig att bara ta en bild och skicka iväg, men också för att ni är så himla nyfikna på mitt liv och därmed kommer att älska det här temat.

Dagens bild idag föreställer hur som helst Hultsfreds bostäders Headquarters bara ett par stenkast från där jag bor.

Hultsfred 2010!

2010-08-19T11:04:00.002+02:00

Jag sitter och tittar ut över Stora torget i Hultsfred och visst har det kommit lite regnstänk.
Det är en timme kvar till lunch och jag har lite kall Red Bull här vid sidan om mig.
Det är min tredje dag på nya jobbet här på GYRO. Eller Gymnasium Rock City som det heter i den långa versionen, men ingen säger det, alla säger GYRO.
Eller jag säger det.
Vi säger så.

Just nu planerar jag en workshop för årskurs ett som vi ska ha på ett läger nästa vecka där jag ska aktivera dem i ämnet "film". De ska ägna några timmar åt att göra en kort film, alltså inte en kortfilm, som ska redovisas på kvällen inför resten av eleverna.

Annars är det planering som gäller och jag har räknat antalet lediga dagar för läsåret 2010-2011 och livet känns helt okej.

Jag har en ny lägenhet som känns okej och så fort jag har ordnat en cykel så kommer jag susa fram genom stan..byn..på villagatorna som en blixt!

To be continued..!

Baksida

2010-08-17T16:03:00.002+02:00

Baksida

Framsida

2010-08-17T16:03:00.001+02:00

Framsida

Lika som bär..?

2010-08-15T11:33:00.001+02:00

Lika som bär..?

Nu är jag på väg till mitt nya hem. Hult

2010-08-14T15:06:00.001+02:00

Nu är jag på väg till mitt nya hem.
Hultsfred närmare bestämt!

Känn inte någon som helst sorg för mig,

2010-08-14T09:47:00.000+02:00

Känn inte någon som helst sorg för mig, Göteborg!

Årets örngott..

2010-08-12T11:39:00.001+02:00

Årets örngott..

Atjo!

2010-08-07T12:40:00.001+02:00

Atjo!

Göteborg - fram till 1900

2010-07-30T16:51:00.006+02:00

Historien om Göteborg börjar vid 1300talets slut då det var någon dansk halvkung som gick vilse och hamnade i Göteborg, fast då fanns där ingen stad utan bara en sur stinkande älv och lite landmassor på sakta glid ner i vattnet. Det regnade och snöade från alla riktningar och det blåste full storm.

Den danska halvkungen, nedan kallad Frans-Flemming den andre, beslutade sig för att bygga en ny huvudstad åt Danmark och därigenom vinna sitt folks gunst (halvkungar var inte per automatik väldigt populära på den tiden, till skillnad från nu; Prins Daniel etc.). Det problematiska var att platsen inte låg i Danmark, inte ens på rätt sida om Skagerack (havet) men det brydde sig inte Frans-Flemming den andre om. Mestadels eftersom han inte hade en aning om det.

Frans-Flemming den andre tillkallade sig sina allra bästa stadsarkitekter och planerare, vilka allihopa först bara stått gömda bakom en skogsdunge på platsen för dagens Olskrokstorg. De enades om det förträffliga i att bygga en vallgrav och genast påbörjades arbetet. Frans-Flemming den andre var dock, sitt ursprung troget, något av en lat drul och vägrade arbeta, han ställde inte ens upp på gruppfotot före arbetsstarten, men meddelade bestämt att han ändå ämnade att dyka upp vid samtliga julfester och övriga "sammankomster av intresse" sen gick han och lade sig under ett träd, i ösregnet.

När vallgraven, ungefär 15 år senare, äntligen stod klar kom Frans-Flemming den andre tillbaka från ett fälttåg mot Västgötarna. Västgötarna hade inte riktigt förstått vem den uppsluppne men likväl aggressive tjockisen på hästen varit. Än mindre hade de förstått vad det var han skrek åt dem på flera hundra meters avstånd. Frans-Flemming den andre tolkade västgötarnas ovilja att gå i strid mot honom som en stor seger och när han kom tillbaka till vallgravsbygget blev han så upprymd att han lät avrätta två av sina rådgivare i en märklig duell, den finns avbildad i Bältesspännareparken i Göteborg.

