För vet ni vad JAG har gjort nu då?
Nej hur skulle ni kunna veta det..
Jo, jag ska berätta det för er. Men först så tänkte jag som vanligt be om ursäkt för den smått usla uppdateringen här. Jag kompenserar genom att ge er ett riktigt matnyttigt inlägg idag.
I torsdags kväll var jag i Nässjö och skulle byta tåg. Tanken var god men uppmärksamheten låg och det var dåligt sandat. Jag halkade till och tänkte "oj vad halt här var" sen hann jag inte tänka mer utan halkade till med högerfoten. Vänsterfoten for ut för att dämpa fallet och det funkade utmärkt, men fet som en gris som jag är så pallade inte vänsterfoten alla sextiosju kilona på en gång utan vek sig.
I samma ögonblick som jag såg foten vika sig ramlade hela jag ihop ner på trottoarens väl dolda men effektivt avslöjade isfläck.
Och ja, resultatet ser ni nedan:
Här skulle jag vilja tillägga att båda mina knän pekar rakt uppåt och det känns som om fötterna gör det också, men så är alltså inte fallet, som ni ser. Det var riktigt läskigt. Lite Premier League-stil på skadan kan man väl säga. Asfalten under mig var hård som sten, inte helt märkligt kanske. Och kallt var det med. Jag fick upp telefonen och ringde 112 direkt och det kändes som minuter innan de svarade, trots att de gjorde det direkt. Det var så skönt att höra den där rösten som frågade vad som hade hänt, en känsla av att "nu blir jag omhändertagen" infann sig direkt. Dessvärre fanns ingen ambulans i Nässjö utan jag fick vänta tills en kom från Eksjö, jag bad dem att skynda sig för nu började det göra ont på riktigt.
Samtidigt dök det upp en tjej som heter Hanna som kom tillbaka med ett varmt täcke som hon lade både under och över mig och sen stannade hon hos mig den kvarten som det tog tills vi såg blåljusen närma sig.
Petra och en kille som jag inte minns namnet på jobbade i ambulansen och de var väldigt trevliga och skämtsamma. Nästan som om de visste vem de hade att göra med. De gav mig både syrgas och smärtstillande och några goda skratt där mellan. I något ögonblick vred de även tillbaka min fot i rätt läge och det kändes skönt, även om det gjorde ont på samma gång.
De lyssnade intresserat på när jag berättade att jag faktiskt jobbat med SOS Västkust och åkt med både ambulanser och brandkår på uppdrag, de misstänkte faktiskt att jag jobbade inom vården eftersom jag slängde mig med uttryck som "prio 1" och "vakuummadrass".
Jag kom till Höglandssjukhuset i Eksjö och fick direkt komma in på akuten. VIP-treatment när 4 stycken sköterskor samt ambulanssjukvårdarna tävlade i att hålla upp mitt ben och gipsa det och berätta för varandra och mig hur halt det var ute, som om jag inte redan visste men jag lyssnade ändå intresserat.
På bilden här ovanför har jag fått lika mycket värktabletter som jag normal petar i mig på ett år, på riktigt. Samt två sprutor och en tablett som sak verka lugnande så ni får ursäkta om ajg ser lite stenad ut men det är jag ju också.
Torsdag kväll och eftersom jag hade ätit innan jag halkade fick jag inte bli opererad samma kväll, istället nästa dag. Natten fick jag spendera med ett tillfälligt, dock omsorgsfullt omlagt, gips i dagrummet eftersom avdelningen var full av folk med benbrott som största gemensamma nämnare.
Natten mellan torsdag och fredag.
Med tanke på att min fotled faktiskt var bruten så är det alltså en massa grejer i foten som är trasiga och det borde göra ganska ont. Och under natten sätter smärtan igång. Jag tänker först att "oj vad det värker nu" sen blev det inte bättre utan bara värre. Jag svalde de värktabletter som stod på bordet bredvid, men det gjorde ingen effekt. Jag började svettas och försökte på alla sätt att inte röra benet men det gjorde så ont att jag hade svårt att andas. Jag tryckte på larmknappen och efter någon minut kommer en sjuksyster in och förstår läget, "kommer snart tillbaka". Jag får på riktigt panik och trycker flera gånger på knappen. Det känns som timmar innan systern kommer tillbaka och ger mig en spruta i låret, jag skakar så hon har svårt att få till det utan att hålla fast mig. Jag skäms och är arg på mig själv.