Åren gick och sakta började de nyfikna bönderna bosätta sig runt vallgraven. Frans-Flemming den andre hade inga rådgivare kvar utan fick istället be sin fältskär (amputerar ben och armar vid strid) om råd. En morgon i juli 1369 blev fältskären inkallad till Frans-Flemming den andre som undrade varför de "enfaldiga bönderna" inte ville bosätta sig innanför vallgraven. Fältskären svarade efter bästa förmåga att det förmodligen berodde på den totala avsaknaden av ingång eller port genom vallgraven. Dessutom var de svenska bönderna misstänksamma mot den danska flaggan som vajade på andra sidan muren och de många soldaterna som uppträde onyktert och hotfullt i samband med de många nattliga "maträderna".

Frans-Flemming den andre insåg problematiken men lät ändå avrätta fältskären som straff. Några dagar senare lät han bygga en port i vallgraven och halade den danska flaggan (flaggan finns bevarad inne på Göteborgs stadsbibliotek). Genast stod de svenska bönderna utanför porten och blickade nervöst in i staden. Frans-Flemming den andre stod på andra sidan och beordrade sina soldater att "senka vapenen for pokkers!" så att svenskarna skulle våga sig in.

Det var startsignalen för böndernas intåg i Göteborg och Frans-Flemming den andre's uttåg ur Göteborg eftersom de uppretade bönderna helt sonika sparkade ut både halvkung, soldater och eventuella danska ämbetsmän ur staden. Anarkin blev dock inte långvarig när en friherre från Skaraborg efter bara några minuters stridigheter knep makten med hjälp av sina lojala och inte så lite inavlade tvillingbröder/kusiner.

Friherre Petter "Göta-Petter" Svärnsskalle utropade sig direkt till borgmästare, beordrade en direkt stängning av "portajäveln" och allmän värnplikt innan han gick och lade sig och sov i flera veckor. Efter det kom att han att kallas för "Sovare-Petter" istället av lokalbefolkning.

Petter "Göta-Petter" Svärnsskalle's tid vid makten blev förhållandevis kort eftersom han sov sig genom flera kuppförsök och hela enskiftet. Han vaknade plötsligt en dag av hela staden stod runt honom på torget och han fann sig själv kedjad vid ett ok där han fick mottaga en rad förolämpningar och smädelser. Detta höll "Sovare-Petter" vaken i flera timmar innan han slutligen somnade in och någonstans avled i sömnen.

Staden växte för varje år och till slut var det någon borgmästare i raden som sprang upp på vallgravens norra sida "för att speja lite" och upptäckte den bortglömda norra älvstranden och han blev så förvånad att han svor till ordentligt, just därför fick ön namnet Hispingens, numera förkortat Hisingen.

Under sent 1600-tal hade staden vuxit så pass mycket att yrkesfiskarna börjat lämna in överklaganden och klagomål utan någon egentlig grund eller mening (den så kallade Nimby-rörelsen hade sett dagens ljus). Man ansåg att det var orättvist att man byggde ståtliga hus och färdvägar och torg på land, medan havet och stränderna fick vara utan satsningar förutom de idoga dumpningarna av avfall och rent träck.
Dåtidens politiker valde att totalt ignorera fiskarnas klagomål och införde ett tvärtom fiskeförbud för att "markera".

1700-talet hann knappt börja innan det var dags för nya galenskaper. Supandet hade tagit stockholmsliga proportioner och massor av värdshus och föregångaren till dagens svartklubbar, de så kallade "rackarkällarna" blommade upp under seklets början. Borgmästaren, tillika förste markmarskalk (oklart vad det egentligen innebar) för tiden, Per-Rune Örjansson var något av en godtemplare och såg inte med blida ögon på när alkholisterna intog torgen och skrattade åt soldaterna som stod och ryckte på axlarna utan att våga ingripa. Gatorna var ett enda kaos av hästar som fick väja för rövarpack och fyllon med vinkrus och tuggtobak.

Per-Rune Örjansson brast ut i ett rus av ilska och sammankallade stadstinget som då bestod av Per-Rune's egna söner, de hårdföra Per-Ragnar, Per-Runar, Per-Automatik och Per-Vers. De beslutade enhälligt att fylleriet måste ta slut och det gjorde det också strax därpå eftersom Danmark införde strafftullar på mjöd och mäsk, som transporterades sjövägen från Fredrikshavn till Göteborg. Plötsligt stod invånarna i Göteborg med århundradets baksmälla (förvisso var århundradet var fortfarande ungt, men ändå..) och ingen alkohol fanns att tillgå.

Situationen löstes dock snabbt av Per-Rune Örjansson som efter hårda påtryckningar från stadens invånare skänkte bort delar av Hisingen till Danmark. Den danske kungen, Krischan XIVVIIVMVXC tog genast och kanske lite förhastat bort strafftullarna på mjöd och mäsk. Han hade dock ingen aning om att Hisingen låg den där den ligger utan blandade ihop ön med Hallands väderö, vilket hade passat den danske kungen ypperligt för militära ändamål. Nu blev det ingen väderö för den danske kungen och han blev rasande och tecknade ett långt krigsavtal mot Örjansson som svarade med ett nästan lika långt brev tillbaka med olika fonetiska skrattljud. En lång brevväxling följde och tog inte slut förrän Per-Rune avled av tarmvred 1749 och mot slutet var tonen allt mer vänskaplig "på gränsen till flörtig" enligt Örjanssons sekreterare.

Ett maktskifte inledde det "glade femtiotaledt" i Göteborg och skördarna slog in och vädret havet var plötsligt fullt av fisk. Folk började semestra och supandet reglerades effektivt av det nyetablerade "Damaskeriet" som bestod av damaskbeklädda länsmän som drog runt på gatorna och slog alkoholisterna nyktra med påkar och klubbor. Makten tillföll överraskande nog, en av Örjanssons tremänningar (det var en ganska stor släkt, med Västgötska mått mätt) närmare bestämt Per-Agraf Örjansson-Styvursdottir (han var isländskt ingift).

Dock blev hans tid på tronen kort, efter bara sju minuter som borgmästare mördades Per-Agraf av en uppretad gårdfarihandlare som enligt en bortglömd klausul faktiskt också fick överta makten (klausulen skrevs in i stads-stadgarna under en taklagsfest 1712 och står faktiskt kvar fortfarande) eftersom han befann sig på "helgad mark" när han svingade iväg en stenkula mot Per-Agraf som i sin tur språkade med en rådgivare av tredje graden.

Gårdfarihandlare Svenne-Ruben Oskarsson, en tills dess enkel bonde med bruna tänder och nötta nävar, fick alltså ta över ämbetet och styrde och ställde i ett halvt sekel. Och det gjorde han med järnhand. Stadsmuren revs och byggdes upp igen (ett missförstånd, enligt historikerna, gjorde att man vände Oskarssons ritningar upp och ned och byggde en vallgrav bredvid den redan byggda vallgraven.)

Vid 1800-talets början var Oskarssons hälsa allt mer instabil och han började bli allt mer senildement och yrade om nätterna. I residenset på Södra Hamngatan kunde det gå hett till när Svenne-Ruben skickade ut hotelser mot förbipasserande medborgare och hans betjänter och rådgivare hade fullt sjå med att få honom tillbaka i säng. Han avled en mörk höstnatt av matförgiftning, men konspirationsteoritikerna vid den tiden ansåg det som "fräckt" att ens antyda något annat än mord. Men då inget kunde bevisas i brist på kompetenta poliser så rann ärendet ut i sanden.

1800-talet var dock en glad period i Göteborg. Staten tog över driften av staden och Hattarna hade makten i landet och även i regionen, mest på grund av att man kontrollerade armén, polisen, arbetsgivarföreningarna, borgare och fackföreningar, men ändå.

Hattarna var kanske gammalmodiga i klädsel och språk men inga nostalgiker av rang och således kom deras styre som en renässans för det leriga och gråa Göteborg. Man började bygga låghus och broar (tidigare hade man tvingats åka pråm över kanalen, den i folkmun så kallade "kanalpråmen" senare "paddan"). Man införde byteshandel istället för "allmän stöld och vedergällning" som hade rått sedan urminnes tider och innebar att man helt enkelt stal något, till exempel en tröja och som vedergällning fick affärsexpediten eller servitören stjäla mynt av tjuven. Det liknar byteshandel på många vis, faktiskt på alla vis, men heter inte samma sak.