Någon kvart senare avtar smärtan och jag somnar in och sover, dock väldigt oroligt men jag sover ändå.
Fredag morgon.
Jag ringer på larmet, smärtan väcker mig vid 6-tiden och de konstaterar att jag får opereras snarast. Jag hjälps in i en dusch som jag, trots beundransvärda protester av personalen, får lov att genomföra på egen hand. Nog med daltande för nu kände jag. Duschen gick bra, sittandes som en pensionär fick jag hälla ungefär tre liter sprit över mig själv så jag skulle vara kliniskt ren för operationen.
De rullade ut mig i sängen och runt i sjukhusets alla miljarder korridorer, det kändes som mil och timmar men handlade nog snarare om meter och minuter. Lamporna i taket, ljudet av dörröppnare och folk som pratar om en, inte med en. Allt det där som händer på film liksom.
Jag blir inrullad i ett rum som är sådär landstings-gult och sterilt där de sätter ett hårnät på mig. De spelar lugn musik med tydliga Enya-influenser och jag är lite dåsig av senaste medicinkuren. Till slut brister det lite för mig där i ensamheten. Långt borta från familjen och vännerna. Utan någon som håller min hand eller tröstar mig så börjar jag gråta och är rädd. Jag ska sövas ner och opereras och jag vet inte hur det ska gå. Jag tänker på min fot som pekade åt fel håll och blev orolig för vad som ska hända härnäst, med jobb och boende och sånt där. Jag somnade in och vaknade av att narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur det var. Då hade smärtan försvunnit och jag kände mig pigg vilket jag också sa till henne. Hon sa att jag nog skulle få känna mig lite trött igen snart och syftade på narkosen, om jag nu ville ha den. Jag tackade ja, jag vill inte höra eller se vad de håller på med där inne i operationssalen. Jag rullades in och fick träffa Linus, en kirurg som kvällen innan hade varit med och gipsat mig.
Efter en kort information satte de dropp på mig, sprutade in lite olika medel i mig, det var lite lethal injectionvarning över det hela. Sen satte de en mask över mitt ansikte och jag minns att jag blinkade en gång, sen en gång till, sen sov jag.
Jag vaknade upp några timmar senare och tyckte att det var jättepinsamt att jag hade sovit, tänk om jag pratat i sömnen eller något. Nåja. Jag var omtöcknad och kräktes lite i en påse, fick gå på toaletten och sen bara vila. De kom in och gjorde ultraljud på mig för att se så att jag verkligen inte hade något urin i mig, de nyfikna jävlarna.
Till slut rullade de tillbaka mig till avdelningen där jag äntligen fick äta lite:
De påstod att det var Pytt i panna och det smakade det också men det såg ut som suddgummi med rödbetor. Överlag måste jag säga att maten faktiskt var ganska hyfsad men kaffet sådär.
Nåja. Jag råkade ju stjäla med mig en tandkrämstub så jag får nog inte klaga..
Jag somnade tidigt på fredagkvällen i en sovsal med en äldre herre som granne, vi snarkade ikapp och morgonen efter pratade vi om allt mellan himmel och jord. Riktigt trevligt.
På lördagen fick jag även ett nytt gips, det tredje i ordningen och den slutgiltiga versionen.
Och jag var tvungen att stanna kvar där en natt till, till idag söndag då jag äntligen fick lämna sjukhuset och det är nu en ny upplevelse jag har framför mig. Att i sex veckor ta mig fram med hjälp av kryckor, taxi, bussar och färdtjänst till och med. Hoppas att jag får allting som jag har rätt till. Det som jag är mest orolig för är smärtan som kommer ibland och att jag inte ska bli medicinberoende för jag är lite rädd för mediciner om jag ska vara ärlig.
Nåja. Med facit i hand; det kunde ha gått värre, men samtidigt, det kunde också ha gått bättre.
Nu är jag i Göteborg två veckor och sjukskriven från jobbet.
Omtanke och hjälp mottages väldigt tacksamt. Jag kan ju inte ens bädda en säng eller gå och handla själv just nu..