1832 invigs stadens första spårvagnslinje som dock bara består av två stationer längs kanalen och eftersom vagnen inte har något direkt drivmedel eller ens någon förspänd häst, så blir det omedelbart ett fiasko och idén blir utskrattad. 1835 läggs linjen ner i "brist på resenärer".

Socialdemokraterna kniper den politiska makten 1876, och det första man åstadkommer är att reta upp bönderna på Hisingen genom att köra bort dem från sina gårdar. Man anlägger en färja och beslutar att stan "måste vexa mere" och detta norrut. Det finns dock ingen plan för vad som ska anläggas eller byggas på Hisingen så man beslutar, på ett blixtinkallat lördagsmöte, att "kaos ok anarkie må råde fram till dess att Sossialdemokraterne tapper makten" vilket de ännu inte har gjort.

1888 gjordes nya försök att införa spårvagn, då man kommit på idén med att lägga spåren i en backe istället för som vid första försöket på en rak gata. Idén lyckas och antalet resande, om än något oroliga över nymodigheten, uppgår till hela 37 stycken. Tyvärr tröttnar dock merparten av pendlarna över de många inställda turerna och det faktum att det bara går att resa i en riktning. Dessutom sägs biljettsystemet vara "fullständigt obegripligt".

År 1898 proklamerar stadsfullmäktige att man ska fira in det nya seklet genom att anordna ett kalas och en karneval genom hela staden. Festen ska vara i tre dagar och budskapet tas emot med jubel på stadens alla ölhallar och sjaskiga pubar tills någon spetsig paragrafryttare nämner att det är inte aktuellt med någon fest förrän vid själva sekelskiftet ett år senare. Kravaller utbryter innanför vallgraven och de styrande tvingas, efter veckor av strejk och stenkastning, att retirera och utlova en årlig karneval och i samma mening råkar stadsfullmäktige, Ragnar "Ljug-Ragge" Dront, lova att bjuda "hela laget runt" men rättar sig snabbt och skyller ifrån sig på sin talskrivare.

Sekelskiftet kommer och karnevalen fortlöper utan att någon direkt höjer på ögonbrynen och själva firandet får ställas in då man glömt bort att sekelskiftet ju infaller mitt i vintern och ingen orkar eller vill ge sig ut i det "änna himla sketvädret".

Yes, smile!

2010-07-27T12:05:00.000+02:00

Yes, smile!

Sunday, bloody sunday..

2010-07-25T19:21:00.001+02:00

Sunday, bloody sunday..

Släng din skit här..

2010-07-25T18:16:00.001+02:00

Släng din skit här..

Så sant..

2010-07-21T00:17:00.001+02:00

Så sant..

Fisk. Mås.

2010-07-20T11:04:00.001+02:00

Fisk. Mås.

Mitt i sommaren

2010-07-18T17:34:00.003+02:00

Bilden här ovan togs i Halmstad för ett tag sedan, vid min egen oas nere vid Alevallen, många barndoms somrar har spenderats i skogarna där nere, oftast på en cykel i löjligt höga hastigheter på väg till mormor och morfars sommarstuga eller simstadion. Usch jag känner mig lite gammal, men jag SER i alla fall relativt ung ut fortfarande (leg vid folkölsköp på ICA...)

Klockan är nu dock 17.40 ungefär och jag sitter på Harry Hjörnes plats i centrala Götet. Det är tydligen GAIS-match idag för det är lite poliser och en massa fans här omkring och lever loppan. Men det är inte slagsmål eller sådär, bara skön stämning och själv sitter jag och tar en kopp kaffe och väntar på Martin och Pontus.

I morse gick jag och lade mig klockan.. Japp. Inte igår kväll eller inatt utan i morse, runt 6.30. Jag fick ett ryck och bestämde mig för att köra fyra maskiner tvätt och det var ju i och för sig bra, men kanske lite oväntat att göra det så sent/tidigt. Jag ångrade mig vi 5 men då var det för sent.
Min klena karaktär trogen somnade jag även i soffan medan jag väntade och det var oerhört skönt men kanske lite dumt på samma gång.

Nåja. Nu har jag ju i alla fall inga smutsiga kläder och det återstår bara för mig att städa och handla så är familjen (mor, syster och systersöner) välkomna imorgon. Det ska tydligen bli Liseberg och annat gottigt.

Ett annat kärt resemål på sommaren är trakterna kring bilden ovan. Vi har ett sommarställe i de djupa urskogarna i Småland och för att komma dit, om du inte har bil eller helikopter, måste man gå längs en nedlagd järnvägs banvall i 45 minuter och sen veta exakt var du ska svänga av. Ett paradis med storstuga, egen sjö, badbrygga och båt.
I år har jag till och med lagt märke till att det bor lite söta snokar som leker runt i sjön vid vår brygga.

Det är lite som att komma till vilken Astrid Lindgren-bok som helst (förutom Mio min Mio kanske för den är lite för sci-fi i sammahanget) och skulle jag kunna skulle jag vistas där hela sommaren men det går ju inte eftersom jag måste vara tillgänglig för arbetsmarknaden..
*host host*

Nu kom Martin och jag måste dra, jag tänkte bara att ni skulle få en liten uppdatering om vad som händer (och inte händer...)
Peace!

Det här the sweet life!

2010-07-16T14:55:00.001+02:00

Det här the sweet life!

11.18 Chapmans torg.

2010-07-16T11:17:00.001+02:00

11.18 Chapmans torg.

Äta förpackningar..?

2010-07-15T17:14:00.001+02:00

Äta förpackningar..?

Kan det inte bli regn, jag har ju handla

2010-07-15T16:37:00.001+02:00

Kan det inte bli regn, jag har ju handlat nya filmer. 30 kronor styck på Mat-öppet på Chapmans torg, god damnit!

Arkivbild från Kortedala.

2010-07-15T13:27:00.000+02:00

Arkivbild från Kortedala.

Jävla Stockholm

2010-07-14T12:20:00.004+02:00

Många olika människor har tjatat på mig om när jag ska egentligen flytta till Stockholm.

Arbetsgivare, kollegor, kompisars pappor, kompisars kompisar och familjemedlemmar. Ett jävla tjat har det i alla fall varit, sedan i princip år 2000 och jag blir så otroligt trött på det.

"När ska du flytta till Stockholm då, hära, HAHAHAHAHAHAA!"

Hahahahaha, håll käften..
Jag flyttar väl när jag vill och vart jag vill skit du i vilket, när flyttar du till månen, din fjant!

Varför ska folk vara så otroligt angelägna om att alla ska bo i Stockholm?
Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Stockholm, det är en vacker stad med fungerande system för det mesta och sköna platser, men människorna i den staden har verkligen blivit bajsnödigare och bajsnödigare med åren. De blir på riktigt chockade när de får höra talas om det faktum att det finns folk som genom sin fria vilja väljer att inte bo i Stockholm.

Och jag då, jo jag trivs med att ha Stockholm på ett behörigt avstånd, att komma dit och spendera några dagar och träffa goda vänner för att sen fly med tåget tillbaka hem, var det nu än är.
Jag är ju dessutom utrustad med en kronisk trotsålder som gör att om någon säger "Flytta till Stockholm" så gör jag just tvärtom av just den anledningen.

The future's so bright..

2010-07-14T10:43:00.001+02:00

The future's so bright..

..I gotta wear shades!

2010-07-14T10:42:00.001+02:00

.I gotta wear shades!

Det regnar i Göteborg

2010-07-13T10:26:00.002+02:00

Det är lite till och från och inte så ihållande. Men ändå, det regnar.

Pollen sköljs ner i brunnarna i gatan och det går att andas igen. Det är fantastiskt, prova själv, om du nu är pollenallergiker som jag själv.

Och hade det inte varit för min sträckta hälsena hade jag varit på topphumör, men man kan ju inte få allt.. Så sant, så sant.

Också är jag singel, ändra gärna på det!

Mysig uteservering.. Inte.

2010-07-11T18:48:00.001+02:00

Mysig uteservering.. Inte.

Reality check

2010-07-07T12:50:00.002+02:00

Efter några dagars dvala är jag back on track. Nej. Jag ljuger. Jag är helgalet pollensnuvig.
Inatt sov jag sju minuter, i omgångar. Fiskmåsarna hade någon form av allmän uppsjungning nere på gatan och jag funderade ut en rätt rolig grej när jag låg där i sängen och inte kunde sova; Om du har en fiende ska du slänga ut ett par brödpåsar i hans eller hennes trädgård eller utanför fönstret så att fiskmåsarna håller henne eller honom vaken.

Jag satt och tittade på Cheers på TV6 som går varje kväll efter Spin City och Seinfeld. Det är synd att det ska gå så jävla sent bara.
Kvalitéts-TV kallas det förstår ni. Som Livvakterna i SVT eller "Världens modernaste land" som går 16.55 på SVT2 idag för övrigt..

Varför visas det idiotiska program som "So you think you can dance" "Dr Phil" och "Färjan 18"..?
Har vi inte sett han baren-tönten-Håkan stå och dra obegripliga visdomsord eller trycka bort sig på kassaapparaten ett par gånger för mycket nu?
Eller TV-program som har sådana där puffar för vad som kommer "efter pausen". Sen efter pausen visas en resumé av vad som har hänt tidigare i programmet, det blir liksom ett omvänt moment 22.
"Bigest Loser" är rolig TV i ungefär 3 minuter. Någon är för fet och ska gå ner i vikt genom att äta vitt bröd och snacka skit om sina motståndare. Ge mig en paus för fan.
Och nyheterna i TV4 är roliga. Handlar det om något jättestort som har hänt i det området där du bor så kommer det som toppnyhet i riksnyheterna, sen är det "dags för lokala nyheter" där man repriserar exakt samma nyhet en gång till. Repriser repriser..

Repriser är TV's melodi på sommaren. "M*A*S*H" är en grym serie men 35 år gammal. Jag KAN köpa dvd-boxen och jag vill se den igen. Och igen. Och igen..

Jag undrar var det ska sluta?
Vi har ju ändå sett det mesta, "Laila Bagges bröllop", "Big Brother", "Skilsmässobarn gråter ut", "Adopterade C-kändisar som åker till Bolivia för att connecta med sina föräldrar" (som oftast inte vill veta av sina biologiska ungar, varför kickade de ut dem liksom?). När är gränsen nådd?

Jag håller mig till Youtube, där får man se sådant här, och det är fan mer imponerande än en helkväll på TV4!

White trash.

2010-07-04T19:38:00.001+02:00

White trash.

PANG!

2010-06-30T09:07:00.000+02:00

I vadå, sa ni?

Tvärstopp!

2010-06-24T20:26:00.005+02:00

Jag tänkte nu ta med er på en resa. Vi startar vid Järntorget i Göteborg och sitt gärna ner, vi ska inte speciellt långt men det kommer att ta en stund..

Vi åker med spårvagn, linje 9 som startar i Kungssten och slutar i Angered. Eller tvärtom ifall man vill. I vissa, tyvärr inte så sällsynta, fall stannar man någonstans i mitten på grund av olika anledningar. Och det är ännu mer sällsynt att man genomför hela resan mellan de båda ändstationerna.
Nåja..

I vanliga fall åker jag med linje 3 eller 9 från hemmet på Chapmans Torg i Majorna.

Är det linje 3 jag åker med så letar jag fram Västtrafiks realtidsinfo på mobiltelefonen och ser om buss 60 har någon avgång från Järntorget inom kort. Jag kan inte motivera en sightseeing genom Vasastan och Avenyn på väg in till stan.

Sitter jag på linje 9 sitter jag kvar, det brukar gå jämt ut, 60-bussen brukar ju få vänta vid uppfarterna till den splitternybyggda Götatunneln eftersom personbilstrafiken flyter så trögt där, vid uppfarterna till den nybyggda Götatunneln..

Med det sagt, vi hoppar ombord linje 9 mot Angered (via city) och nu snabbspolar vi oss genom Majorna ner till Järntorget, i utkanten av Linnéstaden, inte alls lång från Göta Älv.

Linje nio rasslar vidare, efter ett stopp på Järntorget som i regel varar i 40-60 sekunder.
Hastigheten är inte jättehög, kanske 25-30 kilometer i timmen. En hurtig cyklist kör förbi oss på cykelbanan bredvid.

Vi närmar oss Hagakyrkans hållplats, det vet jag utan att behöva titta. Vi bromsar nämligen in, som sig bör innan ett fullstopp.
Men det är inte för hållplatsen vi bromsar, nejdå, det står en spårvagn framför den jag sitter i.

Spårvagnen på linje 1 mot Östra Sjukhuset står och väntar på att få grön signal, just nu är det bilarna ner för Sprängkullsgatan som får köra och vi måste vänta på att ettan får korsa gatan innan vi kan köra fram till signalen.
Det tar någon minut.
Sen får vi köra framåt. Vi stannar vid signalen.

Spårvagnen framför oss har precis stannat vid Hagakyrkans hållplats för att släppa av passagerare. Och nya ska ombord. Nya passagerare som frågar föraren hur kortläsaren fungerar eller var Liseberg ligger.

Vi får 'grön' signal efter att ytterliggare ett femtiotal personbilar, med i genomsnitt 1,2 personer i varje, har passerat längs Sprängkullsgatan. Vi glider sakta fram över spåren och korsar gatan, nu är vi framme vid hållplatsen och vi stannar in med ett ryck.
Dörrarna öppnas och folk tränger sig ombord innan de som vill gå ut hinner göra det.
Någon frågar föraren om kortläsaren eller var Liseberg ligger. Han öppnar luckan och pratar så gärna en stund med turisten.

Vid sidan om hållplatsen köar bilarna. De har rött ljus, så att spårvagnen som låg framför oss tidigare ska kunna köra. Snart får de grönt ljus, då får vi vänta på dem istället.
Dörrarna stängs och föraren skickar signal och en orange lampa tänds på signalstolpen. Men där lyser också ett ilsket "S" för stopp. Tvärstopp.

Bilarna kör iväg, de har fått grönt ljus.

Någon minut rinner iväg, fyrtio bilar passerar. Några spelar hög musik med svalkande luft genom sidorutan.

Vi får signal. Dags att köra, nu väntar drygt 100 meter raksträcka till nästa trafiksignal vid Viktoriagatan, det är svårt att inte njuta av friheten, det kommer en sval vindpust in genom fönstret som går att öppna 18 centimeter, sedan det monterades in i spårvagnen som byggdes för 43 år sedan.

43 år sedan. Föddes man då, för 43 år sedan, kan man mycket väl ha fått barnbarn vid det här laget, vilken känsla att säga till barnbarnen; "Ni åker med samma spårvagn som jag åkte till skolan med när jag var sju år, barn."

Vi åker de dryga hundra meterna och gissa vad, det är stopp framme vid Viktoriagatan. Fler personbilar med svalkande klimatanläggning ska köra förbi framför nosen på oss.
Vi sjuttio personer i spårvagnen får vänta igen. Det är fyra personbilar och en ambulans som kör förbi, med i genomsnitt 1,2 person i varje fordon.

Det tar nästan en minut igen.
Det blir 'grönt' för spårvagnen som tar sats och svänger, sakta, sakta, ut på Viktoriagatan. Här trängs vi med personbilar och lastbilar och bussar ner mot Grönsakstorget.
Tvärstopp. Nya bilar ska passera framför oss längs Parkallén.

Det tar några sekunder den här gången, sen blir det 'grön' för oss och personbilarna och nu får vagnen lite fart igen. Jag sneglar på hastighetsmätaren och noterar att vi faktiskt kommer upp i nästan fyrtio kilometer i timmen nere på Viktoriabron. Svoooosh säger det nästan. Det känns lite som att åka tunnelbanan i Stockholm, det går undan!

Sen kommer vi fram mot Grönsakstorget. En skarp sväng åt höger och vi måste bromsa ner igen.
Men det går fint, vi måste ändå stanna och släppa av några luttrade passagerare och släppa på nya. Några frågar föraren hur kortläsaren fungerar.

Vi styr sakta, sakta, sakta ut på Västra Hamngatan och det är faktiskt inga personbilar, bussar, ambulanser eller andra spårvagnar som ska korsa vår väg och vi susar ner för gatan i (jag sneglar igen) nästan 30 kilometer i timmen. Snabbare behövs inte eftersom Domkyrkans hållplats närmar sig. Vi stannar, fler personer hoppar av. Några hoppar ombord. Ingen frågar efter vägen till Liseberg. Föraren ser koncentrerad ut.

Han startar vagnen och vi åker mot kanalen. Jag glömmer bort att titta efter men det är väl runt trettio kilometer i timmen nu igen. Vi närmar oss en högersväng igen, vi saktar ner och i gångfart rundar vi hörnet vid det där dyra konditoriet. Jag tycker mig känna igen ett par som precis satt sig ner med varsin kaffe; gick inte de av spårvagnen innan, vid Hagakyrkan? Men jag kan ha fel där, det var kanske bara väldigt likt det där paret.

Nu är det flera hundra meters raksträcka fram till Brunnsparken. Platsen där spårvagnar och bussar möts i en underbar symbios. Bytesplatsen nummer ett när det gäller kollektivtrafik i landets andra stad, fina gamla Göteborgs stolthet, ett under av ingenjörskonst och stadsplanering. Något att vara stolt över, en stjärna på den moderna Göteborgshimlen!

Framför oss står 3-4 spårvagnar och bussar i kö på väg in till Brunnsparken. Någon växlar för hand med en lång järnpinne framför en spårvagn vid lejontrappan.

Inne i vagnen är det tyst och lugnt. Ingen säger något.
Det är nästan spöklikt.

Jag tänker lite på hur det skulle vara i Pyongyang. Huvudstaden i Nordkorea.
De har också spårvagn.
Vad händer där, om någon klagar? Skjuts dem, hamnar de i fängelse? Vad?
Vad händer om du klagar på kollektivtrafiken där?

Eller.. Varför skulle de göra det, den kanske fungerar där?..

Raowrr..!

2010-06-24T12:04:00.002+02:00

Den här katten är en cool katt. Och den här coola katten drar nu in till byn för lite Whiskas..

Skitväder

2010-06-24T11:05:00.002+02:00

I vanlig ordning är jag inte helt nöjd. Nu gäller det vädret. Det är strålande sol och jag är lite sådär pollenallergi-slö som jag lätt blir när det är pollen ute i cirkulation.
Jag måste kanske ducka för tomater och ägg nu, men jag önskar det kunde komma lite regn så att skräpet sköljs ner på marken..

Sen är det fett jobbigt att behöva vänta en timme till Kestinen börjar kicka in, innan jag kan gå ut, för ut vill jag ju eftersom det är så fint väder.

Jag har en annan bra idé som kanske inte nödvändigtvis har med det här att göra, men jag tänkte att jag skulle dra ut på fotvandring, jadå, ni hörde eller läste rätt!
Den här gamla skorven ska ut och kliva i det gröna kan ni tro, och det ska ske efter midsommar eftersom min något bristfälliga självdisciplin satte stopp för planerna innan midsommar.

Nu kanske ni undrar vart jag ska och varför och allt det där. Mitt svar är Småland och för sinnesfrid. Sinnesfrid är fina grejer, men tyvärr en bristvara här i Göteborg, jag går inte direkt till Brunnsparken och Nordstan för att "koppla av" eller åker spårvagn längs Avenyn för att "varva ner".

Och hittar jag någon gång ett mysigt café så stormar det in fem barnfamiljer i bred, i nästa sekund. Och Slottsskogen är ju fin och sådär, men far åt helvete med era engångsgrillar och folköl och mobiltelefoner. Vem kan slappna av när det ska tas bilder och bråkas om musik i ipod-förstärkaren?

Havet är en fin idé men här i Muteborg tror varenda familjefarsa att han har någon form av medfödd läggning för att styra en båt så man ser knappt horisonten för alla båtar som ligger långt där ute med soppatorsk. Inte min typ av utsikt inte.

Så jag tänker såhär; en helt öde banvall längs ett gammalt järnvägsspår i mitten av ingenstans, DET borde vara lugnt och skönt, eller hur? Jag ber att få återkomma med resultatet här framöver.

Uppsnappat..

2010-06-22T17:58:00.000+02:00

En pågående meningslös diskussion utanför min lägenhetsdörr nyss:

Jobbiga tjejen;
"Men alltså.. jag trodde du tog med nycklarna"
Killen med en ängels tålamod;
"Jaha..."
Tjejen;
"Så du HAR inte några nycklar?"
Killen;
"Nej, alltså.. jag har ju inga nycklar hit."

Det går nu antagligen upp för tjejen att det var hennes förra kille som hade nycklar till hennes lägenhet..

Tjejen;
"Eeeeeh.. Jag menade att du kanske tog med mina nycklar ut innan vi gick och handlade....."
Killen (som är något av en toffel);
"Jaha... Ja det gjorde jag i alla fall inte."
Tjejen;
"Men vafan, då är vi ju utelåsta!"
Jag;
*SÄTTER IGÅNG MYCKET HÖG MUSIK!*